skyddad hamn, där omkr. 4,000 båtar under fisketiden vid Lofoten pläga ligga förtöjda. Tills. med Smedvik 1,015 inv., K. ensamt 634 (1900). O. A. Ö. Kaberun l. Valgin, Canis simensis, zool., en till hundfamiljen, rofdjurens ordning och däggdjurens klass hörande art, är hemma i Abessinien, troligen äfven i en stor del af det inre Afrika. Den är mycket smärt, med långdragen nos, tämligen höga och spetsiga öron, långsträckt hals och kropp samt höga ben och yfvig svans, som räcker ned till hälarna. Djuret blir 1,3 m. långt och 40 till 45 cm. högt öfver bogarna; svansen når en längd af 30 till 35 cm. Hufvudet, ryggen och sidorna äro brunröda, bröstet och buken hvita samt svansen från spetsen till något öfver midten svart. Kaberun dödar och förtär företrädesvis boskapsdjur, särskildt får, och förorsakar därigenom infödingarna stor skada; i Kordofan fruktas den mycket som en svår fiende till hjordarna. För öfrigt jagar den väl antiloper samt förtär as och smärre djur. För människor är den icke farlig. Liksom åtskilliga af sina samsläktingar slå kaberunerna sig tillhopa i flockar och jaga i sällskap. Sitt största intresse har emellertid djuret vunnit därigenom, att det högst sannolikt är vindthundens vilda stamform. C. R. S.* Kabinda (Cabinda), hufvudort i ett litet portugisiskt område n. om Kongos mynning, omslutet af Atlantiska hafvet i v., Franska Kongo i n. samt Belgiska Kongo i ö. och s. Området har en areal af 460 kvkm. och bildar ett distrikt i guv. Angola, hvarifrån det är skildt genom en till Belgiska Kongo hörande, omkr. 30 km. bred sträcka n. om Kongomynningen. Invånarna, omkr. 9,000, kalla sig själfva bafiote, men af européer kabinda, och äro ett bland de idogaste folken i Väst-Afrika, skickliga båtbyggare, sjömän, snickare och smeder. Deras språk, fioti, talas vid nedre Kongo och användes bl. a. vid Svenska missionsförbundets missionsanstalter. Hufvudorten K., vid Lukolas utlopp i K.-viken, har förträfflig hamn med regelbunden ångbåtsförbindelse med Europa. (J. F. N.) Kabinett (fr. cabinet, dim.-form af cabine, af kelt. caban, hydda). 1. Ett mindre, mellan öfriga rum i en våning beläget och i omedelbar förbindelse med dessa stående rum, dit man kan draga sig tillbaka till mera förtroliga samtal eller där man förvarar konstsaker, kuriosa o. d. (konst-, kopparsticks-, kuriositets-, naturalie-kabinett); stundom äfven den i ett sådant rum förvarade samlingen; afträde. Inom konstindustrien är kabinett eller, vanligare, kabinettsskåp häfdvunnen, men oegentlig benämning på konstskåp (se d. o.). 2. Polit., statsr., urspr. en konungs eller furstes arbetsrum, hvarifrån hans beslut i statsangelägenheter utgå och där han öfverlägger med sina förtrogna rådgifvare i regeringsärenden; däraf i öfverflyttad betydelse: den samling af personer, som kallas till en sådan mera sluten rådplägning. Till följd af att alla regeringsbeslut, som det tillkommer konungen som sådan att fatta, utgå från detta konungens kabinett (vare sig att konungen är i sitt beslut själfständig eller styrelsen faktiskt utöfvas af rådgifvarna eller ministrarna), så betraktas kabinettet som med honom sammanflytande till ett: regeringen. Med konungens kabinett förstås därför också detsamma som ministären, hvilken under konungens högsta ledning utöfvar till konungamakten hörande åligganden och rättigheter. Med afseende på statens yttre angelägenheter begagnas ordet kabinett för att i folkrättsliga förhållanden beteckna regeringsmyndigheten i förhållande till andra stater. Så talas om kabinettet i S:t James (konungabostaden i London), kabinettet i Petersburg etc. I fråga om inre angelägenheter har ordet kabinett användts för att beteckna de styrelseåtgärder, som vidtagas utom den vanliga ordningen och ingripa i den normala förvaltningen. Kabinettsorder, kabinettsbefallningar och kabinettsjustis ha därför fått betydelse af utomordentliga åtgärder, som i ett eller annat hänseende sätta de vanliga förvaltande eller rättskipande myndigheterna utur deras verksamhet. En kabinettsstyrelse i denna mening får en prägel af godtycke, hvars utmärkande kännetecken äro furstens allenastyrande vilja och det jämte eller öfver de egentliga statsmyndigheterna insatta kabinettsrådets högre myndighet. I stater med konstitutionellt statsskick är en sådan rättighet för kabinettet mycket begränsad. I de mer autokratiskt styrda kunna däremot sådana styrelseåtgärder ingripa hämmande och rubbande i den normala styrelsen, rättskipningen och förvaltningen. Från kabinettet bör dock noga skiljas kamarilla (se d. o.). Kabinettet består alltid af personer, som blifvit utnämnda till konungens ministrar och råd och i denna egenskap offentligen framträda samt sålunda utöfva en känd och erkänd myndighet. I den mån det konstitutionella samhället utvecklat sig och fastställt grundsatsen om konungens rådgifvares ansvar för regeringsbesluten inför en med lagstiftnings- och beskattningsrätt förlänad folkrepresentation, har det äfven fordrat, att konungens rådgifvare och de, som besörja verkställigheten af regeringsbesluten, skola utses bland män, som ej allenast ega konungens, utan äfven äro värda folkets och dess representations förtroende, samt skola bära ansvaret för regeringsbesluten. I konstitutionella stater betecknar därför kabinettet antingen rådet l. ministären i dess helhet eller ock de ministrar inom ministären, som bestämma regeringens politik, till skillnad från dem, som äro endast chefer hvar för sitt departement och leda förvaltningen inom detsamma (se Förvaltning). I sin mest utvecklade form förekommer kabinett (cabinet council) i den sistnämnda betydelsen i England (se Storbritannien). — Inom diplomatien förekommer ordet kabinettsskrifvelse för att beteckna de mindre ceremoniösa, mera förtroliga skrifvelser, som utgå från regenten eller hans utrikeskabinett, till skillnad från de i mera högtidlig form affattade kansliskrifvelserna. — Med kabinettsfråga menas, att ministären fäster sådan vikt vid ett sitt förslag, att dess förkastande — af konungen eller representationen — medför ministrarnas, d. v. s. kabinettets, afskedsansökan. — I den nuvarande svenska statsrätten användes ej ordet kabinett som namn på ministären, men en kvarlefva från äldre tider är ordet kabinettsärenden. Under frihetstiden kallades nämligen de mindre viktiga regeringsärenden, som icke behöfde afgöras i sittande råd eller efter de flestes röster därstädes, utan hvilka konungen enligt 1720 års R. F. § 20 egde att själf afgöra i närvaro af två riksråd, för kabinettsärenden. De utgjordes af mål, som rörde enskilda