Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 557-558 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kagg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kaimanfisken, Bengäddan (Lepidosteus
osseus L.), zool., en till ordn. Ganoidei och
fam. Lepidosteidæ hörande fiskart (se fig.),
utmärkt genom långt utdragen nos, djupt inskuren
munöppning samt med många tänder beväpnade käkar,
hvilket jämte fenornas anordning ger fisken en
viss likhet med gäddan
eller med en krokodil, hvaraf namnen (den
amerikanska krokodilen kallas caiman af
infödingarna i Guyana). Fjällbeklädnaden
utgöres af fyrsidiga, i sneda rader ordnade
s. k. ganoidfjäll. Ryggkotorna äro högre
utbildade än hos andra fiskar; simblåsan är delad
i flera små rum. Kaimanfisken lefver i sjöar och
floder i sydliga delarna af Nord-Amerikas förenta
stater. Den lär vara glupsk och rofgirig. Genom
mun eller gälöppningen utträda beständigt
luftblåsor; högst sannolikt härrör denna luft
från sådan, som finnes i simblåsan och som
af fisken svalts ofvanför vattenytan. Längden
går till inemot 2 m. Utom kaimanfisken finnas
ytterligare två arter af släktet Lepidosteus,
från Nord-Amerikas sydstater, Central-Amerika
och Cuba. Under den tidigare tertiärperioden
lefde arter af detta släkte äfven i Europa.
R. L.*

Kaimkonserterna i München, ett mycket
ansedt konsertinstitut, stiftades 1891
af numera hofrådet Franz Kaim (f. 1856,
son till pianofabrikanten med samma namn)
och fortgick 1893—1907 med egen orkester
samt i egen konsertsal, hvarjämte orkestern
höll folkkonserter. Dirigenter för de stora
Kaimkonserterna voro H. v. Winderstein, H. Zumpe,
Ferd. Löwe, F. Weingartner och G. Schneevoigt.

Kaimmakam, arab. (turk. kaimakam), ”stående
på en (annans) plats”, ”ställföreträdare”,
titel på de turkiske ämbetsmän, som inom de
större förvaltningsområdenas (sandjak eller liva)
underafdelningar (kasa) ha den högsta myndigheten
och representera sin närmaste förman, livans
chef, mutesárrif (”maktegare”). Kaimmakamen
tillsättes af vederbörande minister. I
Egypten motsvaras kaimmakamen af hakim-chatt
(”distriktsföreståndare”).
H. A.*

Kain (hebr. Kajin) är, enligt sammanhanget
i 1 Mos. 4: 1 ff., de första människornas
förste son, hvilken mördade sin yngre broder
Abel. På grund häraf dömdes han af Jahve till
ett kringirrande lif, men erhöll samtidigt som
skydd för blodshämnden ett tecken (se
Kainsmärke). Då K. enligt berättelsen behöfver skydd för
blodshämnaren, förutsätter detta, att han lefver
i en större omgifning, där den mördade har flera
anhöriga, som enligt semitisk åskådning känna sig
förpliktade att hämnas den döde, och alltså icke
i mänsklighetens första begynnelse. Redaktören,
som sammanställde berättelserna i 1 Mos., har
emellertid begagnat brodermördaren K. för att
illustrera syndens hastiga tillväxt i omedelbart
samband med den föregående skildringen af
syndafallet. Dramatiskt har ämnet behandlats
af Byron (se denne, sp. 776). — En annan
Kainsgestalt skildras i v. 17—24 af samma
kap.; denne K. är bekant som stadsbyggare och
stamfader för en släkt, som gjorde hvarjehanda
framsteg i civilisation. Medlemmarna af
denna släkt ha vanligen efter sammanhanget i 1
Mos. betraktats som den ogudaktiga mänskligheten,
medan Sets afkomlingar ansetts som den fromma
delen däraf. Men en närmare pröfning visar,
att kainiterna i kap. 4 (Jahvisten) äro
(med frånräkning af Set och Enos) desamma som
setiterna i kap. 5 (Prästkodex). Kain heter
blott i kap. 5 Kenan, Irad heter där Jered,
Mehujael Mahalalel, Metusael Metusala, Hanok och
Lemek äro för båda listorna gemensamma. V. 25
f. i kap. 4 visar emellertid, att äfven
Jahvisten känt en setitisk linje, men intet
tyder på, att denna källa, såsom den slutlige
redaktören tyckes ha menat, tänkt sig denna
linje representera den fromma mänskligheten i
motsats till de ogudaktige kainiterna. — Kain
kallades ock en stad i Juda stams bergland, i
sydöstlig riktning från Hebron (jfr Jos. 15: 57).
E. S—e.

Kainardji. Se Kutschuk Kainardji.

Kaincin l. Kainkasyra. Se Kainkarot.

Kainit, kem., ett tämligen svårlösligt dubbelsalt af
kaliumsulfat, magnesiumsulfat och klormagnesium,
K₂ SO₄ + Mg SO₄ + Mg Cl₂ + 6H₂0, förekommer
jämte karnallit (se d. o.) i oerhörda massor i
Stassfurtsaltlagren (jfr Kaliumsalter). Största
delen af den kainit, som brytes, användes
som kaligödning i landtbruket, men betydande
mängder förarbetas äfven på kaliumsulfat,
hvarvid kainiten först öfverföres till
dubbelsulfatet schönit, K₂ SO₄ + Mg SO₄ + 6H₂O. Detta sistnämnda finnes äfven färdigbildadt
i kalilagren, dock i jämförelsevis mindre
mängder. Af 1904 års kainitproduktion, omkr. 2
mill. ton, användes 5/6 till jordbruksändamål.
H. E.

Kainiter. Se Kain.

Kainkarot, Radix caincæ, farm., kallas
roten af Chiococca racemosa L. och särskildt
Ch. anguifuga Mart., buskar, som höra till
fam. Rubiaceæ samt förekomma i Syd-Amerika
och Västindien. Kainkaroten, som ofta är
blandad med stycken af veden, har gråbrun
färg, är vanligen fingertjock eller smalare,
med längslöpande rundade lister; barken är
här och där ringlad. Kainkaroten är i sitt
hemland ett berömdt medel mot ormbett (Radix
serpentariæ brasiliensis), vattsot och kronisk
magkatarr. Smaken af den friska roten liknar
i början kaffe, men blir sedermera skarp och
äcklig. Roten är ett kraftigt urindrifvande samt
äfven purgerande medel, som dock sällan begagnas,
ej alls hos oss. Dess viktigaste beståndsdel
är kaincin l. kainkasyra, en glykosidisk
saponinsubstans.
O. T. S.*

Kainkasyra. Se Kainkarot.

Kainogenes l. Kenogenes (af ka͡ino’s, ny, och ge’nesis, skapelse). Se
Descendensteori, sp. 200.

Kainozoiska systemen l. Kainozoiska serien
(af grek. ka͡ino’s, ny, och zōon, djur), geol.,
kallas de tertiära och kvartära bildningarna,
i motsats till de mesozoiska (trias, jura,
krita) och paleozoiska (kambriska, siluriska,
devoniska, stenkols- och permiska) systemen.
B. L—n.*

Kainsdorf, by i sachsiska kretsen Zwickau,
5 km. s. om Zwickau, vid Mulde. 4,215
inv. (1900). I K. ligger konungariket Sachsens
största järnverk,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>