bokstafstolkning. Den masoretiska textens vokaler, accenter och föredragstecken, ja t. o. m. ornament i manuskripten erhöllo en hemlig, djup betydelse; alla ceremonier och böner tillskrefvos mystiska verkningar i denna och den andra världen, och därur uppstodo särskilda svärmiska sekter, såsom sabbatianerna och chassiderna i Polen. Litteraturen från denna tid sysselsätter sig hufvudsakligen med tolkning af bibeln, ”Jesirah” och ”Sohar” samt äldre kabbalisters arbeten. Sedan Raimundus Lullus’ tid började äfven kristna sysselsätta sig med kabbalan, t. ex. Johann Reuchlin, Pico de Mirandola, Knorr v. Rosenroth (”Cabbala denudata”, 2 bd, 1677—84). De berömdaste kabbalakännarna äro Frank (”La Kabbale”, 1844), Zunz, Rappoport och framför alla Ad. Jellinek. Jfr G. Klein, ”Bidrag till Israels religionshistoria” (s. 118). H. A. (G. K—n.) Kabbalist (se Kabbala), kännare af kabbalan; författare af kabbalistisk litteratur. — Kabbalistisk, hörande till kabbala; mystisk, hemlighetsfull. Kabbeleka, Kabbelök, bot. Se Caltha. Kabeira (lat. Cabira), i forntiden stad i sydöstra Pontos i Mindre Asien, vid foten af Paryadres-berget. K. var en af Mithridates’ hufvudstäder, och i närheten af detsamma vardt han slagen af Pompejus (73 l. 72 f. Kr.). Pompejus gaf staden namnet Diospolis; senare hette den Neocæsarea, hvaraf dess nuvarande namn, Niksar, uppkommit. (J. F. N.) Kabel (af lat. capulus, af capere, gripa, fatta). 1. Sjöv., groft, kabelslaget (se d. o.) tåg, sammanspunnet af tre eller fyra parter, kardeler, som hvar för sig utgöra en tross, med sina tre eller fyra dukter. En kabel är vanligen 150—200 m. lång, med en omkrets från 15—60 cm. När dylikt tågvirke öfverstiger 36 cm. i omkrets, är det oftast afsedt för reservankaret och kallas då ankartåg, plikttåg eller blott tåg; gammalt sådant nyttjas till större örlogsfartygs fasta förtöjningar på varf etc. och får då namn af fastmakare. Kablar äro nästan uteslutande afsedda till fartygs förhalning, förtöjning, bogsering o. d., emedan det kabelslagna tågvirket är mera elastiskt samt hårdare och därför tager mindre väta till sig än det tross-slagna. — 2. Elektrot., elektrisk ledning med sammanhängande metallisk armering. Rörande starkströmskabel se Elektriska ledningar, rörande svagströmskabel se Telegraf och Telefon. 1. R. N.* 2. G. H—r. Kabelgarn, sjöv. Se Garn 2. Kabelgatt, sjöv., ett mindre, afstängdt rum på handelsfartyg, afsedt till förvaringsplats för tågvirke, block o. d. Den af besättningen, som sköter och har ansvaret för kabelgattet, kallas båtsman (af eng. boatswain) och anses vara förste man bland besättningen i skansen. R. N.* Kabeliaouws [-jaus], politiskt parti. Se Hoeks. Kabeljauwsche, politiskt parti. Se Hoeks. Kabeljo (holl. kabeljaouw), eg. holländsk benämning på större exemplar af torsken, brukas i svenskan uteslutande som benämning på en fiskvara, till hvars beredning nyttjas såväl torsk som långa m. fl. arter af torskfamiljen. Sedan fisken blifvit utvattnad, får den ligga i salt några dagar, hvarefter den upptages, torkas lindrigt och pressas samt packas i fjärdingar och utsändes i marknaden. Skillnaden mellan kabeljo och efter bohuslänsk metod beredd ”klippfisk” är eg. endast den, att kabeljon är mindre hårdt torkad (halftorr) samt försändes nedpackad i fjärdingar, hvaremot klippfisken torkas längre och ej packas i kärl. R. L.* Kab el-Kebir. Se Kab. Kabellarium (af kabel, ankartåg), sjöv., en anordning för ankarets hemvindande, som förr emellanåt användes på örlogsfartyg. I st. f. att låta själfva ankarkättingen gå rundt gångspelet i den därför afsedda kransen lade man ett särskildt tåg eller en särskild kätting (själfva ”kabellariet”) omkring spelet; ena sladden (ändan) manades därefter rundt någon beting e. d., tills den mötte den andra, till hvilken den fästes genom ”syning”, om ändarna ej på förhand voro hopsplitsade. Ankartåget eller kättingen utsträcktes längs kabellariet på samma sida och fasthölls till detta medelst s. k. knipare och sejsingar (små tåg). Därefter vindades i spelet, så att kabellariet gick rundt, hvarvid nya sejsingar pålades, allteftersom mera tåg eller kätting kom inombords, och i samma mån borttogos de aktre i tid för att ej komma i beknip vid spelet. Kabellariet inrättades, emedan det grofva ankartåget var för oböjligt att kunna direkt ”läggas till spels”. Jfr Gångspel. R. N.* Kabelledning, elektrot. Se Elektriska ledningar, Telegraf och Telefon. Kabellåda, elektrot. Se Elektriska ledningar, sp. 259. Kabellängd, sjöv., ett mått, som till sjöss ofta brukas. Dess längd var förr 100 famnar. Numera räknas en kabellängd = 1/10 nautisk mil, d. v. s. 185,2 m. Jfr Encablure. H. W—l. Kabelplatån. Se Atlantiska hafvet, sp. 337. Kabelrulle, sjöv., stor rulle, vridbar kring en vertikal eller horisontal järnaxel och afsedd för förvaring af hampkabel eller ståltross. H. W—l Kabelslaget, sjöv., kallas sådant tågvirke, hvars ”parter” gå medsols, när man från ändan betraktar ett dylikt tåg; det tross-slagna godsets parter gå i motsatt led. När kabelslaget tågvirke skall tillverkas, sammansnos först de s. k. garnen, som vanligtvis äro af hampa, till en dukt och tre eller fyra dukter till en tross eller lina samt, i motsatt led, trossarna eller linorna, hvilka få namn af kardeler, till ett tåg, som, alltefter svårlek och ändamål, kallas kabel, pertlina, jaglina eller lodlina. Kabelslaget tågvirke är ej så starkt och billigt som tross-slaget, hvarför det nyttjas endast vid tillfällen, då det skall vara i beröring med vatten, emedan det genom sin hårda tvinning blir mindre angripet af detta och således har större varaktighet. På senare tid har dock det tross-slagna hampgodset och i synnerhet ståltrossar börjat uttränga det kabelslagna. R. N.* Kabelsplits, sjöv., hopfogning af två kablar. Se Splits. Kabelstek, sjöv., sammanknytning mellan två kablar eller gröfre tåg. Se Stek. R. N.* Kabeltelegram, ett medelst kabel befordradt telegram. Kabelvaag [-våg], Lofotens största fiskeläge, bebyggdt som stad, ligger på Vaagö (Östra Vaagö), i närheten af Storvaagen och Kirkevaag (under medeltiden Vágar). Där finns en af en stendamm