diameter. De ha dels alldeles lodrät, dels en något lutande ställning. Vidd och djuplek stå icke i något bestämdt förhållande till hvarandra. Jättegrytorna förekomma dels enstaka, dels flera tillsammans, stundom i rad efter hvarandra. Flerstädes synas två grytor liksom sammanbundna upptill medelst en grund, rännformig fördjupning, och någon gång har af två närliggande runda grytor genom mellanväggens bortnötning uppstått en aflång. Ursprungliga, i bergytan befintliga gropar och ojämnheter, sprickor, klyftor samt omväxling af lösare och hårdare stenslag främja eller i viss mån framkalla bildandet af jättegrytor. I allmänhet kan icke bestämmas, huruvida en jättegryta är bildad vid en hafsstrand, i en älf eller under en glaciär på grund af formen och storleken allena, ty form och storlek synas i hvart och ett af dessa tre fall kunna framstå alldeles lika. Dock torde de jättegrytor, som i förhållande till vidden äro betydligt djupa och regelbundna, vara företrädesvis åstadkomna på någon af de två sistnämnda platserna, således i strömmande eller forsande vatten. I Bohuslän äro jättegrytor ganska allmänna. De kallas där af befolkningen vanligen bergkittlar. En för besökande lätt tillgänglig jättegryta finnes under tingshuset i Solna socken utanför Stockholm. Vid Norges västkust ha flerstädes iakttagits jättegrytlika urholkningar, stundom af icke ringa storlek, som sträcka sig horisontalt in i en åt hafvet vänd, mer eller mindre lodrät bergvägg. Dessa äro otvifvelaktigt ett verk af hafsvågornas rastlösa arbete. Nischformiga ursvarfningar, 5—10 m. höga och breda, liknande hälfter af väldiga jättegrytor, förekomma vid somliga älfvar och strömmar, i dem begränsande bergväggar, såväl i Sverige (vid Trollhättan, vid Steneby i Dalsland m. fl. st.) som i Norge. E. E.

Fig. 2. Bergyta med jättegrytor, Åreskutan, Jämtland.

Jättegröe, bot. Se Glyceria och Gröe. Jättegöken, zool. Se Scythrops Novæ Hollandiæ. Jättehampa, bot. Se Hampa. Jättehem. Se Jotunhem. Jättehvalen, Balænoptera sibbaldii, zool. Se Fenhvalar. Jättekaktus, bot. Se Cereus. Jättekast. Se Jättar. Jättekungsfiskaren, zool. Se Kungsfiskare. Jättekål, bot. Se Brassica. Jättemusslan, Tridacna gigas, zool., en mussla (se Blötdjur), som utmärkes genom väldiga dimensioner; den kan bli ända till 2 m. lång och 200 kg. tung. Skalet är mycket hårdt, tresidigt; för utträde af byssus är hvarje skalhalfva framtill djupt utskuren. Musslan lefver i Indiska oceanen. Skalen användas till vigvattenskärl, tvättkärl o. s. v.; köttet ätes. L—e. Jättendal, socken i Gäfleborgs län, Bergsjö och Forsa tingslag. 9,884 har. 1,339 inv. (1909). Annex till Harmånger, Uppsala stift, Hälsinglands norra öfre kontrakt. Jätteorm, zool. Se Boa. Jättepumpa, bot. Se Cucurbita. Jätter, Jätterjord, af befolkningen i somliga delar af Småland använd benämning på det steniga och mera hårdt packade morängrus, som där förekommer under ett mera sandigt och lösare sådant. E. E. Jättesalamandern, Cryptobranchus maximus, zool. Se Amfibier, sp. 829—831, och pl. I till denna art. Jättesköldpaddorna, zool. Se Elefantsköldpaddorna. Jättesnokarna, Ptyas l. Coryphodon, zool., höra till snokarnas familj (Colubridæ) och ormarnas ordning bland kräldjuren. De ha kraftigt byggd, cylindrisk kropp, tydligt afsatt hufvud, jämnt afsmalnande stjärt, platta, svagt kölade, i femton längdrader ordnade fjäll, regelbundna hufvud- och okölade buksköldar samt tänderna likformigt tilltagande i storlek bakåt. Pantersnoken, C. pantherinus, blir ungefär 2 m. lång och är till färgen blekt grågul, ofvantill med en rad af gråbruna, med mörkt infattade, stora fläckar, hvilka på halsen äro rutformiga, för öfrigt oregelbundna och hvar och en förenad med två sidofläckar. Käkkanternas gulhvita sköldar äro infattade med svart, och bakom hvartdera ögat går ett svartbrunt längdstreck. Denna art är allmänt utbredd öfver östra Brasilien och Guyana samt träffas företrädesvis på sumpiga, af buskar bevuxna ställen. — Till samma släkte hör svarta snoken, C. constrictor, hvilken blir lika stor som föregående art och är svartblå ofvantill, undertill ljust askgrå, på haka och strupe hvitgrå. Svarta snoken är en af de allmännaste och mest utbredda af de nordamerikanska ormarna och förekommer i vattenrika trakter, helst bland buskar och småskog. Den klättrar och simmar utmärkt samt påstås öfverträffa alla andra ormar i rörlighet och snabbhet. Dess föda utgöres af mindre ryggradsdjur. Enär den förföljer unga skallerormar, betraktas den tämligen allmänt som ett nyttigt djur. C. R. S.* Jättestorkar, zool. Se Storkfåglar. Jättestuga, arkeol.. folklig benämning på gånggrift (se d. o.) eller annan grafkammare från stenåldern. O. M.* Jättesvalan, zool. Se Podargidæ. Jättetall, bot.. är ett namn, som tillägges icke någon viss art, utan flera arter af släktet Pinus, som uppnå en ansenligare höjd (öfver 50 m.). Den kaliforniska jättetallen l. sockertallen, Pinus Lambertiana Dougl., som blir nästan lika hög som Sequoia gigantea och hvars kottar bli ända till 40 cm. långa, är bekant för sitt sötsmakande harts, som liknar manna och förtäres. O. T. S. (G. L—m.) Jättetrögdjuren, Gravigrada, paleont., en utdöd grupp af amerikanska Edentata (se d. o.), hvilken uppdelats i flera familjer. Med afseende på