<img l>

—Samlede digte (1840), Kong Haldan den stærke (s. å.) och den spekulativt allegoriska Valkyrien Göndul (1842) — voro återljud af Öhlenschlägers ”nordiska” poesi. Småningom frigjorde sig hans ursprungliga, om än icke djupa lyriska begåfning, hvars grunddrag var en mild, frisk, på en gång känslofull och glad uppfattning af människo- och naturlifvet. På sitt rätta område visade han sig i sina Fabler og blandede digte (1844) och Fabler for börn (s. å.), de sistnämnda versifierade texter till bilder af djurmålaren Lundbye. För sin utkomst måste han emellertid åtaga sig en mängd praktiska värf, till följd hvaraf han mera sällan framträdde som skald. Men under tiden mognade han, och då han 1858 utsände ett litet urval äldre och nyare dikter, Et foraar (många uppl.), vann han stor popularitet. 1860 blef K. lärare för straffångarna i det nya cellfängelset vid Vridslöselille (mellan Köpenhamn och Roskilde), och en ny period af tystnad inträdde. 1875 öfverraskade han allmänheten med ett lyriskt drama, Fulvia (uppf. i omarbetad form, 1881, med stor framgång), och 1877 utgaf han en liten efterskörd af dikter, under titeln En eftervaar. I striden mellan den gamla skolan och realisterna deltog K. med flera dikter af medlande, men väsentligen antirealistisk åskådning. 1881 tog K. afsked från sin lärarbefattning och bosatte sig i Valby. 1885 utgaf O. Borchsenius K:s Efterladte digte. K:s bästa sida var hans friska naturglädje (bl. a. vackra höstdikter). Se Borchsenius i ”To digtere” (1886), Z. Nielsen, ”H. V. K.” (s. å.) och G. Brandes i ”Samlede skrifter”, II. C. R,* Kaalund [kå̄-], dansk filolog. Se Kålund. Káan-Albést, Jindřich von, bömisk tonsättare, f. 1852 i Galizien, blef 1890 professor i pianospel vid Prags konservatorium och 1907 detsammas direktör. Han har komponerat bl. a. den symfoniska dikten Sakuntala m. fl. orkesterverk, åtskilliga pianokonserter, de stora bömiska baletterna Bajaja och Olim (1905), hvari han sökt att konstnärligt höja arten, samt operan Germinal. E. F—t. Kaarina [kār-]. Se Karins, S:t. Kaarsberg [kårs-], Hans Sophus, dansk läkare och författare, f. 26 jan. 1854, med. kandidat 1880 och med. doktor 1889, etablerade sig 1880 som praktiserande läkare och blef 1900 provinsialläkare i Sorö. För att studera sjukdomsförhållandena hos ej af kulturen berörda folkslag företog K. flera resor, skildrade i Gjennem stepperne og blandt kalmykkerne til hest og med trespand (1891) och Nordens sidste nomade (1897). Dessutom skref han Om satanismen, djævlebesværgelse og hexevæsen (1896), som enligt hans förmenande närmast berodde på hysteri. Slutligen har han författat en del noveller, såsom Daarlige tider (1887), Fordærvede (1888), Mutterlillen (1889), Folkene paa Nakkebjerg (1895) samt Trange stier (1899) om nutida folklif och samhällsförhållanden. E. Ebg. Kaarta, landskap i franska kolonien Öfre Senegal-Niger, n. om mellersta Senegal, omkr. 54,000 kvkm., bildar nordöstligaste delen af senegambiska berglandet och har en till största delen af mandingo och bambara bestående befolkning, som torde uppgå till 300,000 pers. Hufvudort är Kouniakary, 5,000 inv., men den viktigaste handelsplatsen är Nioro, hvars invånare hufvudsakligen äro fulbe. — K. eröfrades af fransmännen 1891. (J. F. N.) <img l>

Kaas [kås], två danska adliga ätter. Den ena, efter vapnet kallad Sparre-K., omtalas redan på 1200-talet. Den anses ha utslocknat 1799. En medlem af ätten, Jens Nielsen K., deltog i undertecknandet af Kristofer II:s handfästning (1320). — Ryktbarast är Niels K., statsman, f. 1534, d. 29 juni 1594. Han kom 1549 till Köpenhamn, där han uppfostrades i den lärde Niels Hemmingsens hus. 1554 reste han utrikes, blef student i Wittenberg (under Melanchthon) och sedermera i Frankfurt och Louvain, fick 1560 anställning i kansliet samt förestod under det nordiska sjuårskriget (1563—70) den afdelning däraf, som förblef i Köpenhamn. K. deltog i fredsunderhandlingarna 1568—69 i Roskilde och vid Ulfsbäck och 1570 i Stettin samt 1572 i mötet vid Brömsebro. Redan 1571 öfvertog han kanslersämbetet, men blef först 1573 utnämnd till verklig kansler. Som sådan hade han viktig andel i biläggandet af de slesvigska länstvisterna, i delningen efter Hans d. ä:s död (1580) och i delningen med Hans d. y. (1582). Efter Fredrik II:s död (1588) blef K. ordf. i förmyndarregeringen för Kristian IV. K. var själf lärd och en varm vän af vetenskaperna, beskyddade särskildt Tyko Brahe och A. S. Vedel samt föranstaltade om utgifvandet af en genomsedd upplaga af ”Jydske lov” (1590). För rättsinne och fosterlandskärlek stod han i stort anseende. — Den andra, efter vapnet kallad Mur-K., är känd sedan 1400-talet. Frederik Kristian K., f. 1725, d. 1803, sändes 1770 som schoutbynacht till Medelhafvet för att tukta de algeriske sjöröfvarna, men hade endast ringa framgång, blef 1772 deputerad i amiralitetet och var 1775—84 flottans högste styresman. — Dennes son Frederik Julius K., f. 1758, d. 1827, blef 1804 president i danska kansliet och 1813 justitieminister. 1809 sändes han, till följd af Fredrik VI:s misstankar mot prins Kristian August (sedermera svenske kronprinsen Karl August) som medlem af regeringskommissionen till Norge, men kom där på spänd fot med prinsen och förspillde genom sitt högmodiga uppträdande den folkgunst, som han på tidigare ämbetsposter i Kristiania (1790—1802) vunnit. E. Ebg. Kaavi [kāvi], socken af Libelits’ härad och domsaga, Kuopio läns karelska del, Finland. Landareal 864 kvkm., befolkningen, finsk, 8,844 pers. (1908). Imperiellt pastorat af 1:a kl., Nyslotts stift, Karelens öfre prosteri. O. I. (A. G. F.)