personer och ej inbegrepos under riksens allmänna vårdande ärenden eller under justitiesaker, af enskilda angelägenheter, hvaröfver vederbörande ämbetsverk afgifvit betänkande, när konungen beslöt i enlighet med detta, samt af lägre ämbetsutnämningar efter vederbörandes förslag. Enligt 1772 års R. F. § 12 blefvo alla regeringsärenden utom ett i R. F. som rådsärenden uttryckligt angifvet fåtal sådana kabinettsärenden. Meningen torde äfven nu ha varit, att åtminstone två riksråd skulle närvara i kabinettet, men dettas sammansättning blef h. o. h. beroende på konungens godtycke. Under den gustavianska tiden förekom sålunda hos oss kabinett i betydelsen af regeringskonselj, och ”konseljen” var också då det vanliga namnet därpå. Detta kabinett försvann ur vår statsrätt genom 1809 års R. F:s bestämmelser om det konstitutionella statsrådet, men vissa (efter 1840 under Justitie-, Landt- och Sjöförsvarsdepartementens föredragning hörande) mål, ehuru behandlade i statsrådet, ha dock äfven därefter rubricerats som kabinettsärenden. I själfva R. F. § 35 kvarstår också ordet kabinett i namnet på Utrikesdepartementets kansli: kabinettet för utrikes brefväxlingen (hvars chef bär titeln kabinettssekreterare), och till 1906 sammanfördes i riksstaten utgifterna för vår (till 1905 med Norge gemensamma) diplomati under namnet kabinettskassan (till skillnad från konsulskassan). På kabinettskassan var anvisadt ett anslag till hemliga utgifter, och åtgärderna för dettas disponerande ha med större skäl kallats kabinettsärenden än de ofvan under detta namn omtalade, ty de utanordnades på föredragning blott af utrikesministern och utan annan redovisningsskyldighet än inför konungen personligen. Från 1906 uppföres detta anslag under särskild rubrik i tredje hufvudtiteln och föredragningen sker i närvaro af statsministern och ytterligare ett statsråd (se vidare Kabinettskassan och Utrikesdepartementet). — Om s. k. ”Svart kabinett” se Cabinet noir. H. L. R. (S. B.) Kabinettet för utrikes brefväxlingen. Se Utrikesdepartementet. Kabinettsbefallningar. Se Kabinett 2. Kabinettsbibliothek af den nyaste litteraturen, en 1835—44 på Adolf Bonniers förlag utgifven samling vitterhet, mest romaner, i original och öfversättning, omfattande nära 100 arbeten. Under liknande titel utkommo 1845—46 och 1850—61 romanserier på samma och F. & G. Beijers bokförlag. Kabinettsblockad. Se Blockad, sp. 710. Kabinettsformat. Se Kabinettsporträtt. Kabinettsfråga. Se Kabinett 2. Kabinettsjustis [-ʃystīs], jur., ingripande af statens öfverhufvud i rättskipningen. Benämningen kommer däraf, att ett dylikt ingripande ej sällan egde rum genom befallningar gifna i regentens kabinett. I äldre tider var ett sådant ingripande i domstolarnas verksamhet icke sällsynt; i nutidens konstitutionella stater däremot är kabinettsjustis icke vidare tillåten, och domstolarnas själfständighet samt oafhängighet af regenten och administrationen äro vanligen i grundlag uttalade. Hvad Sverige angår, innehåller R. F:s 16:e § förbud mot hvarje slag af kabinettsjustis. L. A.* Kabinettskammarherre. Se Kammarherre. Kabinettskassan, förr den del af Utrikesdepartementets budget, som omfattade de anslag, hvilka årligen utgingo från svenska och norska statsverket (till 12/17 från det förra, 5/17 från det senare) till aflöningar åt diplomatiska ämbets- och tjänstemän såväl vid de Förenade rikenas beskickningar i utlandet som i Utrikesdepartementet i Stockholm, hvarjämte på denna kassa var anvisadt ett anslag för hemliga utgifter (jfr Kabinett 2). Frågan om anslagen till denna kassa, den beryktade kabinettskassefrågan, var vid 1840—41 års riksdag en brinnande fråga och gjorde riksdagen ”sekulariskt märkvärdig”. Till följd af åtskilliga kostsamma ambassader m. m. hade kabinettskassans utgifter en tid bortåt öfverskridit anslagen, men bristen hade betäckts af medel från den under konungens omedelbara disposition stående Kolonial- eller Barthélemyfonden. Då inkomsterna från Barthélemy i början af 1820-talet upphörde att lämna öfverskott, men kabinettskassans utgifter förblefvo lika stora som förut, började skuldsättningen, som ytterligare ökades genom fruktlösa försök att hålla de svenska banksedlarna uppe i kurs, och 1836 uppgick bristen till nära 1 mill. rdr b:ko. För betäckande af denna brist dels afslöts, för Barthélemyfondens räkning, med Smith, Paine et Smith i London 17 juli 1836 ett lån på 50,000 pd st., för hvilket Karl XIV Johan och kronprinsen Oskar personligen iklädde sig borgen, dels lämnade konungen s. å. en försträckning på 76,250 rdr, dels upptog Barthélemyfonden från kommerserådet Filéns fond ett lån på 60,000 rdr Hamb. bko för kabinettskassans räkning och mot dess borgen (undertecknad först af utrikesministern G. af Wetterstedt och kabinettssekreteraren E. Lagerheim, förnyad i aug. 1839 af utrikesministern frih. Stierneld och hofkansleren A. E. Ihre). Genom amorteringar hade skulden 1840 minskats till 775,966 1/3 rdr b:ko, och under förutsättning att de af statsverket utgående anslagen behöllos vid samma belopp som förut, hoppades man kunna inom 6—7 år h. o. h. betala den. Men 1839 upptäckte statsrevisorerna några af Barthélemyfondens ofvan nämnda förbindelser till Filéns fond; och kabinettskassans skuldsättning gaf den vid 1840—41 års riksdag mer än vanligt häftiga oppositionen ett medel att angripa regeringen, hvilket den också nyttjade utan barmhärtighet. I anledning af kabinettskassans ofvannämnda borgensförbindelser ställde konstitutionsutskottet konungens rådgifvare inför riksrätt (de anklagade frikändes). I borgarståndet väcktes motioner af grosshandlaren C. Fr. Wærn om nedsättning i kabinettskassans ord. anslag från 266,666 2/3 till 200,000 rdr b:ko och af bruksegaren A. Wedberg om det e. o. anslagets minskning från 100,000 till 50,000 rdr b:ko. Statsutskottet, som genom ett detsamma meddeladt, af Stierneld till K. M:t riktadt utlåtande af 7 mars 1840 blifvit underrättadt dels om att kabinettskassan häftade i en betydlig skuld, dels om orsakerna (dock icke alla!) därtill och dels om möjligheten till skuldens betalning, om anslagen utgingo oförändrade, tillstyrkte likväl i april ständerna att bifalla de framställda motionerna om anslagens minskning, men lät därjämte påskina möjligheten att vid en blifvande extra statsreglering anvisa kassan medel till extra utgifter. Stånden återremitterade