Kaffeböna. Se Coffea, sp. 494, Kaffe, Kaffegarfsyra och Kaffein. Kaffeförbud. Se Kaffe, sp. 536. Kaffegarfsyra, kem., erhålles ur kaffebuskens frön och blad, ur maté, bladen af Ilex paraguaiensis, ur Strychnos-rot och ur en s. k. falsk kinabark, ”China cuprea”, af Ladenbergia pedunculata, hvarest äfven finnes fri kaffesyra (se d. o.). Bildar en spröd massa (C₁₅ H₁₆ O₈), som ger ett hvitt pulver med svagt sur och något sammandragande smak; den är lättlöslig i vatten och alkohol, men knappast löslig i eter. Lösningarna färgas mörkgröna af järnklorid. Kaffegarfsyra ansågs förr vara en enhetlig glykosidartad beståndsdel af kaffebuskens frön, blommor och blad. Emellertid torde den utgöra en blandning af flera substanser, bland hvilka klorogensyran (se d. o.) bildar hufvudmängden. O. T. S. (H. E.) Kaffehus (fr. café, eng. coffeehouse), offentlig lokal för utskänkning och förtäring af kaffe. Kaffehusen leda, liksom kaffet själf, sina anor från Österlandet. De första kaffehusen i Europa upprättades i Konstantinopel, 1554. 1652 inrättade greken Pasqua Rossie det första kaffehuset i London. I Wien öppnades det första kaffehuset 1683, i Berlin 1721, och 1669 anlade en armenier det första kaffehuset i Paris; detta var dock blott ett krypin. Icke förrän 1724 öppnades det första ordentliga kaffehuset i Paris, af sicilianen François Procope, hvilket efter honom benämndes ”Café Procope”, besöktes af Voltaire, Rousseau, Fontenelle m. fl. ryktbarheter och egt bestånd ända intill våra dagar. Samtidigt därmed hade Stockholm redan kaffehus, och stadens första, 1728 utgifna, adresskalender nämner femton förnämligare sådana, utom ”flere, som uthängiande schiltar kunna anvisa”. Till kaffehuset hörde tidigt servering af te och läskedrycker, tidningsläsning och politiserande, senare tillkom äfven utskänkning af öl och spirituosa, såsom framgår af K. Gyllenborgs komedi, ”Swenska sprätthöken” (1737). En sådan utsträckning af kaffehusens utskänkningsrätt torde dock ej varit fullt laglig eller vanlig förrän under tiden för kaffeförbudet 1766—69, då ”kaffeskänkssocieteten” fick tillstånd att i stället för tillredning af den förbjudna drycken destillera brännvin och andra likörer samt sälja dem jämte tevatten, dricka o. d. Sin största betydelse för det politiska lifvet och affärslifvet erhöllo kaffehusen i England, där de voro föregångare till de i senare tider så viktiga klubbarna. De ryktbaraste bland Londons kaffehus under 1600-talet voro: ”Den gamle mannen” vid Thames, befolkadt af en kruserlig hop af pomaderade herrar, där det snusades, men ej röktes; kaffehuset vid S:t James street, whigs’ hufvudkvarter, hvarifrån Swift utsände sina bref till Stella, samt ”Wills’ kaffehus” vid Covent garden, besökt hufvudsakligen af litteratörer, där J. Dryden hade sitt stamhåll. — I Paris utgjorde flera kaféer (utom det ofvannämnda Café Procope) från 1700-talet samlingspunkter för politiker och skriftställare af någon bestämd färg. Ett nytt slag var café-chantant (där visor och instrumentalstycken utfördes); de första öppnades omkr. 1770, arten nådde sin högsta blomstring under Napoleon III och utvidgades efter hand till café-concert, ett slags varieté-teater, där t. o. m. små pjäser utföras. — I Nederländerna spelade kaffehusen — det första öppnades i Amsterdam 1666 —, alltid i förening med likörkammare, äfvenledes en stor roll, som de behållit till senare tid. De besöktes af en mera blandad publik, och koffijhuis är nu i allmänhet namnet på sjömanskrogarna. Äfven i Sverige antogo kaffehusen, från senare delen af 1700-talet, alltmera karaktären af krog, och själfva namnet kaffehus undveks i bättre sällskap, emedan det ansågs beteckna tillhåll för grofhet och liderlighet. Kort- och tärningsspel idkades i kaffehusen (k. plakatet 12 nov. 1719 stadgade böter för spel och dobbel på kaffehusen). — Jfr Kaffe. Kaffein l. Koffein, kem. farm., en organisk bas, C₈ H₁₀ N₄ O₂+H₂ O, upptäckt 1820 samtidigt af Runge, Pelletier och Caventou, är den väsentligen verksamma beståndsdelen i kaffe (vanl. 1,2 proc.) och te (omkr. 2 proc.). Utom hos dessa njutningsmedel finns kaffein i flera andra sådana, såsom i kakaobönor (i helt ringa mängd), i kola- l. gurunötter, i maté l. paraguay-te och i apalache-te från Nord-Amerika (båda af Ilex-arter, se Maté), i s. k. guaranapasta (se Guarana) m. fl. S. k. tein i teblad och guaranin i guaranapasta ha befunnits identiska med kaffein. Ehuru kaffein ej har någon tilldragande eller egendomlig lukt eller smak, har en stor del af jordens folk på grund af småningom vunnen erfarenhet om de angenäma verkningarna bragts att använda kaffeinhaltiga växtprodukter såsom njutningsmedel. Kaffein, som är en till urinsyregruppen hörande trimetyldioxipurin (jfr Urinsyra), kan erhållas af teobrominsilfver och jodmetyl samt har fullständigt syntetiserats af E. Fischer ur dimetylurinämne och malonsyra. — Kaffeinet bildar hvita, nålformiga kristaller utan lukt, med svagt bitter smak, lösliga i hett vatten, men endast svårt i kallt. Kaffein är den viktigaste, ehuru icke den enda, stimulerande beståndsdelen i kaffe och te; det piggar upp de psykiska förrättningarna och framkallar i giftiga doser (öfver 0,5 gr.) rus, oro, darrning, förvirring och sömnlöshet, efterföljda af förslappning och sömnighet. Tillika befordras af små doser musklernas kraftutveckling. Pulsen påskyndas, och hjärtat bringas vid behof att arbeta kraftigare. Blodtrycket stegras vanligen i måttlig grad genom sammandragning af artärerna, och blodfördelningen kan däraf förbättras (t. ex. vid hjärtfel). Vissa kärlområden synas dock i stället vidgas, särskildt blodkärlen i njurarna, och i anslutning därtill ökas njursekretionen. Med en lokal kärlutvidgning å hjärnans yta (häfvande af kärlkramp därstädes) synes kaffeinets smärtstillande verkan vid hufvudvärk, s. k. migrän, sammanhänga. Kaffein (i form af starkt kaffe) användes som stimulerande medel vid svaghetstillstånd, särskildt vid förgiftningar med förlamningssymtom (t. ex. med morfin eller opium, alkohol, kloral o. d.); kaffein kan därvid äfven insprutas under huden i lösning, beredd med hjälp af bensoesyradt eller salicylsyradt natron. I blandning med något af dessa preparat kan kaffein äfven nyttjas att förbättra hjärtverksamheten och cirkulationen vid hjärtsjukdomar samt som urindrifvande medel, i hvilket senare fall dock teobromin eller teofyllin (se Kakao) äro verksammare. Ensamt, eller bättre tillsammans med antipyrin l. d., har kaffein användning mot hufvudvärk. Dosen är vanligen 10—20 cg. flera gånger på dagen. H. E. C. G. S.