Kab, åkdon. Se
Cab.
Kab (med artikel
el-Kab). 1. By i öfre Egypten,
på Nilens högra strand, 19 km. n. om Edfu, med
några af de bäst bevarade och mest intressanta
fornlämningar i Egypten. Det var forntidens
Nechab, en af de viktigaste städerna i landet,
hvars stadsgudinna Nechbet betraktades som
öfre Egyptens skyddsgudinna och tillika som
barnsbördens gudinna. Grekerna likställde
henne i sistnämnda egenskap med en Eileithyia
och kallade staden
Eileithyiaspolis. Ruinerna
af det gamla Nechab äro omgifna af en väldig
ringmur af obrändt tegel, som blott i s. v. är
förstörd, af floden. Muren är 11,5 m. tjock och
bildar en rektangel af 540 × 570 m. Staden själf,
hvars dubbla omfattningsmur ännu tydligt kan
urskiljas, intog endast 1/4 af utrymmet. Omkr. 2
km. ö. om K. ligger ett vackert litet tempel,
16 m. djupt, uppfördt af Amonhotep III och
helgadt åt Nechbet, ”härskarinna öfver Re-jant”
(d. ä. ingången till ökendalen), bestående
af en under Ptolemaierna uppförd förhall
(nu förstörd) och en väl bevarad kammare,
hvars tak uppbäres af 4 st. 16-kantiga pelare
med hathorkapitäl. Bildernas färger äro ännu
friska trots sina 3,300 år. Närmare Nilen
på dalens norra sida ligger ett likaledes åt
Nechbet helgadt klipptempel, från Ptolemaios
IX Euergetes II:s tid (2:a årh. f. Kr.), till
hvilket leder en trappa med 41 i klippan huggna
steg. Ännu närmare Nilen ligger ett 30-tal
i klippan huggna grafkamrar från början af
18:e dynastien; de äro rika på bilder ur
privatlifvet i Egypten; af stort intresse är
särskildt nomarken Paheris graf. I andra grafvar
finnas viktiga historiska inskrifter, bl. a. en
i Ahmes’ graf, hvilken var den första egyptiska
inskrift, som tolkades ord för ord (af vicomte
de Rougé 1849). — Grafvarna vid K. ha i slutet
af 1800-talet blifvit noga uppmätta och beskrifna
och bilderna återgifna i ”Egypt exploration fund”
(bd XI, 1894) och i ”Egyptian research account”
(1898). — 2. En samling små oaser i Libyska
öknen, 40—60 km. v. om gamla Dongola. Omkr. 240
km. västligare ligger en annan samling oaser,
Kab el-Kebir, med 60,000 inv., af en arabisk
stam kababisch, hvilka ega stora kamelhjordar och
drifva något jordbruk.
1. Wbg. 2. J. F. N.
Det yttre af Kába, med täckelset uppdraget,
a ”svarta stenen”, b dörrförhänget, c dörren,
d vattenränna.
Kába (
Ka‘ba, arab.; tärning; vanligen, men
mindre riktigt, skrifvet
Káaba), en midt
på Mekkas tempelgård stående rätvinklig och
klumpig byggnad af mörkgrå sten, ungefär 12
m. lång, 10 m. bred och 15 m. hög (postamentet
inberäknadt). Dess historia är dunkel och inväfd
med fabler. Enligt dessa byggdes det ursprungliga
K. af änglar vid världens skapelse, efter det
himmelska tabernaklets förebild, och fördes
ned till sin nuvarande, jordiska plats, belägen
lodrätt under den förra, himmelska, men återvände
till himmelen vid syndafloden, hvarefter det
sedan uppbyggdes af Abraham och Ismael. Säkert
är emellertid, att K., hvars ursprungliga, ännu
som hederstitel brukade namn var
beit allāh
(”Guds hus”), alltifrån sin första grundläggning
långt före Muhammeds tid (möjligen omkr. början
af 1:a årh. f. Kr.) utgjort en nationalhelgedom
för de hedniske araberna och särskildt för de
kring Mekka boende stammarna. Om dess faktiska
besittning fördes mellan dessa ständiga
strider. En lång tid var K. i djurhumiternas,
därefter i chuzaiternas våld och
kom slutligen till de af Kusaj,
Muhammeds stamfader i 5:e led, ledde
kureischiterna. Muhammed, som vid sin första
vallfärd dit skall ha förstört dess 360 afgudar,
af hvilka stamguden
Hubal var den förnämste,
upphöjde sedan K. i Jerusalems ställe till
kibla
(se d. o.) och därmed till hela den islamitiska
världens heliga medelpunkt, upptog den urgamla
pilgrimsfärden dit bland islams fem kanoniska
pliktbud (jfr
Islam) och gjorde det sjufaldiga
tawāf, kringgåendet af K., till vallfartens
huvudhandling. De nämnda afgudabilderna
hade dock icke utgjort de förnämsta föremålen
för pilgrimernas dyrkan, utan dessa voro den
heliga byggnaden själf och den däri inmurade
s k. ”svarta stenen”,
hádjar el-áswad, enligt
sagan en från himmelen nedfallen rubin, som
svartnat för människornas synders skull. Äfven
denna urgamla hedniska stendyrkan, som omnämnes
redan af Herodotos, upptog Muhammed som en
pilgrimerna åliggande plikt. Efter profetens död
(632) började man småningom omgifva K. med den
s. k.
mésdjid el-harām, ”den heliga moskén”, som
dock ej är någon vanlig moskébyggnad, utan blott
en vidsträckt, med kvaderstenar belagd öppen
tempelgård, omgifven af en mängd oregelbundna
pelargångar, så låga, att det lilla egendomliga,
tornformiga K. skjuter upp öfver dessa och
kan skönjas vidt omkring. Denna tempelgård
innesluter äfven flera andra platser af uråldrig
helgd, såsom den undergörande brunnen
Zémzem,
”Abrahams fotspår” m. fl., hvilkas helighållande
äfven införlifvades med den islamitiska
kulten. Det inre af K. utstyrdes sedermera af
de följande kaliferna med oerhörd prakt. (En
utförlig beskrifning af K. och dess skatter
efter orientaliska källor finnes hos d’Ohsson,
”Tableau général de l’empire othoman”.) Men
1626 förstördes K. helt och hållet genom en
öfversvämning och uppfördes sedan af sultan Murad
IV (d. 1640) i sitt nuvarande enkla skick
(se fig.). Tre af dessa hörn bära namn efter
de länder, Irak, Syrien och Jemen, mot hvilka
de anses vetta, och i det fjärde (sydöstra)
är nere vid golfvet ”svarta stenen” inmurad
så, att den utifrån är med en del af sin yta
tillgänglig för pilgrimerna. Om stenens
