infödingarna högt värderas och användes till små afgudabilder, smycken, piphufvud o. d. Det träffas i lösa block vid stränderna af floden Cach i Hög-Asien (däraf namnet). Länge ansågo mineralogerna kacholong vara en kiselart, ända tills undersökningen af en på Riksmuseet i Stockholm förvarad, af Renat hemsänd originalstuff visade, att mineralet utgör endast en ljusfärgad varietet af det hårdaste och ädlaste af de mineral, som i Kina nyttjas till stensniderier och som vanligen benämnas nefrit. Det mineral från Island och Färöarna, som med orätt benämnts kacholong, utgör endast en hvit, halfgenomskinlig opalart. A. E. N.* Kachou [kaʃō]. Se Kateku. Kačić-Miošić [katjitj-miåʃitj], Andrija, serbisk-kroatisk skald, f. (sannolikt) 1696, d. 1760, tillhörde en gammal dalmatisk furstesläkt, ingick tidigt i franciskanorden, studerade i Pest och tjänstgjorde 1730—48 som lärare i filosofi och teologi. I sin ordens ärenden och som påflig legat gjorde K. talrika resor i Dalmatien, Bosnien och Hercegovina, egnade sig åt studiet af sitt folks historia och folkminnen och samlade under sina resor historiska urkunder, visor, sagor o. d. I sin diktsamling Razgovor ugodni naroda slovinskoga (Det slaviska folkets tröst, 1756) har han i folkvisans form bearbetat den serbiska historien från uräldsta intill nyare tider. Den nationellt folkliga stilen har jämte innehållet gjort dessa dikter, ”visboken”, kända och i hög grad omtyckta af folket, och samlingen har utgått i mer än 20 uppl. K. tillhör den dalmatisk-ragusinska gruppen inom den serbisk-kroatiska litteraturen, men bildar öfvergången från denna till den nyare, national-serbiska litteraturen. Frukter af K:s tidigare studier äro hans Elementeta peripatetica juxta mentem subtilissimi doctoris Joannis Duns Scoti (1752) samt Korablitsa, en kombinerad biblisk historia och kyrkohistoria till folkets upplysning. En staty öfver K. restes i Agram 1891. Lll. Kackalorum, växelform (af kackla) till kolorum. Kackerlackor (af holl. kakkerlak) l. Bobbor, zool., ett gemensamt namn för en familj, Blattidæ, af de egentliga rätvingarna (Orthoptera) bland insekterna. Kackerlackorna ha platt, aflångt oval, brunaktig kropp, med långa, mångledade antenner, taggbesatta skenben och starka springfötter med femledade tarser. Hufvudet är betäckt af den stora främre sköldlika delen af mellankroppen (prothorax). Framvingarna äro stora läderartade täckvingar, hvilkas kanter ligga den ena öfver den andra (se fig., a). Hos honorna (af en del arter hos båda könen) kunna dock såväl dessa täckvingar som äfven de hinnaktiga bakvingarna alldeles saknas (se fig., b). Bakkroppen är försedd med två, sällan fyra, ledade analbihang. Kackerlackorna äro nattliga djur, hvilka under dagen dölja sig i springor och mörka vrår. De lefva af såväl vegetabiliska som djuriska ämnen, helst fasta sådana. Många arter ha med handelsvaror införts från sina ursprungliga hemland till alla länder på jorden och uppträda i massor i magasin, bagerier, kök och boningsrum samt förorsaka skada och obehag. De trifvas och förökas bäst i varmare lokaler, där riklig tillgång på föda och fuktighet finnes. De till tropiska länder hörande arterna kunna vara synnerligen stora. Honorna bära sina ägg, tills ungarna äro nästan färdiga att kläckas, då äggen läggas omslutna af en kapsel. Stundom lämna ungarna äggkapseln inuti moderns kropp och kunna därför på sätt och vis sägas vara födda lefvande. Så är förhållandet hos den västindiska Panchlora viridis och hos den sydamerikanska Blabera gigantea. Hos den vanliga kackerlackan, Periplaneta (Stylopyga) orientalis L., skola utvecklingens metamorfoser erfordra en tid af fyra år. Däraf följer svårigheten att utrota dessa obehagliga inhysingar, hvilka i synnerhet i Europas sjöstäder äro ytterst allmänna i de flesta hus. Särskildt torde man ega rätt att misstro de personer, hvilka utgifva sig kunna fördrifva kackerlackor. Ett kraftigt gift för kackerlackor är borax, som pulveriserad strös i en sammanhängande rad å golfvet utmed väggarna i det rum, där kackerlackor finnas. Genom borax, längre tid använd, kan dessa djurs antal med säkerhet högst betydligt förminskas, om också fullständig utrotning torde vara omöjlig. — Under slutet af 1870-talet blef pulvret af P. orientalis L. med mycket lofordande användt såsom ett starkt urindrifvande medel, hvilket uppgafs ha gynnsam verkan i flera former af ”vattsot”, mot utgjutningar i lungsäckarna, hjärtsäcken och bukhålan samt mot brightska njursjukdomen. Detta pulver är ett folkmedel i Ryssland mot vattsot, och dess latinska drognamn, Pulvis Taracanæ, torde vara gjordt af denna kackerlackas ursprungliga namn: Torraka. Detta vidriga medel kom dock snart ur bruk bland läkare. — Hos P. orientalis äro honans vingar förkrympta, och hannens nå ej bakkroppens spets. Denna art uppnår en längd af 19—23 mm. Störst af de i vårt land förekommande arterna är Periplaneta americana, som blir 28—32 mm. lång och hos hvilken vingarna hos båda könen nå utanför bakkroppens spets. En mindre art, Blatta (Phyllodromia) germanica Fabr., som invandrat till Europa från Kina (eller möjligen Amerika), är äfven en besvärlig snyltgäst i bagerier. Den är lika glupsk som den stora kackerlackan, och då dess fullständiga utveckling kräfver endast 4 1/2 månad samt hvarje hona lägger många ägg, så ökas densamma hastigt och kan åstadkomma stor förödelse på födoämnen o. d. — I Sveriges skogsmarker förekommer en liten kackerlacka, Blatta (Ectobia) lapponica L., hvilken icke uppträder som skadedjur. O. T. S.*

Vanliga kackerlackan (Periplaneta orientalis), a hanne, b hona, c larv. (Nat. storl.)