Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kajutvakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fett länge håller sig oförändradt, nyttjas
det till åtskilliga salfvor och andra
farmaceutiska tillredningar samt till kosmetiska
preparat. Genom teobrominet, fettet, stärkelsen
och proteinämnena är kakaobönan ett värderikt
närings- och njutningsmedel. Af bönorna beredas
choklad (se d. o.), kakaopulver (pulverchoklad)
och kakaote. Genom att utpressa en del af fettet
samt finpulverisera och sikta återstoden erhåller
man kakaopulver, som fått mycket stor användning
till frukostdryck. Vanligen behandlas pulvret
med alkalier för att göra kakaon ”lösligare”
(s. k. holländsk kakao). Kakaopulver förfalskas
ofta med stärkelse, finmalda kakaoskal m. m. Ofta
förekomma blandningar af kakaopulver med andra
närings- eller njutningsmedel eller läkemedel,
t. ex. mjölkkakao, vaniljkakao (med vanillin),
hafrekakao, närkakao (med s. k. närsalter),
hematogenkakao (med blodpreparat),
m. fl. Kakaote utgöres af kakaoskal.
O. T. S. (G. L—m.)
Kakaobönor. Se Kakao.
Kakaofett. Se Kakao och Kakaosmör.
Kakaopulver, bot. Se Kakao.
Kakaorödt, ett i kakaobönan förekommande
färgämne, som antages uppkomma genom
småningom skeende oxidation af de
ursprungligen nästan hvita bönornas garfämne.
S. J—n.
Kakaosmör, Kakaofett, Oleum cacao, kem. farm.,
kakaobönans till konsistensen tämligen fasta
fett, utgör 40—56 proc. af fröets torrvikt
och består af glyceriderna till stearin-,
palmitin-, olj- och arakinsyran, till stor del
af de blandade glyceriderna oleodistearin och
oleodipalmitin. Jfr Kakao.
H. E.
Kakaote. Se Kakao.
Kakchikeler. Se Indianer, sp. 499.
Kakel (ty. kachel). 1. Tekn., plana eller böjda,
släta eller ornerade, hvita eller färgade
plattor af bränd lera, glaserade på den ena
sidan. Massan kan utgöras af antingen fin fajans
(hvit) eller vanlig tegellera (röd). I senare
fallet är glasyren vanligen ogenomskinlig
och i allmänhet hvit. Kakel användes till
uppförande af ett särskildt slags ugnar
(kakelugnar) eller till beklädnad af murade
ytor, såsom vid kokspisar eller andra spisar,
på badrums-väggar o. s. v. Kakel, afsedda till
kakelugnar, pläga förses med en ”fot”, som
är fastbränd vid kakelplattan och som tjänar
att fasthålla ”bruket”. — 2. Konstind. Kaklen
uppkommo i Alpländerna och södra Tyskland
under medeltiden. För att öka värmespridningen
insatte man till en början i ugnarnas väggar
cylindriska kärl med konisk botten. Man
vände antingen mynningen in mot eldstaden,
hvarvid bottnen vanligen stack ut ett stycke
utom väggen, eller ock vändes mynningen utåt
(se art. Eldstad, fig. 15). Det förra slaget
kan anses som utgångspunkten till de konvexa,
de senare till de konkava kaklen. Egentligt
byggnadsmaterial till ugnar blefvo dylika kakel
dock, först sedan de gjorts fyrsidiga, så att
de kunde sättas kant mot kant mot hvarandra och
själfva utgöra byggnadsmaterialet till väggen. I
större utsträckning skedde detta först på 1200-
och 1300-talen. — Ugnen uppdelades ofta i två
delar; den ena, som omslöt den egentliga härden,
kräfde kraftigare gods; den andra, uppsatsen,
som skulle förmedla värmespridningen, kunde
göras af lättare material. För detta ändamål
torde man ha omdanat taktegel till s. k.
halfcylindriska kakel, således också de
föregångare till vissa grupper af de moderna
kaklen. Kakel med plan framsida uppstodo, först
då man kombinerat ett af de nämnda primitiva
kaklen med en lerplatta, som lämnade tillfälle
till omväxlande dekoration. Baksidan — det gamla
kaklet — försågs med ett hål, så att endast en
vägg fanns mellan värmekällan och rummet. Denna
baksida, rumpet, bibehöll emellertid länge
en form, som visar, att den uppstått ur
de äldre konkava eller halfcylindriska
kaklen. Dekorationen är under medeltiden i
relief. Redan då göras kaklen ofta glaserade;
den stora massan är enfärgad, men det ges
äfven praktfulla kakel med glasyr i ända till
fyra färger. Under 1500-talet äro reliefkaklen
fortfarande de vanligaste; glasyren är vanligen
grön, brun eller svart (se färgplanschen till
art. Keramik, fig. 9 o. 10). I öfre Rhendalen
förekommer dock redan omkr. 1550 målade kakel,
både enklare, i blått och hvitt, och rikare. I
Syd-Tyskland börjar man efter 1550 göra kaklen
större, så att en ugnsida kom att framställas
af endast ett fåtal kakel. På 1600-talet blir
den svarta glasyren på reliefkaklen alltmer
omtyckt. I Schweiz fabriceras då i stor skala
praktfulla målade kakel. De målade kaklen bli på
1700-talet föremål för en omfattande fabrikation
i Hamburg och icke minst i Stockholm.
Kort före 1750 kommer till Stockholm — Rörstrand
— ett nytt format på bladkaklen, och strax
därefter införes den rika rokokodekorationen. De
svenska kaklen från denna tid äro handmålade,
vanligen i en färg mot hvit botten, men det ges
också ett betydligt antal polykroma kakel. Mot
slutet af 1700-talet inverkar empiren äfven
på kaklens formgifning. På 1800-talet bli de
enfärgade hvitglaserade kaklen dominerande;
bladkaklen äro släta, öfriga kakel ha vanligen
en enkel reliefornering. På 1870—1880-talen
efterbildar man de sydtyska renässanskaklen. —
Kaklen betecknas med olika namn alltefter
sin plats i ugnen: bladkakel, som utgöra
hufvudmassan af kaklen, hörnkakel, som ha
sin plats i hörnen, friskakel, som sitta i
smalare skift, och olika sorters simskakel. Med
styckkakel betecknas de under senare århundraden
i större afdelningar tillverkade kaklen (se
art. Kakelugn, fig. 5). — Kakeltillverkningen
blef fabriksmässig på 1700-talet och än mer på
1800-talet. De svenska kaklens beskaffenhet
förbättrades från 1840-talet betydligt
genom fabrikanterna Westman och Åkerlind i
Stockholm. Denna industri sysselsätter f. n. i
Sverige omkr. 1,000 arbetare. Jfr Kakelugn.
1. K. S—n. 2. —a—i.
Kakelugn, ugn med beklädnad af kakel (se
d. o.); i öfverförd bemärkelse en viss typ af
murade ugnar, oafsedt om dessa ega beklädnad
af kakel eller annat material (t. ex. vanlig
kalkputs). — 1. Tekn. Kakelugnen kan i tekniskt
afseende sägas vara en utveckling af den murade
öppna spiseln, från hvilken den skiljer sig
därigenom, att bränslegaserna ej såsom hos
denna gå nästan direkt ut i fria luften, utan
tvingas att genomgå flera murade kanaler, innan
de nå skorstenen. Härigenom afgifves värmet
på ett särdeles effektivt sätt till murverket,
som i sin ordning långsamt meddelar värmet till
rumsluften. Det värme, som uppkommer vid eldning
af en ”brasa”, kommer alltså att magasineras för
att utstråla under en jämförelsevis lång period,
hvarigenom temperaturen i rummet hålles jämnare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
