tre första perioderna 1867—75 och deltog 1868 i bildandet af det s. k. nyliberala partiet. Följden häraf blef 1869 hans uteslutande ur konstitutionsutskottet, där han haft plats 1867—68 och hvari han åter insattes 1871—75. Sistnämnda år afbröts hans riksdagsmannabana på grund af valmännens missnöje med hans enligt deras mening alltför försvarsvänliga hållning under den föregående riksdagen. J. hade nämligen ej velat åtnöja sig med ett afböjande af 1875 års härordningsförslag, utan föreslagit en skrifvelse till K. M:t med begäran om nytt förslag å liknande grunder (allmän värnplikt), men med kortare öfningstid och skälig ersättning åt dem, som fingo underkasta sig längre utbildning vid specialvapnen. Detta förslag samlade i Andra kammaren 72 röster mot 109 och var en nagel i ögat på tidens försvarsnihilister. Under ett 20-tal år led. af sitt läns landsting, utvecklade J. stort intresse för tillkomsten af Västkustbanan, vid hvilken han 1880 blef kassör. Han flyttade då till Hälsingborg, men bosatte sig 1889 i Stockholm. 1878 var han lekmannaombud vid kyrkomötet, där han räknades till den frisinnade falangen. V. M. Jönsson, Bengt, botanist, f. 4 okt. 1849 i Kattarp, Skåne, blef 1870 student i Lund och 1880 filos. doktor och docent i botanik samt utnämndes 1899 till e. o. och 1902 till ord. professor i botanik vid Lunds universitet, hvars rektor han blef 1909. Han var därjämte föreståndare för frökontrollanstalten i Lund 1879—1902 och lärare i botanik vid Alnarps landtbruksinstitut 1880—96. J:s vetenskapliga arbeten behandla uteslutande den allmänna botaniken, och bland hans alster på detta område må anföras de i Lunds univ:s årsskr. eller i ”Botaniska notiser” intagna Om embryosäckens utveckling hos Angiospermerna (1881), Beiträge zur kenntniss des dickenzuwachses der Rhodophyceen (1891), Inre blödning hos växten (1892), Iakttagelser öfver ljusets betydelse för fröns groning (1893) och Zur kenntniss des anatomischen baues der wüstenpflanzen (1902). Genom ett stort antal resor har J. lärt känna nutidens främsta växtfysiologiska laboratorier; han har ock tagit en väsentlig del i upprättandet af Sveriges fösta växtfysiologiska institut, det i Lund. J. blef 1883 led. af Fys. sällsk. i Lund, 1899 af Landtbruksakad., 1905 af Vet. akad. och 1909 af Vet. soc. i Uppsala. G. A. (T. K.) Jönåkers härad, i Södermanlands län, ingår i Nyköpings domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Tuna, Bergshammar, Tunaberg, Lunda, Kila, Björkvik, Hälla, Stigtomta, Nykyrka, Bärbo, S:t Nikolai. 95,187 har. 18,411 inv. (1909). Jönåkers häradsallmänning, belägen i Lunda, Kila och Björkviks socknar, Jönåkers härad, Nvköpings revir, Södermanlands län, står under allmänningsdelegarnas bevakning och skötsel. Areal 5,743 har. M—g. Jören byggemester. Se Rebher. Jörg, Johann Christian Gottfried, tysk läkare, f. 1779, d. 1856, blef 1810 ord. professor i barnförlossningskonst i Leipzig. Han var en af 1800-talets mest framstående ackuschörer och utmärkte sig särskildt genom sin grundsats att vid förlossningar såvidt möjligt undvika hvarje ingrepp i processens naturliga förlopp. Bland hans skrifter må nämnas Handbuch der geburtshülfe (1807; 3:e uppl. 1833), Handbuch der krankheiten des weibes (1809), Lehrbuch der hebammenkunst (1814; 5:e uppl. 1855) och Die zurechnungsfähigkeit der schwangeren und gebärenden (1837). R. T—dt. Jörg, Joseph Edmund, tysk politiker, f. 1819 i Immenstadt, d. 1901 i Landshut, utgaf 1851 Deutschland in der revolutionsperiode 1522—26, en skildring af det stora bondekriget, redigerade sedan 1852 den ultramontanska tidskriften ”Historisch-politische blätter für das katholische Deutschland”, blef 1866 arkivarie å det kungl. bajerska slottet Trausnitz vid Landshut och författade ytterligare ett par tendensskrifter, Geschichte des protestantismus in seiner neuesten entwickelung (2 bd, 1857) och Geschichte der socialpolitischen parteien in Deutschland (1867). 1865 invaldes J. i bajerska landtdagens andra kammare och blef snart en af de främste ledarna för det s. k. patriotpartiet, hvilket i mars 1870 störtade den för den tyska enhetstanken välvilligt stämde konseljpresidenten Hohenlohe. Under fransk-tyska kriget (1870—71) motsatte J. sig fåfängt Bajerns anslutning till Nord-Tyskland. J. satt äfven i ”Tullparlamentet” 1868 samt 1874—78 i tyska riksdagen, där han genom sitt plumpa uppträdande blef en af centerpartiets mera bemärkta medlemmar. 1881 drog han sig tillbaka från det politiska lifvet. Jörgen, pseudonym. Se Lundström, G. F. Jörgen, dansk prins. Se Georg, sp. 990. Jörgen Latiner, pseudonym. Se Dietrichson, L. H. S. Jörgensen, Jörgen. Se Jürgensen 2. Jörgensen, Nikoline Thomasine Henriette, dansk skådespelerska, f. 1791, d. 1847, var 1816—45 anställd vid kungl. teatern. J. var en ovanligt bildad och begåfvad karaktärsskådespelerska, lika utmärkt i tragiska och i komiska roller, som fin fransk dam och som kälkborgerlig matrona. Hon hade därför en mycket omfattande repertoar och tillvann sig genom sin ädla personlighet allmän aktning. E. Ebg. Jörgensen, Bendt Söborg, dansk agronom, f. 1815, d. 1888, tog polyteknisk examen 1836, blef 1849 docent och 1852 professor vid polytekniska skolan i Köpenhamn samt förflyttades 1858 till den nyinrättade Landbohöjskolen. Redan 1855 valdes J. till en af presidenterna för Landhusholdningsselskabet, hvars verksamhet sedan dess vunnit allt större betydelse, och 1853—66 var han hufvudredaktör af ”Tidsskrift for landökonomi”, som innehåller många af honom författade afhandlingar. 1863 blef han led. af svenska Landtbruksakad. E Ebg. Jörgensen, Sofus Mads, dansk kemist, f. 4 juli 1837 i Slagelse, blef 1857 student, tog 1883 magistergraden i kemi och 1869 doktorsgraden. Han blef 1867 föreståndare för den Polytekniske læreanstalts laboratorium och 1887 professor vid universitetet i Köpenhamn. J. har utfört synnerligen fullständiga undersökningar öfver de ammoniakaliska metallföreningarna och därvid gjort den viktiga upptäckten, att vatten kan i dem öfvertaga ammoniakens roll. Han har till stor del författat texten i Gmelin-Krauts ”Handbuch der anorganischen chemie”, där man äfven återfinner en utförlig redogörelse för hans egna och andra samtida forskares arbeten på de ammoniakaliska föreningarnas område. Bland hans senaste arbeten må nämnas en historisk monografi: Om iltens opdagelse (om syrets upptäckt, i