Kaçmiri. Se Kashmiri. Kaczkowski [katjkå'vski], Zygmunt, polsk författare, f. 1826 i kretsen Sanok i mellersta Galizien, skådeplatsen för hans historiska romaner, d. 1906. K., som redan vid 19 års ålder slutat sina studier i Lemberg, dömdes efter oroligheterna 1846 till döden som folkuppviglare, men kom lös 1848 och deltog i slaviska kongressen i Prag s. å. Omvänd genom revolutionsårens händelser, liksom så många andra, blef han konservativ och tecknade från denna ståndpunkt ställningar och förhållanden i Galizien 1846—48 i åtskilliga romaner: Cato (1851), Rozbitek (Den skeppsbrutne; 1861) m. fl. Samtidigt skildrade han i en annan följd historiska romaner den polska republikens sista tider, med den polska lågadelns lif och gärningar i förgrunden. Den första är ”Striden om fanjunkardottern” 1851, den mest berömda är Murdelio, den sistas titel är Grób Nieczui (Nieczujas graf, 1858; i regel är det en viss Nieczuja, som berättar i alla). Personer och händelser liksom berättarens person sammanbinda till ett helt de flesta af hans historiska romaner, hvilkas innehåll visserligen trots författarens bemödande blir föga tilltalande, men hvilkas glänsande form ställer K. i främsta ledet bland den polska romantikens afkomlingar efter 1848. Materialet till dessa berättelser lämnade dels familjetraditioner, dels Ossolinska institutets af K. genomforskade rika handskriftsamlingar. 1861 uppsatte K. i Lemberg en konservativ tidning, men denna indrogs, och han dömdes till fästning. Följande år benådad, flyttade han till Wien och senare till Paris. En ny serie romaner från 1880-talet med ämnen från 1500- och 1600-talen (däribland Graf Rak) hade föga framgång. K:s samlade arbeten (ehuru ej alla) utgåfvos i Warschau 1874—75 i 11 bd. Ett stort historiskt arbete om kvinnan i Polen (Kobieta w Polsce), skrifvet på 1850-talet, utkom först 1895. Lll. Kadapa, distrikt och stad. Se Cuddapah. Kadariter. Se Islam, sp. 920. Kadaster (fr. cadastre), detsamma som kataster (se d. o.). Kadaver (lat. cadaver), i allmänhet död djurkropp, as; i inskränktare betydelse lik, bestämdt för vetenskaplig undersökning (”dissektion”) på anatomisalar. G. v. D.* Kadavergödsling, landtbr. Se Köttfodermjöl. Kadaverin (se Kadaver), kem., en af Brieger upptäckt organisk bas, en s. k. likbas eller likalkaloid (ptomain eller ptomatin), som ibland uppstår vid förruttnelse af kväfvehaltigt, organiskt material, vanligen under inflytande af vissa bakterier, t. ex. stelkramp-(tetanus-)baciller, i uttömningarna vid vissa sjukdomar, i rutten fisk, bland produkterna af ägghvitedigestion med pankreassaft äfven med utestängande af bakterier o. s. v. Det är identiskt med det af Ladenburg syntetiskt framställda pentametylendiaminet H₂ N(C H₂)₅ N H₂. Kadaverin är en färglös vätska med frän lukt; det saknar giftiga verkningar. Dess klorvätesyrade salt ger vid torr destillation piperidin. P. T. C. (C. G. S.) Kadavermjöl, landtbr. Se Köttfodermjöl. Kaddineg. Se Coorg, sp. 698. Kade, Otto, tysk musikskriftställare, f. 1819 i Dresden, d. 1900 i Doberan, elev af Otto och Schneider, stiftade 1848 ”Cäcilienverein” för gammal kyrkomusik i Dresden, där han 1853 blef musikdirektör vid Neustädter kirche, och öfvertog 1860 direktionen af slottskören i Schwerin. Han blef filos. hedersdoktor i Leipzig 1884. K. skref liturgiska kompositioner öfver gregorianska melodier (1867—80), en koralbok (1869) m. m. Som musikhistoriker gjorde han sig ett namn genom värdefulla skrifter, bl. a. Der neuaufgefundene Luther-kodex vom jahr 1530 (1873) samt monografier öfver Le Maistre och H. Isaak, hvarjämte han redigerade 5:e bandet af Ambros’ musikhistoria (notbilagor; 1881, 2:a uppl. 1891) och utgaf en samling af äldre passionsmusik (1891—93). A. L.* Kadelburg, Gustav, tysk skådespelare och lustspelsförfattare, f. 1851 i Budapest, har uppträdt hufvudsakligen i Berlin, där han 1884—94 tillhörde Deutsches theater och spelade bonvivant-roller. Dels ensam, dels i förening med F. von Schönthan och O. Blumenthal har han skrifvit en rad uppsluppna stycken, af hvilka på Dramatiska teatern i Stockholm gifvits ”Guldfiskar” (1887), ”Civilklädd” (1892) och ”Två lyckliga dagar” (1894) och på Södra teatern ”Storstadsluft” (1892). Hans och Presbers lustspel ”Den mörka punkten” uppfördes på Vasateatern 1910. Hans teaterpjäser utgåfvos samlade i 4 bd 1899. Kaden, Woldemar, tysk skriftställare, f. 1838, d. 1907, var 1876—82 professor i tyska språket och litteraturen vid Neapels filologiska gymnasium. Han är en gladlynt och spirituell skildrare af Italiens land och folk, i arbetena Wandertage in Italien (1874), Durstige tage (s. å.), Italiens wunderhorn (1878; folkvisor i tysk öfv.), Italienische gipsfiguren (1881), Skizzen und kulturbilder aus Italien (1882) m. m. Till praktverket ”Italien” (sv. öfv. 1876) skref han en del, till Schweizerland (1877; ”Schweiz”, 1882, bearb. af C. v. Friesen) hela texten. Kadens [äfven uttal. kada'ȵs; it. cadenza, fr. cadence], mus., slutfall, harmonisk vändning, som bildar hvilopunkt eller afslutning. Fullkomlig l. hel kadens (jfr Helslut) är öfvergången från dominantens klang till tonikans; ofullkomlig l. half kadens (jfr Halfslut) går från tonikans klang till dominantens. Plagalisk kadens går från underdominanten till tonikan; bedräglig l. afbruten kadens går från dominanten till något annat ackord än tonikans. — Uppehållen kadens är i konserterande kompositioner ett nära slutet inträdande uppehåll (fermat), vanligen på kvartsextackordet, hvarpå följer ett briljant passageverk för solostämman, där svårigheterna kulminera. Under 1700-talet voro dessa passager fria improvisationer af virtuosen, som däri fantiserade öfver motiv från satsen. Beethoven utskref dem i sina pianokonserter, och sedan ha särskilda kadenser komponerats af Moscheles, Reinecke m. fl. I Schumanns pianokonsert och andra nyare sådana (t. ex. Ludvig Normans) utgör kadensen en mera integrerande beståndsdel af själfva stycket. — I den äldre, på kyrkotonarterna byggda musiken bildade läran om slutfallen ett viktigt kapitel, emedan där en rent harmonisk princip framträdde, hvilken eljest var främmande för den tidens absolut melodiska och kontrapunktiska musicerande och således nödvändigt måste bryta det gregorianska systemets renhet. Så höjdes, för att få slutfall i den doriska tonarten,