qntika sägner. Ordet jätte anses af Grimm vara besläktadt med verbet äta och ha betydelsen af glupsk fråssare (jfr antikens människoätande cykloper och laistrygoner), thurs och rese torde betyda ”stark”; i nyisl. antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet. Beteckningen för jättekvinna är gyg (isl. gýgr, se d. o.). I Ragnarök, där den sista striden mellan gudar och jättar utkämpas, finna jättarna för evigt sin undergång; i den nya världen, som därefter uppkommer, finnes ingen plats för jättesläktet. Jfr Bergfolk. Th. W. (B—e.)

Herkulesbaggen, hanne. (1/2 nat. storl.)

Jättebaggar, Dynastinæ, zool., en af de till fam. Scarabæidæ (se d. o.) bland skalbaggarna hörande underfamiljerna. Hit höra stora, klumpiga skalbaggar med starkt kullriga täckvingar, som baktill omsluta bakkroppen. De ha matta bruna, svarta, grågröna eller grågula färger, och hannarna afvika från honorna genom stundom mycket stora och underligt formade hornlika utskott på hufvudet och mellankroppens 1:a ryggsköld, hvilka utan tvifvel ha någon, fastän ännu ej insedd betydelse. Larverna af de arter, hvilkas utvecklingsstadier äro kända, lefva i murket trä eller andra multnande växtämnen och ha en viss likhet med guldbaggarnas (se d. o.). — Bortåt 1,000 arter torde vara kända, de flesta från tropiska länder, i all synnerhet från Syd-Amerika. En af de mest bekanta är den i sistnämnda världsdel ej sällsynta Herkulesbaggen (Dynastes Hercules), hvars hanne (se fig.) är svartbrun med grågröna, svartfläckiga täckvingar och beväpnad med 2 väldiga framåtriktade horn, ett kortare, uppåtböjdt på hufvudet och ett nästan dubbelt så långt, i spetsen nedåtböjdt och utgående från prothorax. Den uppgifves kunna nå en längd af nära 16 cm., hvaraf det öfre hornet utgör omkring hälften, och är sålunda den längsta af alla skalbaggar, ehuru den till kroppsvolymen öfverträffas af Goliatbaggen (se d. o.). Den bruna honan, som saknar horn, når blott omkr. hälften af hannens längd. Liksom andra arter af familjen håller sig Herkulesbaggen dold om dagen för att om natten flyga omkring. — I det nordliga Europa företrädas jättebaggarna blott af en art, den äfven i sydliga Sverige ej sällsynta noshornbaggen (Oryctes nasicornis), glänsande kastanjebrun, 22—37 mm. lång. Hannen af denna art bär på hufvudet ett uppåtriktadt, något bakåtböjdt horn samt en 3-tandad, framtill brant sluttande afsats på prothorax. Den träffas i ekbarkhögar vid garfverier i juli. Larverna behöfva flera år för sin utveckling. G. A—z. Jättebanan, bot. Se Musa. Jättebältan, zool. Se Bältdjur. Jättefiskaren, zool. Se Kungsfiskare.

Fig. 1. Lodrät skärning genom jättegrytor.

Jättegryta l. Berggryta, geol., en i dagytan af den fasta berggrunden urholkad, rund eller långsträckt, mer eller mindre djup, stundom skålformig hålighet med i allmänhet liksom jämnslipade väggar. Namnet härleder sig från den grytlika formen hos en del af dessa urholkningar och från det samband med jättar, som folktron tillagt dem. Jättegrytor träffas ganska allmänt inom Sverige och Norge samt flerstädes i Finland, Tyskland och Schweiz m. fl. länder. De mest storartade förekomma i trakten af Kristiania samt i Gletschergarten vid Luzern. Ifrågavarande urholkningar ha bildats därigenom, att stenar eller block, vid närvaro tillika af grus och sand, åstadkommit en af nötning eller nedsvarfning i klipphällen, då de af strömmande eller böljande vatten därstädes varit försatta uti en hvirflande eller rullande rörelse. Jättegrytor träffas nämligen icke endast vid nuvarande och forna hafsstränder, utan äfven i eller utmed flodbäddar, älfvar och strömmar; och vid såväl de förra som de senare kan på flera ställen iakttagas, att bildningen af sådana ursvarfningar ännu i dag pågår, t. ex. vid Nothamn, å östra kusten af Väddön i Roslagen, samt å den därutanför, i Ålandshaf, belägna Bytesholmen, i strömmen vid Klippans pappersbruk i Skåne m. fl. ställen. Det är ingalunda nödigt att förutsätta tillvaron af verkliga vattenfall eller större forsar för åstadkommandet af de erforderliga vattenhvirflarna, ty sådana uppstå vid äfven måttlig ström- och fallhastighet å därför lämpliga punkter. Vid en fabriksanläggning nära Trollhättan hade på bottnen af en i gnejsberget utsprängd och efter 4 års förlopp åter torrlagd vattenränna eller kanal bildats en omkr. 20 cm. djup och vid jättegryta. En af de till formen rundnötta stenar, medelst hvilka utsvarfningen försiggått, en s. k. löpare, fanns då kvarliggande på den lilla grytans botten. I allmänhet torde flera löpare l. svarfstenar åtgå för hvarje jättegrytas bildande; då de genom afnötning blifva alltför små och lätta, spolas de bort ur grytan och ersättas af nya, större, som med ström och vågor ditföras. En storartad förekomst af jättegrytor bildade af strömmande vatten erbjuder Döda fallets klippränna vid Indalsälfven inom Ragunda socken. — Men jättegrytor förekomma äfven på sådana platser och på sådana höjder öfver nuvarande hafsyta (i Norge flerstädes ända till 900—1,200 m ö. h.) långt inne i landet, där tydligen förr något vattendrag icke kunnat framgå och dit icke heller hafvet nått. Sådana jättegrytor (se fig. 2) antagas ha blifvit bildade under istiden af de genom rämnor eller hålor i istäcket och glaciärerna till klippgrunden nedstörtande vattenbäckarna, som i bottenmoränen funno rikligt slipmaterial. Somliga jättegrytor äro i horisontalsnitt nästan cirkelrunda, andra ovala, stundom trågformade; somliga äro grunda och af blott 10—30 cm. genomskärning, andra mäta mera än 10 m. i djup och likna brunnar eller mindre schakt med 0,5 till flera meters