Kadmeia (grek. Καδμεία, lat. Cadmea), den på en höjd belägna och väl befästa borgen (akropolis) i det forngrekiska Tebe, enligt sagan grundlagd af Kadmos (se d. o.). A. M. A. Kadmium (af grek. kadme͡i'a, hvarmed Dioskorides benämnde en stenart, galmeja eller zinkkarbonat, som hade egenskapen att förvandla koppar till mässing), kem., ett 1817 af Stromeyer och Hermann samtidigt upptäckt metalliskt grundämne, som i små mängder, 2—3 proc., förekommer i många zinkmalmer och i förening med svafvel utgör det sällsynta mineralet greenockit (se d. o.), Cd S. Vid reduktion af kadmiumhaltig zinkoxid med kol samlar sig kadmium i de zinkångor, som först förflyktigas, och kan erhållas ur de första sublimaten, om dessa lösas i syror och fällas med svafvelväte, då gult svafvelkadmium utfälles. Svafvelkadmiet förvandlas till oxid och reduceras sedan med kol. — Kadmium är en hvit metall, hårdare än tenn, samt kan dragas till tråd och uthamras till tunna bleck. Det kristalliserar lätt i oktaedrar. Eg. v. 8,65—8,80. Det smälter vid 316°—320° och kokar i vakuum redan vid 440°. I köld anlöper det ej märkbart, men oxideras lätt vid glödgning till brun oxid och löses lätt i syror. Kadmium är ett 2-atomigt element, hvars atomvikt, som tecknas Cd, är 112,4. — Med syre ger kadmium en oxid, kadmiumoxid, CdO, som är ett mörkbrunt, i syror lättlösligt pulver; hydratet är en hvit fällning. Salterna äro i allmänhet färglösa; kloriden och bromiden (klorkadmium och bromkadmium) äro mycket lättlösliga. Svafvelkadmium, CdS, är en vackert gul fällning, som användes till målarfärg (jaune brillant). Kadmium legeras lätt med andra metaller och ger i allmänhet lättsmälta legeringar. En blandning af 3 delar kadmium, 8 dlr bly, 4 dlr tenn och 15 dlr vismut smälter redan vid 70° och brukas, liksom kadmiumamalgam, till plombering af tänder. Kadmiumsalter verka på organismen närmast likt zinksalter, men äro väsentligt giftigare. P. T. C.* Kadmiumamalgam, kem. Se Amalgam och Kadmium. Kadmiumbromid, kem. Se Kadmium. Kadmiumklorid, kem. Se Kadmium. Kadmiumlegeringar, kem. Se Kadmium. Kadmiumoxid, kem. Se Kadmium. Kadmiumsalt, kem. Se Kadmium. Kadmos (grek. Κάδμος, lat Cadmus), grek. myt., Tebes mytiske grundläggare, son af den feniciske konungen Agenor och Telefassa. Af fadern utskickad jämte sina bröder Foinix och Kilix för att uppsöka sin af Zeus bortröfvade syster Europa, grundlade han på anvisning af oraklet i Delfi staden Tebe i Beotien. En drake, hvilken bevakade en närbelägen källa, dödades af K., som på Athenas inrådan utsådde dess tänder. Af detta utsäde uppväxte beväpnade män, på grund af sin härkomst kallade spartoi (”såddmän”), hvilka inom kort råkade i strid och ömsesidigt nedhöggo hvarandra, så att slutligen endast fem återstodo. Från dessa ledde Tebes förnämsta adelssläkter sin härkomst. Mordet på draken, som var en son af Ares, måste K. gälda med åtta års slaftjänst; men efter denna tids förlopp erhöll han af Athena väldet öfver Tebe och förmäldes med Harmonia (se d. o.). De yngre sagorna ha tillagt flera nya drag och bl. a. gjort K. till bärare af vissa från Österlandet införda uppfinningar, såsom bergsbruket, metallernas bearbetning och framför allt bokstafsskriften. A. M. A. Kadolja. Se Kadiolja. Kadom, stad i ryska guv. Tambov, nära Okas biflod Moksja. 6,361 inv. (1897). K. är en af Rysslands äldsta städer. I närheten Sarovska klostret. J. F. N. Kadrilj. 1. (Fr. quadrille, af sp. cuadrilla, sammanhörande grupp af ryttare i ett tornerspel), dansk. Se Dans, sp. 1317 och fig. 10, samt Fransäs. — 2. (It. quadriglio, af quattro, fyra), spelt., lomber speladt på fyra man hand. Kadsaria. Se Mingrelier. Kadu, nederländskt residentskap. Se Kedu. Kaducé. Se Caduceus. Kaduk (lat. caducus, af cadere, falla, hemfallen, herrelös), jur., i romersk rätt benämning på borttestamenteradt gods, som af vissa anledningar ej kom att tillfalla den, till hvilken det var testamenteradt. — I svenska kyrkans finansrätt förstods med kadukmedel l. kadukår församlingens aflöningsmedel vid tillfällen, då präst eller hans rättsinnehafvare icke fanns för lönemedlens uppbärande. Ett sådant förhållande kunde inträffa, a) då präst afled ogift, b) då präst afled, utan att efterlämna nådårsberättigad änka och barn, c) då prästerlig syssla blef ledig i följd af prästs afsättning eller afsked från ämbetet. Då församlingen äfven vid dylika tillfällen, intill dess efterträdare hunnit tillsättas, hade att utgöra prästutlagorna, var dispositionsrätten till dessa medel af ej ringa betydelse. Under äldre tider torde stadgande ha saknats om rätten till kadukårets åtnjutande, hvars inkomster väl därföre disponerats enligt beslut och föreskrifter af vederbörande domkapitel. Genom 1820 års skolordning blefvo kadukmedlen uttryckligen tillagda stiftens byggnadskassor för den högre skolundervisningens främjande. Ehuru kostnaden härför såsom en statsangelägenhet numera väsentligen bestrides af statsverket, bibehöllos dock läroverkens byggnadskassor vid rätten till kadukinkomsterna. Att församlingarnas aflöningsmedel sålunda drogos till ett för kyrkan främmande ändamål, ansågs emellertid i hög grad oriktigt och gaf inom såväl riksdagen som kyrkomötet anledning till förslag om kadukrättigheternas upphörande för läroverken, i syfte att medlen i stället finge disponeras till förbättring af det obefordrade prästerskapets aflöning. Genom k. cirkulär af 11 dec. 1908 förklarades ock, att efter 30 april 1909 s. k. kadukår icke vidare skulle förekomma vid ecklesiastika tjänster. Från rikets stift hade kadukmedel under 20-års perioden 1881—1900 till byggnadskassorna influtit med sammanlagdt 470,317 kr., däraf inom: Uppsala stift 140,650 kr. 79 öre, Linköpings 53,562 kr. 13 öre, Skara 14,023 kr. 93 öre, Strängnäs 5,604 kr. 49 öre, Västerås 17,433 kr. 69 öre, Växjö 6,884 kr. 11 öre, Lunds 150,536 kr. 85 öre, Göteborgs 3,459 kr. 65 öre, Kalmar 14,806 kr. 12 öre, Karlstads 22,173 kr. 14 öre, Härnösands 21,606 kr. 61 öre och Visby 19,575 kr. 49 öre. T. B—m. Kadukmedel, Kadukår. Se Kaduk. Kaegi (Kägi), Adolf, schweizisk filolog, f. 1849, professor i sanskrit, klassisk och indoeuropeisk språkvetenskap i Zürich 1883, har skrifvit bl. a. Spartanische geschichte v. 500—431 v. Chr. (1873), Der Rigveda (1878—79; 2:a uppl. 1881),