södra Finland fallit i ryssarnas händer, ryckte 1716 general Tjekin med en rysk armé mot Kajaneborg. Den fåtaliga besättningen blef i febr. s. å. tvungen att uppgifva slottet. Detta sprängdes i luften och har sedan förblifvit en ruin, ehuru K. M:t 1729 approberade ett af Löwen uppgjordt förslag till dess återuppbyggande och förseende med ett retranchement på murad grund. Under krigsåren ödelades K. län fullkomligt. Efter freden i Nystad (1721) betraktades landskapet icke mera som en för gränsförsvaret viktig utpost och blef därför alltmera likställdt med öfriga delar af Österbotten. Visserligen återupprättades Kajana kompani under en egen chef och inöfvades regelbundet. Likaså anställdes fortfarande krigsöfningar med allmogen, men alltmera visade sig gagnlösheten af detta särskilda försvarsväsen. Slutligen fråntogs invånarna 1788 den frihet från krigstjänst, som de dittills åtnjutit, och tillika infördes roteringsverket. M. G. S. Kajaneborg, slott och län i Finland. Se Kajana län. Kajanus, Robert, finsk musiker, f. 1856 i Helsingfors, elev af Faltin och 1877—79 af Richter, Reinecke och Jadassohn vid Leipzigkonservatoriet samt af Svendsen 1879—80 i Paris, stiftade 1882 i Helsingfors Orkesterföreningen (numera Filharmoniska sällskapet) och blef ledare för dess orkester samt för en 1885 inrättad orkesterskola, hvilka båda institutioner ha mäktigt bidragit till höjande af musiklifvet i Finland (se därom Finland, Musik, sp. 300). 1888 stiftade K. dessutom Sinfonikören. Förutom de stora symfoni- och oratoriekonserterna dirigerar K. täta populära konserter och folkkonserter. Han blef 1897 musiklärare vid universitetet. 1900 företog K. med sin orkester en konsertresa till världsutställningen i Paris och konserterade på vägen med framgång i flera länder, bl. a. äfven i Stockholm. K. har komponerat 2 finska orkesterrapsodier, orkestersviten Sommarminnen, symfoniska dikten Kullervos sorgmarsch, körsymfonien Aino och flera körverk, sånger och pianostycken m. m. Han anslog tidigast den finska folktonen. E. F—t. Kajasth, Kajath, kast i Indien (se d. o., sp. 510). Kajennpeppar. Se Capsicum. Kajeputol, kem. och kem. farm. Se Cineol, Eucalyptus och Kajeputolja. Kajeputolja (af malaj. kaju, träd, och puti, hvit), Ætheroleum cajeputi, farm. med., är en flyktig olja, som erhålles genom destillation ur de sönderskurna bladen och kvistarna af Melaleuca minor Sn. och M. leucadendron L. (samt möjligen flera arter), hvilka träd höra till fam. Myrtaceæ R. Br. samt växa på Molukkerna och några andra öar i Ostindien. Kajeputoljan, som består till 2/3 af eukalyptol, äfven kallad cineol (se d. o.) l. kajeputol, är tunnflytande, vanligen svagt ljusgrön, med stark lukt af kamfer, rosmarin och muskot samt med först kylande och därefter brännande smak. Den ljusgröna färgen kan bero på närvaron antingen af en ringa mängd kopparsalt eller af ett klorofyllfärgadt harts. Genom omdestillering kan oljan erhållas färglös eller svagt gulaktig. Kajeputoljan är numera utesluten ur Sv. farmakopén och ersatt af preparatet eukalyptol (se Eucalyptus). O. T. S. (C. G. S.) Kajerdt, Robert, skol-, kommunal- och riksdagsman, f. 1831 i Östra Ed, Kalmar län, d. 11 nov. 1903 i Stockholm, tillhörde en gammal prästsläkt, hvilkens stamfader, Caird, på 1650-talet inflyttade till Sverige. K. blef 1849 student i Uppsala, 1857 filos. doktor, 1858 adjunkt vid Linköpings läroverk, 1864 lektor i historia och modersmålet i Falun och var från 1867 till sin afgång med pension ur statstjänsten, juli 1902, rektor vid Västerviks högre allmänna läroverk. Skicklig undervisare och rektor samt f. ö. en starkt utpräglad personlighet, blef han inom den ort, där den verksammaste delen af hans lif kom att förflyta, mycket uppskattad och använd. Han vardt sålunda led. af styrelserna för traktens järnvägar, af lasaretts- och flickskolestyrelserna samt af en mängd kommittéer, ordf. för stadsfullmäktige i Västervik 1881—87 samt sedan 1870 med få afbrott led. af Kalmar läns norra landsting, hvars vice ordf. han var 1890—92 och ordf. 1893—96 och som 1889 insatte honom i Första kammaren, hvilken han 1892 lämnade för att mera odeladt kunna egna sig åt sitt rektorat. K. var sedan 1885 led. af Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott. K. skref bl. a. P. Ovidii Nasonis epistolæ ex Ponto duo versibus suethicis expressæ (1857), De statu civitatis apud gentes Scandinaviæ antiquissimo (1862) och Öfversikt af de skandinaviska staternas historia under öfvergång från hedendom till kristendom (1864). R. N—n. Kajman, plur. kajmän (af fi. kaima, namne, kamrat, urspr. lettiskt ord), namne. Kajman (Gaiman), zool. Se Krokodildjuren. Kajmanfisken. Se Kaimanfisken. Kajolera [kaʃålēra], af fr. cajoler, smickra, vara inställsam, smeka. Kajpenningar. Se Hamnafgift och Kaj. Kajtumfallet, vattenfall i Lilla Lule älf, Jokkmokks socken, Norrbottens län, omkr. 1,5 km. fågelvägen från Jokkmokks kyrkoplats, har en fallhöjd af 12,3 m. och en medelvattenmängd af 34,1 kbm. per sek. Vid högvatten uppgår vattenmängden till 700 kbm. och mera. — Ett litet stycke högre upp bildar samma älf de tre vackra Akkatsfallen (resp. 8,9, 3,7 och 2 m.), belägna i en granitränna med ganska branta väggar och åtskilda genom två sel, hvartdera af 200 m. längd. Kajtumjaur, Öfre och Nedre. Se Kajtum älf. Kajtum älf, biflod från högra sidan till Kalix älf, till hela sitt lopp belägen inom Gällivare socken. Älfven upprinner vid riksgränsen, nära riksröset n:r 259 Ivarsten, samt flyter med stridt lopp och östlig hufvudriktning genom ödsliga fjälltrakter, därunder bildande de båda af en fors förenade synnerligen vackra fjällsjöarna Öfre (Paijeb) och Nedre (Vuolle) Kajtumjaur, den förra vid 582, den senare vid 578 m. höjd och tillsammans af 35 km. längd. Hela vattendragets längd är 160 km. A. G.* Kajuta (holl. kajuit), sjöv., ett vanligen akterut i fartyget för befäl och passagerare afsedt hus eller rum. På passagerarångfartyg kallas detta rum, som på båda sidor är försedt med sofhytter, aktersalong. Ombord å örlogsfartyg har fartygschefen eller, om högre befälhafvare är embarkerad, denne sin egen afskilda bostad, hvilken ensam får namn af kajuta till skillnad från officerarnas gemensamma mässrum, som kallas gunrum. — Kajutvakt kallas å handelsfartyg en gosse, hvilken det