- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
477-478

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

qntika sägner. Ordet jätte anses af Grimm
vara besläktadt med verbet äta och ha
betydelsen af glupsk fråssare (jfr antikens
människoätande cykloper och laistrygoner),
thurs och rese torde betyda ”stark”; i
nyisl. antyder risi storlek, jötunn styrka,
þurs dumhet. Beteckningen för jättekvinna är
gyg (isl. gýgr, se d. o.). I Ragnarök, där den
sista striden mellan gudar och jättar utkämpas,
finna jättarna för evigt sin undergång; i den
nya världen, som därefter uppkommer, finnes
ingen plats för jättesläktet. Jfr Bergfolk.
Th. W. (B—e.)

illustration placeholder
Herkulesbaggen, hanne. (1/2 nat. storl.)

Jättebaggar, Dynastinæ, zool.,
en af de till fam. Scarabæidæ (se d. o.) bland
skalbaggarna hörande underfamiljerna. Hit höra
stora, klumpiga skalbaggar med starkt kullriga
täckvingar, som baktill omsluta bakkroppen. De
ha matta bruna, svarta, grågröna eller grågula
färger, och hannarna afvika från honorna genom
stundom mycket stora och underligt formade
hornlika utskott på hufvudet och mellankroppens
1:a ryggsköld, hvilka utan tvifvel ha någon,
fastän ännu ej insedd betydelse. Larverna
af de arter, hvilkas utvecklingsstadier äro
kända, lefva i murket trä eller andra multnande
växtämnen och ha en viss likhet med guldbaggarnas
(se d. o.). — Bortåt 1,000 arter torde vara
kända, de flesta från tropiska länder, i all
synnerhet från Syd-Amerika. En af de mest bekanta
är den i sistnämnda världsdel ej sällsynta
Herkulesbaggen (Dynastes Hercules), hvars
hanne (se fig.) är svartbrun med grågröna,
svartfläckiga täckvingar och beväpnad med
2 väldiga framåtriktade horn, ett kortare,
uppåtböjdt på hufvudet och ett nästan dubbelt
så långt, i spetsen nedåtböjdt och utgående
från prothorax. Den uppgifves kunna nå en
längd af nära 16 cm., hvaraf det öfre hornet
utgör omkring hälften, och är sålunda den
längsta af alla skalbaggar, ehuru den till
kroppsvolymen öfverträffas af Goliatbaggen
(se d. o.). Den bruna honan, som saknar horn,
når blott omkr. hälften af hannens längd. Liksom
andra arter af familjen håller sig Herkulesbaggen
dold om dagen för att om natten flyga omkring. —
I det nordliga Europa företrädas jättebaggarna
blott af en art, den äfven i sydliga
Sverige ej sällsynta noshornbaggen (Oryctes
nasicornis
), glänsande kastanjebrun, 22—37
mm. lång. Hannen af denna art bär på hufvudet
ett uppåtriktadt, något bakåtböjdt horn samt
en 3-tandad, framtill brant sluttande afsats
på prothorax. Den träffas i ekbarkhögar vid
garfverier i juli. Larverna behöfva flera år för
sin utveckling.
G. A—z.

Jättebanan, bot. Se Musa.

Jättebältan, zool. Se Bältdjur.

Jättefiskaren, zool. Se Kungsfiskare.

illustration placeholder
Fig. 1. Lodrät skärning genom jättegrytor.

Jättegryta l. Berggryta,
geol., en i dagytan af den fasta berggrunden
urholkad, rund eller långsträckt, mer eller mindre djup, stundom
skålformig hålighet med i allmänhet liksom
jämnslipade väggar. Namnet härleder sig från den
grytlika formen hos en del af dessa urholkningar
och från det samband med jättar, som folktron
tillagt dem. Jättegrytor
träffas ganska allmänt inom Sverige och Norge
samt flerstädes i Finland, Tyskland och Schweiz
m. fl. länder. De mest storartade förekomma i
trakten af Kristiania samt i Gletschergarten vid
Luzern. Ifrågavarande urholkningar ha bildats
därigenom, att stenar eller block, vid närvaro
tillika af grus och sand, åstadkommit en af
nötning eller nedsvarfning i klipphällen, då de
af strömmande eller böljande vatten därstädes
varit försatta uti en hvirflande eller rullande
rörelse. Jättegrytor träffas nämligen icke endast
vid nuvarande och forna hafsstränder, utan äfven
i eller utmed flodbäddar, älfvar och strömmar;
och vid såväl de förra som de senare kan på flera
ställen iakttagas, att bildningen af sådana
ursvarfningar ännu i dag pågår, t. ex. vid
Nothamn, å östra kusten af Väddön i Roslagen,
samt å den därutanför, i Ålandshaf, belägna
Bytesholmen, i strömmen vid Klippans pappersbruk
i Skåne m. fl. ställen. Det är ingalunda nödigt
att förutsätta tillvaron af verkliga vattenfall
eller större forsar för åstadkommandet af de
erforderliga vattenhvirflarna, ty sådana uppstå
vid äfven måttlig ström- och fallhastighet å
därför lämpliga punkter. Vid en fabriksanläggning
nära Trollhättan hade på bottnen af en i
gnejsberget utsprängd och efter 4 års förlopp
åter torrlagd vattenränna eller kanal bildats
en omkr. 20 cm. djup och vid jättegryta. En af
de till formen rundnötta stenar, medelst hvilka
utsvarfningen försiggått, en s. k. löpare, fanns
då kvarliggande på den lilla grytans botten. I
allmänhet torde flera löpare l. svarfstenar åtgå
för hvarje jättegrytas bildande; då de genom
afnötning blifva alltför små och lätta, spolas
de bort ur grytan och ersättas af nya, större,
som med ström och vågor ditföras. En storartad
förekomst af jättegrytor bildade af strömmande
vatten erbjuder Döda fallets klippränna
vid Indalsälfven inom Ragunda socken. — Men
jättegrytor förekomma äfven på sådana platser
och på sådana höjder öfver nuvarande hafsyta
(i Norge flerstädes ända till 900—1,200 m
ö. h.) långt inne i landet, där tydligen förr
något vattendrag icke kunnat framgå och dit
icke heller hafvet nått. Sådana jättegrytor
(se fig. 2) antagas ha blifvit bildade under
istiden af de genom rämnor eller hålor i istäcket
och glaciärerna till klippgrunden nedstörtande
vattenbäckarna, som i bottenmoränen funno
rikligt slipmaterial. Somliga jättegrytor äro i
horisontalsnitt nästan cirkelrunda, andra ovala,
stundom trågformade; somliga äro grunda och af
blott 10—30 cm. genomskärning, andra mäta mera
än 10 m. i djup och likna brunnar eller mindre
schakt med 0,5 till flera meters

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free