verkliga storlek (enligt en uppgift 1,8—2 dm.) och ämnet, hvaraf denna islams heligaste klenod består, är ingenting med säkerhet kändt. Stenen är naturligtvis betydligt nött af millioner pilgrimers kyssar och gnidningar samt betäckt med ett tjockt lager af smuts och fett. Det märkligaste i det inre af K. äro tre i rad stående pelare af tekträ. Taket och väggarna, uppifrån och ned till en manshöjd från golfvet, höljas af tyg med broderade inskrifter. För öfrigt spelar det inre K. alls ingen roll vid vallfartsceremonierna, hvilka h. o. h. försiggå utomkring K. Vid dess öppnande, som sker blott 2 eller 3 gånger om året, måste en särskild stege användas, enär den enda dörren ligger med sin tröskel 2 m. öfver marken. Till följd af en uråldrig sed är K. hela året, med undantag af 14 dagar under själfva vallfartstiden, utantill h. o. h. inhöljdt i sin s. k. kiswa, ett täckelse af siden. Detta var under den hedniska tiden brokigt, under Muhammeds och de förste kalifernas tid hvitt, men är numera, alltsedan abbasidernas tid, ständigt svart och utbytes på sultanens bekostnad hvarje år mot ett nytt. — Om K:s historia jfr Wellhausen, ”Reste arabischen heidentums” (2:a uppl. 1897), och Caetani, ”Annali dell’ Islam”, I (1905); om dess nuvarande utseende se Burton, ”A pilgrimage to Meccah and Medinah” (1856 jämte flera senare upplagor), Maltzan, ”Meine wallfahrt nach Mekka” (1865), och Snouck Hurgronje, ”Mekka” (1888). — Utom detta mekkanska K. funnos äfven andra medelpunkter för de arabiska stammarnas afgudadyrkan, hvilka gjorde anspråk på och ofta i litteraturen förekomma med hedersnamnen ka’ba och beit allah. Det mest betydande af dessa var det ”jemenska K.”, en åt guden Chálasa (eg. namn på en välluktande, vinstockslik buske med röda bär) egnad helgedom i staden Tabala i Jemen. H. A.* Kababisch, afrikansk folkstam. Se Hamiter, sp. 1231. Kabal (af hebr. kabbala, se d. o.), hemlighetsmakeri, ränkfullt anslag, sammangaddning, intrig. Jfr Cabalen. Kaban, landskap. Se Dorak el-Atek. Kabara, hamn till Timbuktu, 15 km. s. därom, vid en sidoarm till Niger. 2,000 inv. J. F. N. Kabarda, bergland på norra sidan af Kaukasus, sträcker sig norr ut till floderna Malka och Terek samt delas af Tereks öfre lopp i Stora K., mellan öfre Terek, Malka och Kaukasus, samt Lilla K., t. h. om Terek. Det förra är i s. bergfylldt, i n. flackt samt rikt på skogar, åkrar och ängar. Lilla K. är däremot fattigt på skog och vatten, men har god ängsmark. Hufvudmassan af befolkningen utgöres af kabardiner, en tjerkessisk stam af omkr. 70,000 pers. De viktigaste näringsgrenarna äro boskapsskötsel och jordbruk samt biodling. K., som har en areal af 9,800 kvkm., bildar nu en del af Terek-området i ryska Kaukasus. (J. F. N.) Kabaret, svensk form för cabaret (se d. o.). Kabasilas, Nikolaos, teologisk skriftställare inom den bysantinska medeltidskyrkan, ställde sig i den s. k. hesykaststriden på de kvietistiske athos-munkarnas sida. Omkr. 1360 beklädde han metropolitvärdigheten i Thessalonika. K. är en af alla tiders ädlaste mystiker; hans mystik kännetecknas af såväl innerlighet och djup som af ett reformatoriskt bekämpande af verkheligheten. Hans Expositio missæ visar, att han delade den grekiska mystikens förkärlek för kulten. Hans förnämsta arbete, Peri tes en Christo zoes logoi hepta (Sju tal om lifvet i Kristus), har utgifvits, med en utförlig inledning, af W. Gass (i ”Beiträge”, etc. 1844, 47). Hans samlade verk äro utgifna i Mignes ”Patrologia”, bd 150. Jfr Krumbacher, ”Geschichte der byzantinischen litteratur” (1897). (Hj. H—t.) Kabbadias [kavvadia's], Panagiotes, grekisk arkeolog, f. 1 maj 1852 på Kefallenia, grekisk generalefor (= riksantikvarie) och professor i arkeologi vid universitetet i Aten, har utvecklat energisk och framgångsrik verksamhet som högste ledare för den inhemska arkeologiska forskningen i Grekland och för bevarandet af de gjorda fynden. Hans förnämsta verk är den 1881 påbörjade och ännu pågående utgräfningen af Asklepioshelgedomen i Epidauros (se d. o.); han har därjämte ledt utgräfningarna på Atens Akropolis, i det arkadiska Lykosura m. fl. orter. K. har grundlagt och organiserat Nationalmuseet och Akropolismuseet i Aten, äfvensom museer i den grekiska landsorten. E. N—n. Kabbala (hebr. kabbala, ”den eller det mottagna”) betydde urspr. hos judarna den genom tradition undfångna läran. Men senare brukades ordet också dels som ett namn på profeternas och hagiografernas skrifter, till skillnad från de mosaiska, dels, och i allmänhet, för att beteckna de till de heliga böckerna anknutna traditionella lärorna. Under medeltiden fick det den särskilda betydelsen af en hemlig, mystisk lära, genom hvilken allena såväl de heliga böckerna som hela världsordningen kunde förstås i sin rätta, för de oinvigde alldeles fördolda mening. Urspr. hvilar kabbala på orientaliska och judisk-hellenistiska spekulationer samt rörde sig till en början kring läran om skapelsen (maaseh bereschith) och Guds tron (maaseh merkabah); men snart anknötos härtill såväl betraktelser öfver världslagarnas förborgade grund och ändamål som astrologi, kiromanti och läkekonst samt den persiska läran om demonerna, hvilket allt dock rönte motstånd af de filosofiskt bildade judarna. Ehuru både i talmud och midraschim förekomma teosofiska framställningar, hvilka senare kunna anses innehålla kabbalistiska läror, kan man dock ej anse den egentliga kabbalalitteraturen äldre än från 8:e årh. e. Kr. Från denna tid förskrifver sig antagligen den äldre kabbalans första arbete: ”Jesirah” (skapelsen), utgifvet i hebreiskt original med tysk öfv. af Meyer (1829). Det tillskrifves den berömde, redan 135 aflidne Rabbi Akiba, liksom hela den kabbalistiska litteraturen i allmänhet går under lika falska som berömda författarnamn. Inom Europa uppträder kabbalan först i Provence, Italien och Spanien. Särskilda kabbalistiska skolor uppstodo, af hvilka den sohariska är den förnämsta. Denna betraktar som sin bibel den berömda boken ”Sohar” (glans), som tillskrifves Akibas lärjunge Ben Jochai, men sannolikt är författad af Abraham Abulafia (f. i Tudela 1240) och i alla händelser tillhör slutet af 13:e årh. Kabbalan utbredde sig alltmer, äfven till de kristne, och, särskildt populariserad genom Isak Aschkenasis skola (från Safed i Palestina) i slutet af 16:e årh., inträngde i alla lefnadsförhållanden. Den urartade dock småningom till ren magi och vidunderlig