Kaffekonsert, instrumentalmusik, som utföres på en restaurang eller ett kafé vid tiden för eftermiddagskaffets intagande. Om café-concert i Paris se Kaffehus. Kafferbröd, bot. Se Encephalartos. Kafferkorn, bot. Se Sorghum. Kafferlandet. Se Kaffraria. Kafferplommon, bot. Se Doryalis. Kafferspråken. Se Bantu-språken. Kaffesurrogat, tekn. bot. Emedan kaffe är en utländsk produkt och länge betraktades som en lyx- eller öfverflödsartikel och emedan smaken för detsamma visat sig så stark, att alla förbud mot dess förtärande uträttade ingenting, blef man redan tidigt betänkt på att erhålla inhemska ersättningsmedel för kaffe, s. k. kaffesurrogat, hvilka förordades af myndigheterna. Bland föreslagna surrogat har roten af cikorieväxten, Cichorium intybus L. (se d. o.), i synnerhet kommit till stor användning, och af denna rot beredas årligen många millioner kg. ”cikoria”, ”kaffetillsättning”, ”arlakaffe” o. s. v. Denna tillverkning blomstrar i synnerhet i Tyskland, där t. ex. Magdeburg har många cikoriefabriker. Ett cikoria mycket liknande surrogat framställes af maskrosrot (”lövetand”). ”Fikonkaffet”, som är ett af de mest omtyckta kaffesurrogaten, består af rostade och malda fikon. Af rostad spannmål (råg, korn, majs, malt o. s. v.) framställas många kaffesurrogat, såsom ”Kneippkaffe”, ”Kathreiners Kneipp-maltkaffe”, ”cerealkaffe” o. s. v. Andra kaffesurrogat bestå af rostade ekollon, dadlar, leguminosfrön såsom lupiner, johannisbröd, kaffeärt (Cicer), jackbean (Canavalia), Cassia, Parkia m. fl. Ofta bestå kaffesurrogaten, t. ex. ”intubikaffe”, ”homeopatiskt hälsokaffe”, ”mokkatillsättningv”, ”enrilo” o. s. v. af en blandning af flera surrogat. Blandningar af äkta kaffe med surrogat gå under olika namn såsom ”elfvakaffe”, ”hushållskaffe” o. d. De värdefullare kaffesurrogaten förfalskas ej sällan med billigare sådana eller med alldeles främmande ämnen såsom torf, m. m. O. T. S. (G. L—m.) Kaffesyra, kem., ett derivat af kanelsyra (se d. o.), nämligen 3,₄-dioxikanelsyra. Den är en komponent i klorogensyran och ingår således som beståndsdel i kaffebuskens frön, blommor och blad. Kaffesyran utgör gulaktiga, lättlösliga blad; smältpunkt 213°. H. E. Kaffeträdet, bot. Se Coffea. Kaffeärt, bot. Se Cicer. Kaffraria, Kafferlandet, ”kaffrernas land”, ett namn, som icke längre har någon aktuell betydelse, betecknade urspr. hela den del af sydöstra Afrika, som beboddes af kaffrer, d. v. s. östra kustområdet från Sambesi till Afrikas södra kust. Sedermera inskränktes namnet till vissa delar af södra hälften af detta område. Gränsen mot engelska Kapkolonien bestämdes 1798 till Stora fiskfloden, men 1830 fastställdes floden Keis Kama till dess södra gräns. Landet mellan dessa båda floder skulle vara neutralt, men det ockuperades jämte området upp till Great Kei river af engelsmännen 1847, erhöll namnet Brittiska K. och förenades 1866 med Kapkolonien samt har sedan delats i divisionerna King Williamstown, Peddie, East London, Komgha och Stutterheim, tills. 10,054 kvkm. med 20,806 hvita, 1,805 hottentotter och 117,547 kaffrer (1891). Området, som låg ö. om det förra, mellan Great Kei river och Natal, kallades K. l. Fria kafferlandet, men äfven detta införlifvades snart bit för bit i Kapkolonien. Transkeydivisionen och Tembuland togos 1875, East Griqualand 1876, Pondoland 1885, Sululand 1887 och Amatongaland 1888; endast Swasiland har ännu en viss själfstyrelse med egen höfding, men i allt väsentligt lyder det under England. Namnet K. har på detta sätt alldeles utplånats i administrativ mening. Ang. områdets naturförhållanden se Kapkolonien. J. F. N.

Fig. 1. Sulukafferkrigare.

Kaffrer (af arab. kāfir, se d. o.), en till bantufolken (se Bantu, sp. 876 ff.) hörande negerstam. De bebo ett område längs Afrikas sydöstra kust, som gränsar i s. till Stora fiskfloden och i v. till Katlambakedjan. Den norra gränsen kan icke fixeras, men torde kunna sägas vara ungefär vid Njassasjön, ehuru redan vid Limpopo finnas andra stammar. Kaffrernas hudfärg växlar från rent brun längst i s. till kolsvart hos de nordligaste. Kläderna äro mycket minimala; mannen bär endast ett smalt bälte om höfterna, vid hvilket suluerna ha en tofs af skinn fram och en bak (se fig. 1). Kvinnorna bära en fransad kort kjortel, som, då de blifva gifta, göres något längre; dessutom betäcka de bröstet med en läderbit eller med ett smycke af pärlband (se fig. 2). Vid köld och regn bära både män och kvinnor en kappa af kohud, den s. k. karossen. Endast höfdingen och de, som han särskildt vill utmärka, ega rätt att göra denna af leopardskinn. Vid festliga tillfällen måla kaffrerna kroppen i röd och hvit färg. De äro de mest kraftiga, energiska och krigiska af bantufolken. Deras förnämsta vapen (se fig. 1) är kastspjutet, som hos suluerna ersatts af den bekanta hassagajen. Dessutom ha de som jaktvapen en kastklubba. Skölden förfärdigas af hudar, är oval och sirad i olika färger. Pil och båge brukas ej. Kaffrernas bikupsformade hyddor byggas af gräs på ett skelett af grenar, och för täthetens skull öfverstrykas de invändigt med lera, som