Kaimanfisken, Bengäddan (Lepidosteus osseus L.), zool., en till ordn. Ganoidei och fam. Lepidosteidæ hörande fiskart (se fig.), utmärkt genom långt utdragen nos, djupt inskuren munöppning samt med många tänder beväpnade käkar, hvilket jämte fenornas anordning ger fisken en viss likhet med gäddan eller med en krokodil, hvaraf namnen (den amerikanska krokodilen kallas caiman af infödingarna i Guyana). Fjällbeklädnaden utgöres af fyrsidiga, i sneda rader ordnade s. k. ganoidfjäll. Ryggkotorna äro högre utbildade än hos andra fiskar; simblåsan är delad i flera små rum. Kaimanfisken lefver i sjöar och floder i sydliga delarna af Nord-Amerikas förenta stater. Den lär vara glupsk och rofgirig. Genom mun eller gälöppningen utträda beständigt luftblåsor; högst sannolikt härrör denna luft från sådan, som finnes i simblåsan och som af fisken svalts ofvanför vattenytan. Längden går till inemot 2 m. Utom kaimanfisken finnas ytterligare två arter af släktet Lepidosteus, från Nord-Amerikas sydstater, Central-Amerika och Cuba. Under den tidigare tertiärperioden lefde arter af detta släkte äfven i Europa. R. L.* Kaimkonserterna i München, ett mycket ansedt konsertinstitut, stiftades 1891 af numera hofrådet Franz Kaim (f. 1856, son till pianofabrikanten med samma namn) och fortgick 1893—1907 med egen orkester samt i egen konsertsal, hvarjämte orkestern höll folkkonserter. Dirigenter för de stora Kaimkonserterna voro H. v. Winderstein, H. Zumpe, Ferd. Löwe, F. Weingartner och G. Schneevoigt. Kaimmakam, arab. (turk. kaimakam), ”stående på en (annans) plats”, ”ställföreträdare”, titel på de turkiske ämbetsmän, som inom de större förvaltningsområdenas (sandjak eller liva) underafdelningar (kasa) ha den högsta myndigheten och representera sin närmaste förman, livans chef, mutesárrif (”maktegare”). Kaimmakamen tillsättes af vederbörande minister. I Egypten motsvaras kaimmakamen af hakim-chatt (”distriktsföreståndare”). H. A.* Kain (hebr. Kajin) är, enligt sammanhanget i 1 Mos. 4: 1 ff., de första människornas förste son, hvilken mördade sin yngre broder Abel. På grund häraf dömdes han af Jahve till ett kringirrande lif, men erhöll samtidigt som skydd för blodshämnden ett tecken (se Kainsmärke). Då K. enligt berättelsen behöfver skydd för blodshämnaren, förutsätter detta, att han lefver i en större omgifning, där den mördade har flera anhöriga, som enligt semitisk åskådning känna sig förpliktade att hämnas den döde, och alltså icke i mänsklighetens första begynnelse. Redaktören, som sammanställde berättelserna i 1 Mos., har emellertid begagnat brodermördaren K. för att illustrera syndens hastiga tillväxt i omedelbart samband med den föregående skildringen af syndafallet. Dramatiskt har ämnet behandlats af Byron (se denne, sp. 776). — En annan Kainsgestalt skildras i v. 17—24 af samma kap.; denne K. är bekant som stadsbyggare och stamfader för en släkt, som gjorde hvarjehanda framsteg i civilisation. Medlemmarna af denna släkt ha vanligen efter sammanhanget i 1 Mos. betraktats som den ogudaktiga mänskligheten, medan Sets afkomlingar ansetts som den fromma delen däraf. Men en närmare pröfning visar, att kainiterna i kap. 4 (Jahvisten) äro (med frånräkning af Set och Enos) desamma som setiterna i kap. 5 (Prästkodex). Kain heter blott i kap. 5 Kenan, Irad heter där Jered, Mehujael Mahalalel, Metusael Metusala, Hanok och Lemek äro för båda listorna gemensamma. V. 25 f. i kap. 4 visar emellertid, att äfven Jahvisten känt en setitisk linje, men intet tyder på, att denna källa, såsom den slutlige redaktören tyckes ha menat, tänkt sig denna linje representera den fromma mänskligheten i motsats till de ogudaktige kainiterna. — Kain kallades ock en stad i Juda stams bergland, i sydöstlig riktning från Hebron (jfr Jos. 15: 57). E. S—e. Kainardji. Se Kutschuk Kainardji. Kaincin l. Kainkasyra. Se Kainkarot. Kainit, kem., ett tämligen svårlösligt dubbelsalt af kaliumsulfat, magnesiumsulfat och klormagnesium, K₂ SO₄ + Mg SO₄ + Mg Cl₂ + 6H₂0, förekommer jämte karnallit (se d. o.) i oerhörda massor i Stassfurtsaltlagren (jfr Kaliumsalter). Största delen af den kainit, som brytes, användes som kaligödning i landtbruket, men betydande mängder förarbetas äfven på kaliumsulfat, hvarvid kainiten först öfverföres till dubbelsulfatet schönit, K₂ SO₄ + Mg SO₄ + 6H₂O. Detta sistnämnda finnes äfven färdigbildadt i kalilagren, dock i jämförelsevis mindre mängder. Af 1904 års kainitproduktion, omkr. 2 mill. ton, användes 5/6 till jordbruksändamål. H. E. Kainiter. Se Kain. Kainkarot, Radix caincæ, farm., kallas roten af Chiococca racemosa L. och särskildt Ch. anguifuga Mart., buskar, som höra till fam. Rubiaceæ samt förekomma i Syd-Amerika och Västindien. Kainkaroten, som ofta är blandad med stycken af veden, har gråbrun färg, är vanligen fingertjock eller smalare, med längslöpande rundade lister; barken är här och där ringlad. Kainkaroten är i sitt hemland ett berömdt medel mot ormbett (Radix serpentariæ brasiliensis), vattsot och kronisk magkatarr. Smaken af den friska roten liknar i början kaffe, men blir sedermera skarp och äcklig. Roten är ett kraftigt urindrifvande samt äfven purgerande medel, som dock sällan begagnas, ej alls hos oss. Dess viktigaste beståndsdel är kaincin l. kainkasyra, en glykosidisk saponinsubstans. O. T. S.* Kainkasyra. Se Kainkarot. Kainogenes l. Kenogenes (af ka͡ino's, ny, och ge'nesis, skapelse). Se Descendensteori, sp. 200. Kainozoiska systemen l. Kainozoiska serien (af grek. ka͡ino's, ny, och zōon, djur), geol., kallas de tertiära och kvartära bildningarna, i motsats till de mesozoiska (trias, jura, krita) och paleozoiska (kambriska, siluriska, devoniska, stenkols- och permiska) systemen. B. L—n.* Kainsdorf, by i sachsiska kretsen Zwickau, 5 km. s. om Zwickau, vid Mulde. 4,215 inv. (1900). I K. ligger konungariket Sachsens största järnverk,