Kagoshima [-ʃīma], hufvudstad i ett ken med samma namn på japanska ön Kiushiu, vid inre ändan af Kagoshimaviken, som från Osumikanalen tränger djupt in på öns södra sida. 59,001 inv. (1903). Tillverkning af världsberömdt porslin och vapen. — K. var förr residens för den mäktige daimyon af Satsuma och förstördes nästan alldeles aug. 1863 genom beskjutning af en engelsk flotta. J. F. N. Kaguangen, zool. Se Galeopithecus. Kaguaren, zool. Se Myrsloksläktet. Kagul (Kahul), stad i ryska guv. Bessarabien, vid en arm af Pruth. 7,094 inv. (1897). Vid den s. om staden belägna sjön K. vunno ryssarna under Rumjantsev 13 aug. 1770 en lysande seger öfver turkarna. (J. F. N.) Kahal (hebr., po.; ry. kagal, ”församling”) var i Polen, Litauen och sedermera i Ryssland namnet på de judiska menigheternas valda församlingsråd, hvilket som af staten erkänd institution är påvisligt åtminstone sedan 1500-talet. Tidigt ålagdt ansvar för menighetens skattebetalning, erhöll detta småningom en vidsträckt myndighet i fråga om finansförvaltning och politi. På olika orter skiftande till antal och sammansättning, valdes det i regel för ett års tid af särskildt utlottade elektorer bland församlingsmedlemmar, som genom viss census och andra villkor befunnos därtill kvalificerade. Under 1700-talet utsattes det såsom alltför ”oligarkiskt” för angrepp från den ”demokratiska” massans sida, men fortlefde efter Polens delningar särskildt i Ryssland, tidvis med ytterligare utsträckt befogenhet. 1844 föll det dock offer för uniformerande förvaltningstendenser; endast i Riga och Kurlands städer kvarstod institutionen i viss mån till 1893. ” I nyaste tid har kagal af den ryska finskfientliga tidningspressen användts som öknamn på ledarna af det passiva motståndet i Finland. Ordet har sedan i Finland upptagits i dagligt tal utan någon försmädlig bimening, utan tvärtom i motsatt betydelse. H. A—t. T. C. Kahira. Se Kairo. Kahl, Achatius Johan, präst, författare, f. 17 okt. 1794 på Hven, d. 24 jan. 1888 i Lund, blef 1806 student i Lund, 1814 filos. magister, 1815 docent i romersk vältalighet och 1821 adjunkt i österländska språk. 1821—24 och 1828—29 förestod han professuren i sistnämnda ämne samt hösten 1826 professuren i romersk vältalighet och poesi. K., som 1825 prästvigts, utnämndes 1827 till förste stadskomminister i Lund samt kyrkoherde i Stora Råby och Bjellerup och erhöll 1830 prosttiteln. Nästan kuriöst är att tänka sig honom som Henrik Schartaus närmaste efterträdare. I den bekanta striden vid tillsättandet af domprostbefattningen i Lund efter Wåhlins död 1829 deltog K. med ifver. Af det akademiska konsistoriet sattes han i tredje förslagsrummet. Ett moment i striden och på samma gång ett minnesmärke af den blef den af K. utgifna ”Anti-Quartalskrift” (2 h. 1831). 1844 blef K. teol. doktor, och 1865 kreerades han till filos. jubeldoktor. Redan som tjänstgörande präst ifrig svedenborgare, sysslade han under sin långa tjänstledighet hufvudsakligen med studier i Swedenborgs lära. I sina yngre dagar var K. en flitig medlem af Härbärget (se d. o.) och har med mycken pietet tecknat drag af dess historia i arbetena Tegnér och hans samtida i Lund (1851; 2:a uppl. 1868) och Tegnérsstatyen i Lund. Jämte några minnen från den Tegnérska tiden (1853). K:s filologiska författarskap torde icke varit utan sina förtjänster, men har helt trädt i skuggan för hans ofvannämnda minnesteckningar och hans skrifter rörande svedenborgianismen. De märkligaste bland dessa äro Em. Svedenborgii itinerarium, sect. II (1844), Eman. Svedenborgii diarii spiritualis partis VII sect. III (1859) samt framför allt Nya kyrkan och dess inflytande på theologiens studium i Sverige (1847—64). I detta arbete betecknas Swedenborg som kristendomens främste försvarare mot naturalism och materialism. E. M. R. Kahl, Wilhelm, tysk jurist, f. 1849, e. o. professor i Rostock 1879, ord. prof. i Erlangen 1883, i Bonn 1888, i Berlin 1895, geheime justitieråd, har arbetat hufvudsakligen inom kyrkorätten och i sammanhang därmed äfven behandlat stats- och straffrätt. Bland hans arbeten må nämnas Katholische und evangelische anschauung über das verhältniss von staat und kirche (1886), Lehrsystem des kirchenrechts (1894), Konfession der kinder aus gemischten ehen (s. å.), Die religionsvergehen (1906), Kirchenrecht (i Hinnebergs ”Kultur der gegenwart”, s. å.) och Oeffentlichkeit und heimlichkeit in der geschichte des deutschen strafverfahrens (1908). Rld. Kahla, stad i hertigdömet Sachsen-Altenburg, vid Saale. 6,274 inv. (1905). Porslinsfabriker; järngjuteri; tillverkning af pianon, metallvaror, tegel, mjöl m. m. J. F. N. Kahlambabergen, detsamma som Katlambabergen. Se Drakbergen. Kahle, Richard, tysk skådespelare, f. 1842 i Berlin, student där, debuterade 1865 i Budapest, var 1869—71 anställd vid Leipzigs Stadttheater och tillhörde 1871—1900 k. teatern (Schauspielhaus) i Berlin. Ehuru liten till växten, lyckades K., genom sin malmrika stämma och framför allt genom sin klara uppfattning och sin individualisering af karaktären, framställa mycket fordrande gestalter, såsom Lear, Rikard III, Franz Moor m. fl. Kahlengebirge [kāl-], den nordöstligaste, ända till Donau gående utlöparen af Noriska alperna i Nedre Österrike, en del af Wienerwald, med utsiktsbergen Hermannskogel (542 m.), Leopoldsberg (423 m.) och Josephs- l. Kahlenberg (483 m.). Vid foten af sistnämnda berg, 6 km. från Wien, ligger byn Kahlenberg, där den för sina narrspel bekante prästen Wiegand von Theben, den s. k. Pfaffe von Kahlenberg, lefde (omkr. 1340). (J. F. N.) Kahlmeter. Se Kalmeter. Kahn, Gustave, fransk författare, f. 1859 i Paris, var en af ledarna för den i midten på 1880-talet uppträdande symbolistiska skolan (jämte Laforgue och Moréas), som tog Mallarmé till förebild, och redigerade ”La vogue” (som upphörde 1889). K:s tidigare dikter, Les palais nomades (1887), Chansons d’amant (1891) och Domaines de fée (1895), opponerade mot naturalismen och voro skrifna på rimlös ”fri” vers, en form, som han teoretiskt förordade i företalet till omtrycket i Premiers poèmes (1898). Le roi fou (1896), en roman om Ludvig II af Bajern, Le cirque solaire (1899), en bömisk lindansarhistoria, och L’adultère sentimental (1902), en modern fransk skildring, äro på prosa. Kritiskt teoretisk är Symbolistes et décadents (1902). R—n B. Kahn, Robert, tysk tonsättare, f. 1865 i