missionsverksamhet från fem hufvudstationer, Oskarsberg (upptagen 1878), Appelsbosch (1886), Dundee (1891), Emtulwa (1896) i Natal, Ekutuleni (1888) i Sululandet, och flera bistationer. Ett mera allmänt intresse ha de ådragit sig genom sin fasta militära organisation, i det de ha en noggrant genomförd allmän värnplikt. Också ha suluerna varit det kafferfolk, som beredt européerna de största svårigheterna. Kaffrernas senare historia är ju till stor del historien om deras krig med européerna och huru under dessa olika höfdingar svingat sig upp till högsta makten. Då holländarna i större antal bosatte sig i Kaplandet, bestämdes 1798 Stora fiskfloden som kaffrernas sydgräns, men först 1811 voro kaffrerna faktiskt kastade tillbaka öfver denna flod genom engelsmännen. Sedan ha sammanstötningar egt rum i samband med boernas och engelsmännens framträngande norrut. 1837 inträngde boerna i Natal, där det kom till utomordentligt blodiga sammandrabbningar med suluerna. Då suluerna under sin höfding Cetewayo hotade att blifva en alltför stor makt, sände engelsmännen en större här emot dem (1879), som slog dem. Under detta fälttåg dödades prins Napoleon vid Hyotoyozi. Det senaste mera betydande kriget var det blodiga Matabeleupproret 1893—96. Jfr Tottie, ”Zulukaffrerna och deras historia” (i ”Ymer”, 1887). E. Rld. Kafir, sv. pl. kafirer (arab.; particip af káfara, ej vilja tro på, förneka), otrogen, i motsats till múmin (pl. muminīn), troende, rättrogen. — 1. Det allmänna muhammedanska namnet på hvar och en, som förnekar Muhammeds profetiska sändning och koranens gudomliga ursprung, men särskildt på de kristne och judarna, hvilka, såsom de där redan förut fått mottaga gudasända profeter och gudaingifna skrifter, bort i främsta rummet med samma tro emottaga den i dessa skrifter tydligen förebådade Muhammed. Ordet kafir, som i turkiskan genom flera mellanformer (kiāfer, giāver) gifvit upphof till skymfordet giaur, har äfven öfvergått till allmänt folknamn. Så kallar muhammedanen i Sansibar sin granne, bantumannen, en kafir, hvaraf sedermera bildats folknamnet kaffer (plur. kaffrer), och afganerna på samma sätt sina hedniska grannar i n. ö. (se 2). — 2. Ett i Kafiristan (se d. o.) bosatt högst märkligt folk, som ständigt försvarat sitt oberoende, såväl i politiskt som i religiöst hänseende, mot sina eröfringslystna grannar, de muhammedanske afganerna och de hinduiske kashmirerna. Kafirerna äro otvifvelaktigt af ariskt ursprung, såsom deras arkaistiskt präglade prakrit-dialekt utvisar. Efter sin hufvudsakligen af svarta getskinn bestående dräkt kallas de af alla icke-muhammedanska grannfolk sijāh-pōsch (pers.; ”svartklädd”). De skildras som ett högväxt folk med intelligent utseende och rent europeisk ansiktsbildning, ögon- och hårfärg. Deras religiösa ceremonier, i hvilka elden spelar en betydande roll, bestå hufvudsakligen i offer till gudarna Ljurujah, Lamani och Pandu. Prästvärdigheten är ärftlig, men af ringare betydelse än stamchefernas makt. Deras på bergssluttningarna liggande byar bestå af envånings stenhus med platta tak. Med sina grannar, afganer och kashmirer, lefva de i ständig fejd. Enligt egna traditioner innehade de förr långt sydligare trakter, men ha af afganerna trängts undan till sitt nuv. hemvist. Om deras språk, kafiri, finnas grammatiska skisser af Trumpp (i ”Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft”, bd 20, 1866) och Leitner, ”The Bashgeli kafirs and their language” (1880), samt en ordförteckning af Lumsden (”Mission to Kandahar”, 1860). Som en dialekt af kafiri räknar Trumpp det ö. om Kafiristan liggande Kohistans språk, kohistāni. Jfr Robertson, ”The kafirs of the Hindu-Kush” (1896). H. A. (K. V. Z.) Kafiri, kafirernas språk. Se Kafir 2. Kafiristan, berglandskap i östra Afganistan vid Indiens gräns s. om Hindukusch. Omkr. 13,000 kvkm. Landet genomdrages af från n. till s. gående snötäckta bergskedjor, skilda genom vackra dalar, i hvilka starkt forsande bifloder till Kabul flyta (Alingur, Kunar m. fl.). Bergen äro delvis täckta af skog, mest barrskog, i de lägre dalarna produceras ris, sockerröret, frukter och vin; biskötseln är allmän; högre upp växa säd, mullbärs- och valnötsträd. Det viktigaste husdjuret är fåret. Invånarna äro dels de af muhammedanerna s. k. kāfir (se d. o. 2) l. sijah-pōsch, dels juei-tschi (”hvita hunner”) af turkisk-tatarisk härkomst, närmast invandrade från Kashmir, dels afganer. Litt.: Leitner, ”Kafiristan” (1881). J. F. N. Kafirspråket. Se Bantu-språken. Kafle, her. Se Bi-tecken. Kaflegrässläktet, bot,. namn på grässläktet Alopecurus (se Ängskafle).

Kaflås, manbyggnaden.

Kaflås, gods i Hömbs socken, Vartofta härad, Skaraborgs län, med hufvudgården K., 1 mtl, belägen vid K. station på järnvägslinjen Tidaholm—Svensbro. Med underlydande i Hömbs, Kungslena, Acklinga och Ljunghems socknar omfattar godset 13 93/128 mtl, taxerade till 491,900 kr. (1908), hvaraf 6,000 kr. å ångsåg och kvarn. K. omnämnes i slutet af 1300-talet och tillhörde på 1500-talet släkten Natt och Dag till Göksholm. Genom köp kom godset i början af 1700-talet till friherrliga ätten von Essen, inom hvilken K. sedan kvarstannat, och tillhör f. n. (1910) riksmarskalken frih. Fr. von Essen. (Wbg.) Kaflåsstammen, hundras. Se Hunden, sp. 1310. Kafr, arab., by (i geografiska namn). Kafr ez-Zajat, distriktshufvudort i egyptiska prov. (mudirije) Gharbieh, på högra stranden af Nilens Damiettearm och vid järnvägen Damanhur—Tanta. 10,231 inv. (1897). Ångbåtsstation, liflig spannmåls- och bomullshandel. J. F. N.