Kaftan, turk., österländsk, vanligen brokig och pälsbrämad långrock (jfr fig. till art. Kadi), som brukas äfven i Ryssland och Polen, där den särskildt bäres af ortodoxa judar; i Sverige namn på prästrock (hvilken fordom var mycket lång och försedd med vida ärmar). Kaftan, 1. Julius K., tysk protestantisk teolog, f. 1848, 1873 e. o. och 1881 ord. professor i Basel samt 1883 professor i Berlin, plägar betraktas som huvudrepresentanten för den högra flygeln inom den från A. Ritschl utgångna teologiska riktningen. Bland hans skrifter märkas Die predigt des evangeliums im modernen geistesleben (1879), Das wesen der christlichen religion (1881; 2:a uppl. 1888), Die wahrheit der christlichen religion (1888), Dogmatik (1897; 6:e uppl. 1909) och Zur dogmatik (1904). — 2. Theodor K., den föregåendes broder, tysk protestantisk teolog och präst, f. 1847, sedan 1886 generalsuperintendent i Schleswig. Ett af K. i de båda arbetena Moderne theologie des alten glaubens (1905; 2:a uppl. 1906) och Zur verständigung über moderne theologie des alten glaubens (1909) utveckladt program till en på ”den gamla trons” grund byggande, men med alltigenom ”moderna” metoder arbetande teologi har väckt mycken uppmärksamhet och framkallat lifliga debatter. Bland hans tidigare skrifter må nämnas Auslegung des lutherischen katechismus (1892; 4:e uppl. 1906), Der christliche glaube im geistigen leben der gegenwart (1896; 4:e uppl. 1904) och Vier kapitel von der landeskirche (1903; 2:a uppl. 1907). 1 o. 2. E. Bg. Kaftor är i G. T. bekant som filistéernas ursprungliga hemvist (jfr Amos 9: 7 m. fl.). Hvar K. varit beläget, är ovisst. Många ha tänkt på Kreta; i nyare tid har en stor del forskare däremot sökt K. i sydvästra delen af Mindre Asien och på Cypern. E. S—e. Kafvelbro, en vägbyggnad på lös och vattensjuk mark, utföres på följande sätt. Först utlägges ett glest hvarf af långa, raka trästammar i vägens riktning och ofvanpå dem ett hvarf af tätt liggande smäckert rundvirke, s. k. rundkaflar, vinkelrätt öfver de förra. På detta hvarf åter utbredas först ett lager af löst ris, därpå ett lager af lera eller myrjord och slutligen väggrus. I stället för rundvirke kunna äfven nyttjas faskiner i korsvis öfver hvarandra lagda hvarf. Sådana milslånga kafvelbroar byggdes af Armfelts trupper under deras tåg mot Trondhjem 1718. O. A. B.*

Typha latifolia. 1 rotstock, 2 stycke af stängeln med det öfversta bladet, 3 blomställning (med hanaxet ofvanför det mörka honaxet), 4 frukt.

Kafveldun, bot., kallas de båda svenska arterna af ett i dammar och vid grunda sjöstränder förekommande växtsläkte, Typha L., som har långa, glatta, svärdlika blad, uppskjutande från den i dyn krypande rotstocken, hvilken därjämte uppbär höga stänglar, i toppen bärande skildkönade, cylindriska, jämntjocka (”kafvel”-lika) blomax, hanaxet öfverst och honaxet nedom, antingen i nästan omedelbar fortsättning af hanaxet (T. latifolia L.) eller genom ett stängelstycke skildt från detsamma (T. angustifolia L.). Blomkalken består af hårlika borst. Ståndarsträngarna äro nedtill förenade; stiftet är långt, hårfint, med smalt märke. Frukten är en nöt med långt, hårigt skaft. Rotstockarna innehålla ymnigt stärkelse och äro därför användbara som näringsmedel. Bladen användas till flätverk, de håriga frukterna till stoppningsmaterial, enbart eller blandade med dun, och det ymniga frömjölet utgifves falskeligen för ”nikt” (Lycopodium) eller blandas till sådant. O. T. S. (G. L—m.) Kafvelhvete, landtbr. Se Hvete med fig. Kag, sjöv. Se Kaag. Kaga, socken i Östergötlands län, Hanekinds härad. 1,839 har. 599 inv. (1909). Annex till Kärna, Linköpings stift, domprosteriet. — Kyrkan har romansk anläggning och bestod ursprungligen af skepp, kor och absid med torn i v. Den uppges vara byggd af konung Sverker 1137. Vapenhuset och sakristian äro senare tillbyggnader. Invändigt täckes kyrkan nu af hvalf, på hvilka vid nyligen skedd restaurering upptäcktes målningar från den senare medeltiden. På vinden, ofvan hvalfven, finnas dessutom spår af intressanta romanska väggmålningar. De nuv. vägg- och hvalfmålningarna äro delvis utförda vid den senaste restaureringen. Å kyrkogårdsmuren finnes en i sten huggen romansk bild af en biskop, stående på ryggen af ett lejon. O. J—e. Kagal. Se Kahal. Kageneck, Johann Friedrich Fridolin, grefve, österrikisk diplomat, d. 1800, blef 1778 minister i Sverige. Då hans gemål, född prinsessa von Salm, ej ville foga sig i den svenska hofetiketten och fordrade rätt att omfamna drottningen i st. f. att kyssa hennes hand, kunde hon ej presenteras vid hofvet, och när hon besökte en allmän fest på börsen i Stockholm, där hofvet var närvarande, fick hon befallning att aflägsna sig. På grund häraf och väl äfven af den köld, som uppstått mellan Sverige och Österrike till följd af Gustaf III:s hållning i bajerska tronföljdskriget, begärde K. inom kort sitt återkallande. Hans afskedsaudiens i juli 1779 gaf anledning till nya etikettstvister och ett utbyte af diplomatiska noter med ömsesidiga klagomål. Den österrikiska sändebudsposten i Stockholm förblef sedan i flera år obesatt. Jfr Manderström, ”Affaire d’étiquette de comte de Kageneck à la cour de Suéde” (1842; tr. i 20 exemplar). L. S. Kagera, det största tillflödet till Victoria Njansa och därför betraktad som Nilens källflod, upprinner i Tyska Öst-Afrika på norra sluttningen af berget Missosi ya Mwesi under 2° 45′ s. br. Floden heter först Rukarara, längre ned Nyawarongo och slutligen K. Efter att närmast sin källa ha flutit i nordlig riktning böjer den sig åt s. ö. och därpå åter mot n. nära gränsen mot Brittiska Öst-Afrika, där den tager en östlig riktning och utfaller med flera mynningar inom brittiskt område under 0° 55′ s. br. Hela flodområdet är sankt, och många bifloder inströmma i K., som vid utloppet är mycket vattenrik. — K. upptäcktes 1862 af Speke. Jfr Alexandra-Nil. J. F. N.