Siebenzig lieder des Rigveda (tills. med Geldner, med bidrag af Roth; 1875), Griechische schulgrammatik (1884; 7:e uppl. 1906), Kurzgefasste griechische schulgrammatik (1893; 19:e uppl. 1909), hvarjämte han bearbetat Benselers ”Griechisches schulwörterbuch” (12:e uppl. 1904) och Autenrieths ”Homerisches wörterbuch” (11:e uppl. 1908). K. F. J. Kaempferia [kämpf-] L., bot., växtsläkte af fam. Zingiberaceæ med 18 arter i tropiska Asien och Afrika. Flera arter med vackert tecknade blad äro omtyckta växthusväxter. G. L—m. Kafarnaum, stad. Se Kapernaum. Kafé (fr. café, eg. kaffe), offentlig utskänkningslokal, där kaffe, läskedrycker och maltdrycker (samt ”kaffefrukost” o. d.), i många fall äfven vin och spritdrycker, serveras. Kaféer af det senare slaget äro ofta nära förenade med större restauranger. Jfr Café, Kaffehus och Schweizeri. Kafé, tatar. Se Feodosija. Kaffa (Caffa), stad på Krim. Se Feodosija. Kaffa (Gomara), tributstat under Abessinien, gränsar i n. till floden Godjeb, i ö. till floden Kullo (Omo), i s. och v. till Kejsar Nikolausbergen, ehuru några där västerom boende negerfolk äro tributpliktiga under K. Landet är alltigenom bergigt (Hottaberget 3,680 m.) och afvattnas mot s. af Kullo (Omo), som utflyter i Rudolfsjön. Jorden är fruktbar med yppig vegetation och stora skogar. Utom kaffe, som anses ha sitt hemland där, odlas majs, durra, bomull m. m. Nötkreatur, får, getter och bin hållas, och flera slags handtverk idkas, bl. a. högt utvecklad väfnadskonst. Invånarna tillhöra, enligt F. J. Bieber, medlem af A. v. Mylius’ expedition till K. 1906, fyra olika folk: 1) mandžo (urbefolkning med negertyp), som lefva af jakt; 2) kaffičo, den härskande och talrikaste klassen, som i 13:e årh. invandrade norrifrån; 3) efterkommande af invandrade abessinier; 4) nagado, muhammedanska köpmän. De båda senare ha till seder, dräkt och språk, men ej till religion anpassat sig efter kaffićo. Omkr. hälften bekänner sig till ett slags kristendom (med många offer, äfven af nötkreatur). Landet eröfrades 1897 af Menelik och är nu skattskyldigt till Abessinien. Hufvudstad är Bonga (1,850 m. ö. h.). De förste européer, som besökte K., voro fransmännen Antoine och Arnould d’Abbadie (1843). Ch. T. Beke skildrar folket i ”Journal of the Geographical society” för 1843 och äfven J. L. Krapf i ”Reisen in Ostafrika von 1837—53” (1858), och Cecchi, ”Da Zeila alle frontiere del Caffa” (1886). J. F. N. Kaffe, tekn., bot., farm., betecknar dels fröna, ”bönorna”, af kaffeträdet (se Coffea), dels den af dessa frön beredda drycken. Den viktigaste beståndsdelen i kaffebönorna är en alkaloid, kaffein (se d. o.), hvilken finnes äfven i växtens öfriga delar. Kaffeinet förekommer i växlande mängd, i de asiatiska kaffeslagen vanligen ymnigast; i allmänhet innehåller råkaffe 1—1,75 proc. kaffein. Marronkaffet (af Coffea mauritiana) är kaffeinfritt. Utom kaffein finnes i kaffebönorna en mängd organiska och oorganiska ämnen, af hvilka s. k. kaffegarfsyra (4—8 proc.), fett (10—13 proc.), socker (6—12 proc.), cellulosa (omkr. 26,5 proc.) och ägghviteämnen äro de viktigaste. Vid kaffets rostning förstöres en stor del af sockret och garfämnet. Den karakteristiska kaffearomen beror på kaffegarfsyrans sönderdelningsprodukter jämte en ringa halt af eterisk olja. Genom en särskild behandling af bönorna före rostningen kan kaffeinhalten reduceras till en obetydlighet; dylik preparerad vara går i handeln som s. k. kaffeinfritt kaffe. Kaffe är sedan urminnes tider begagnadt som dryck i sitt ursprungliga hemland, Abessinien och landet Kaffa s. därom. En mufti (muhammedansk präst) från Aden, Schehab-eddin, lärde under en resa i Abessinien, i midten af 1400-talet, känna denna dryck och dess förmåga att hindra sömn, hvarför han efter hemkomsten förordade kaffets bruk särskildt hos dervischerna (muhammedanska munkar), för att de lättare skulle kunna hålla ut med sina nattliga andaktsöfningar. Från Aden spred sig kaffet sedan till det öfriga Arabien, till Egypten och hela Orienten. Det råkade dock snart nog ut för förföljelse, såsom då guvernören i Mekka, Kair Beg, 1511 förbjöd kaffets begagnande, emedan han ansåg det vara af lika beskaffenhet med det i koran förbjudna vinet. Förbudet måste dock på högre befallning snart återtagas. I Konstantinopel upprättades de första kaffehusen (se d. o.) 1554. I midten af 1600-talet infördes kaffedrycken i Europas västliga länder. I södra Italien dracks kaffe före 1650, och i Marseille, dit drycken kom vid samma tid, öppnades det första kaffehuset 1671. Läkarna uppträdde där emot kaffet, men det oaktadt fick det vidare spridning. I Paris blef kaffet på modet efter 1669, då turkiska sändebudet Soliman Aga, enligt orientaliskt bruk, bjöd alla besökande en kopp ”svart kaffe”. Detta bruk vann bifall, trots förlöjliganden och sarkasmer af samtida franska skriftställare (se vidare Kaffehus). I Danmark och Sverige var kaffe okändt till början af 1700-talet. Men redan 1746 utfärdade Collegium medicum en kungörelse ”om det missbruk och det öfverflöd, som thé- och kaffedrickandet är underkastadt”. Året därefter lades en konsumtionsaccis på te, kaffe m. m. Olika klasser af medborgare erlade olika förbrukningsskatt, från 2 till 12 rdr om året. Under den stormiga riksdagen 1756 genomdref bondeståndet ett kaffeförbud till hämnd på de andra stånden, hvilka nekat bönderna fri brännvinsbränning. Detta förbud upplifvades genom en ny förordn. af 26 juni 1766; men då kaffedrickandet ändock fortfor, emedan mycket kaffe lurendrejades in i landet, tilläts införsel af kaffe mot tullafgift genom en kung. af 23 okt. 1769. Gustaf IV Adolfs förmyndarregering förbjöd, af sparsamhetsskäl, 1 jan. 1794 ånyo förtärandet af kaffe m. m. från 1 aug. s. å. Afskedet från kaffet firades rundt om i landet som en sorgedag, t. o. m. vid hofvet, och sorglustiga kaffevisor spredos i stora upplagor. Missnöjet med förbudet var allmänt och stegrades så, att Gustaf IV Adolf 24 nov. 1796 fann sig föranlåten att ”tills vidare” medgifva införsel af kaffe och dess drickande. 6 april 1799 bannlystes ånyo kaffet från Sverige (jfr fig. 1), var från 6 april 1802 till 30 april 1817 åter fritt, men därefter ännu en gång — den sista — bannlyst, till 5 sept. 1822. Kaffeinförseln är genom tullafgiften (f. n. 12 öre pr kg.) en af statens viktigare inkomstkällor (se nedan). Kaffets odling leder sitt ursprung från de plantor, som Schehab-eddin uppdrog vid Aden. 1467 kom den första kaffebusken till Mekka. Det dröjde dock