fett länge håller sig oförändradt, nyttjas det till åtskilliga salfvor och andra farmaceutiska tillredningar samt till kosmetiska preparat. Genom teobrominet, fettet, stärkelsen och proteinämnena är kakaobönan ett värderikt närings- och njutningsmedel. Af bönorna beredas choklad (se d. o.), kakaopulver (pulverchoklad) och kakaote. Genom att utpressa en del af fettet samt finpulverisera och sikta återstoden erhåller man kakaopulver, som fått mycket stor användning till frukostdryck. Vanligen behandlas pulvret med alkalier för att göra kakaon ”lösligare” (s. k. holländsk kakao). Kakaopulver förfalskas ofta med stärkelse, finmalda kakaoskal m. m. Ofta förekomma blandningar af kakaopulver med andra närings- eller njutningsmedel eller läkemedel, t. ex. mjölkkakao, vaniljkakao (med vanillin), hafrekakao, närkakao (med s. k. närsalter), hematogenkakao (med blodpreparat), m. fl. Kakaote utgöres af kakaoskal. O. T. S. (G. L—m.) Kakaobönor. Se Kakao. Kakaofett. Se Kakao och Kakaosmör. Kakaopulver, bot. Se Kakao. Kakaorödt, ett i kakaobönan förekommande färgämne, som antages uppkomma genom småningom skeende oxidation af de ursprungligen nästan hvita bönornas garfämne. S. J—n. Kakaosmör, Kakaofett, Oleum cacao, kem. farm., kakaobönans till konsistensen tämligen fasta fett, utgör 40—56 proc. af fröets torrvikt och består af glyceriderna till stearin-, palmitin-, olj- och arakinsyran, till stor del af de blandade glyceriderna oleodistearin och oleodipalmitin. Jfr Kakao. H. E. Kakaote. Se Kakao. Kakchikeler. Se Indianer, sp. 499. Kakel (ty. kachel). 1. Tekn., plana eller böjda, släta eller ornerade, hvita eller färgade plattor af bränd lera, glaserade på den ena sidan. Massan kan utgöras af antingen fin fajans (hvit) eller vanlig tegellera (röd). I senare fallet är glasyren vanligen ogenomskinlig och i allmänhet hvit. Kakel användes till uppförande af ett särskildt slags ugnar (kakelugnar) eller till beklädnad af murade ytor, såsom vid kokspisar eller andra spisar, på badrums-väggar o. s. v. Kakel, afsedda till kakelugnar, pläga förses med en ”fot”, som är fastbränd vid kakelplattan och som tjänar att fasthålla ”bruket”. — 2. Konstind. Kaklen uppkommo i Alpländerna och södra Tyskland under medeltiden. För att öka värmespridningen insatte man till en början i ugnarnas väggar cylindriska kärl med konisk botten. Man vände antingen mynningen in mot eldstaden, hvarvid bottnen vanligen stack ut ett stycke utom väggen, eller ock vändes mynningen utåt (se art. Eldstad, fig. 15). Det förra slaget kan anses som utgångspunkten till de konvexa, de senare till de konkava kaklen. Egentligt byggnadsmaterial till ugnar blefvo dylika kakel dock, först sedan de gjorts fyrsidiga, så att de kunde sättas kant mot kant mot hvarandra och själfva utgöra byggnadsmaterialet till väggen. I större utsträckning skedde detta först på 1200- och 1300-talen. — Ugnen uppdelades ofta i två delar; den ena, som omslöt den egentliga härden, kräfde kraftigare gods; den andra, uppsatsen, som skulle förmedla värmespridningen, kunde göras af lättare material. För detta ändamål torde man ha omdanat taktegel till s. k. halfcylindriska kakel, således också de föregångare till vissa grupper af de moderna kaklen. Kakel med plan framsida uppstodo, först då man kombinerat ett af de nämnda primitiva kaklen med en lerplatta, som lämnade tillfälle till omväxlande dekoration. Baksidan — det gamla kaklet — försågs med ett hål, så att endast en vägg fanns mellan värmekällan och rummet. Denna baksida, rumpet, bibehöll emellertid länge en form, som visar, att den uppstått ur de äldre konkava eller halfcylindriska kaklen. Dekorationen är under medeltiden i relief. Redan då göras kaklen ofta glaserade; den stora massan är enfärgad, men det ges äfven praktfulla kakel med glasyr i ända till fyra färger. Under 1500-talet äro reliefkaklen fortfarande de vanligaste; glasyren är vanligen grön, brun eller svart (se färgplanschen till art. Keramik, fig. 9 o. 10). I öfre Rhendalen förekommer dock redan omkr. 1550 målade kakel, både enklare, i blått och hvitt, och rikare. I Syd-Tyskland börjar man efter 1550 göra kaklen större, så att en ugnsida kom att framställas af endast ett fåtal kakel. På 1600-talet blir den svarta glasyren på reliefkaklen alltmer omtyckt. I Schweiz fabriceras då i stor skala praktfulla målade kakel. De målade kaklen bli på 1700-talet föremål för en omfattande fabrikation i Hamburg och icke minst i Stockholm. Kort före 1750 kommer till Stockholm — Rörstrand — ett nytt format på bladkaklen, och strax därefter införes den rika rokokodekorationen. De svenska kaklen från denna tid äro handmålade, vanligen i en färg mot hvit botten, men det ges också ett betydligt antal polykroma kakel. Mot slutet af 1700-talet inverkar empiren äfven på kaklens formgifning. På 1800-talet bli de enfärgade hvitglaserade kaklen dominerande; bladkaklen äro släta, öfriga kakel ha vanligen en enkel reliefornering. På 1870—1880-talen efterbildar man de sydtyska renässanskaklen. — Kaklen betecknas med olika namn alltefter sin plats i ugnen: bladkakel, som utgöra hufvudmassan af kaklen, hörnkakel, som ha sin plats i hörnen, friskakel, som sitta i smalare skift, och olika sorters simskakel. Med styckkakel betecknas de under senare århundraden i större afdelningar tillverkade kaklen (se art. Kakelugn, fig. 5). — Kakeltillverkningen blef fabriksmässig på 1700-talet och än mer på 1800-talet. De svenska kaklens beskaffenhet förbättrades från 1840-talet betydligt genom fabrikanterna Westman och Åkerlind i Stockholm. Denna industri sysselsätter f. n. i Sverige omkr. 1,000 arbetare. Jfr Kakelugn. 1. K. S—n. 2. —a—i. Kakelugn, ugn med beklädnad af kakel (se d. o.); i öfverförd bemärkelse en viss typ af murade ugnar, oafsedt om dessa ega beklädnad af kakel eller annat material (t. ex. vanlig kalkputs). — 1. Tekn. Kakelugnen kan i tekniskt afseende sägas vara en utveckling af den murade öppna spiseln, från hvilken den skiljer sig därigenom, att bränslegaserna ej såsom hos denna gå nästan direkt ut i fria luften, utan tvingas att genomgå flera murade kanaler, innan de nå skorstenen. Härigenom afgifves värmet på ett särdeles effektivt sätt till murverket, som i sin ordning långsamt meddelar värmet till rumsluften. Det värme, som uppkommer vid eldning af en ”brasa”, kommer alltså att magasineras för att utstråla under en jämförelsevis lång period, hvarigenom temperaturen i rummet hålles jämnare