Kagg, svensk adlig ätt, härstammade från underlagmannen i Finland Mattis Kagger, som lefde i senare hälften af 1300-talet. 1651 upphöjdes Lars Kagg (se K. 1) och hans yngre broder Nils (f. 1598, d. som guvernör i Halland 1653) i friherrligt stånd, då Tokkmajärvi pogost i Keksholms norra län gafs dem till friherreskap. Lars upphöjdes 1653 i grefligt stånd, med Mariestad (1660 utbytt mot Sölvesborg) till grefskap, men den grefliga grenen utslocknade med honom 1661. Nils’ ättegren utgick 1772, den adliga grenen 1790. <img l>

1. Lars K., grefve, riksmarsk, f. 1 maj 1595 på Källstorps gård i Västergötland, d. 19 nov. 1661 i Stockholm, infördes vid 14 års ålder i Karl IX:s gemål Kristinas hof, där han kom i förtroligt umgänge med kronprinsen, Gustaf Adolf. Han följde denne 1611 i danska kriget och sedan i det ryska. Med penningunderstöd af konungen reste han 1616 till Holland och lärde under tre år krigskonsten i Morits’ af Oranien här, tjänade sedan under Mansfeld Fredrik V af Pfalz i Böhmen och återkom i april 1620 till Stockholm. S. å. blef han fänrik vid Östgöta fotfolk, följde Gustaf Adolf på dennes tyska friarfärd och utnämndes 1621 till kapten och regementskvartermästare. Med sitt regemente drog han 1621 ut i polska kriget, blef 1622 öfverstelöjtnant under Johan Banér som öfverste och deltog 1626—27 i kriget i Preussen, där han var kommendant i Dirschau. I mars 1628 utnämndes han till öfverste för östgötarna; i nov. s. å. sändes han till Stralsund. Hemkallad i dec. 1629, följde han Gustaf II Adolf till Tyskland i juni 1630, utmärkte sig vid flera tillfällen och var vid konungens död kommendant i Magdeburg. Han blef då öfverste vid lifgardet och generalmajor vid hertig Georgs af Lüneburg här; som sådan tog han framstående del i de strider med Gronsfeld och Merode, som ledde till Hamelns eröfring 1633, bl. a. slaget vid Oldendorf 28 juni. I okt. 1633 förenade sig K. i spetsen för fem regementen med Bernhard af Weimar i Bajern och försvarade 1634 Regensburg, men måste efter sju afslagna stormningar slutligen uppgifva staden. Inom ett år sårad af tre skott, fick han nu återvända hem för att sköta sin hälsa och biträda vid rustningarna mot Polen; våren 1635 blef han generalmajor vid riksmarsken Jakob De la Gardies här i Preussen. Kort därpå blef han krigsråd och intogs 14 april 1641 i rådet; här nämndes han 1640 och 1641 bland dem, som kunde komma i fråga till Johan Banérs efterträdare i Tyskland. Med outtröttligt nit satte han det inhemska försvarsväsendet i förträffligt stånd till danska kriget 1643—45 — han var, enligt Odhner, för hären detsamma som Klas Fleming för flottan —; 1644 var han som generallöjtnant fältmarskalken Gustaf Horns närmaste man i Skåne, ett ansvar, som han dock kände tungt, kämpade sedan 1644—45 mot Sehested vid Göta älf och hade undsatt Göteborg och börjat belägra Bohus, då freden slöts. 29 febr. 1648 utnämndes K. till fältmarskalk. Sjukdom hindrade honom att deltaga i Karl X Gustafs polska krig, men 1658—59 förestod han försvarsverket i Stockholm och företog i slutet af 1659 ett infall i Norge, där han angrep Fredrikshald, men 1660 nödgades gå tillbaka öfver gränsen. Vid riksdagen i Stockholm hösten s. å. gjordes K. af råd och ständer till riksmarsk och riksförmyndare i stället för den i Karl X:s testamente utsedde, illa omtyckte hertig Adolf Johan. För denna upphöjelse torde K. haft att tacka dels sin aktade ställning i hären och krigskollegiet, dels sin bestämda anslutning 1660 till riksdrotsen Per Brahe. K. erhöll 1651 friherrlig och 1653 greflig värdighet och egde bl. a. Fjällskäfte (se d. o.). Han var gift (sedan mars 1628) med Agneta Ribbing, dotter till riksrådet Lindorm Ribbing. Hans grafvård finnes i Floda kyrka i Södermanland (se Floda). — Jfr sammandraget af K:s personalier i Gjörwells ”Det svenska biblioteket”, IV, s. 254 ff. (1760). Svenska akad. lät 1853 slå en medalj öfver K., hvarvid B. von Beskow i dess ”Handlingar” (d. XXVII) skref hans ”Minne”. K:s bref till Axel Oxenstierna äro tryckta i ”Axel Oxenstiernas skrifter och brefväxling” (afd. 2, bd IX, 1898). 2. Leonhard K., den föregåendes brorsons son, f. 1682, d. 1760, blef som ryttmästare vid Östgöta kavalleri fången vid Dnjepr 1709, kom 1722 hem och skref omkr. 1750 efter sina anteckningar och andra källor en journal (omkr. 500 kvartsidor), som förvaras i Sjöholms arkiv. 1. G. W—k.

Kaggeholm, manbyggnaden.

Kaggeholm, herrgård i Ekerö socken, Färentuna härad, Stockholms län, vackert belägen på Lillön vid Stora Björkfjärden af Mälaren. Godset omfattar K. 2 mtl och Bona 2 mtl, taxerade (1908) till 150,000 kr. Gården, som omtalas redan under medeltiden och under 1500-talet egdes af släkterna Grip, Bååt och Ekeblad och i början af 1600-talet af Johan Skytte samt senare af Erik Lindsköld, hette ursprungligen Vettersjö, men fick namnet K. af grefve Lars Kagg. Denne har dock ej låtit uppföra den nuv. hufvudbyggnaden (se fig.), som är af yngre datum. K. har ovanligt ofta gått i köp och eges f. n. (1910) af direktören Fr. Vult von Steijern, som 1896 köpte detsamma. Kaghazi (mandlar). Se Damgan. Kagné, bot. Se Allanblackia.