än som var möjligt t. ex. genom eldning i öppen spisel. Exempelvis kan nämnas, hurusom vid ett visst exemplar af en större kakelugn en afsvalning af 1 grad hos murmassan motsvarade en utstrålning af omkr. 350 värmeenheter (kilogramkalorier). Blef kakelugnen sålunda i genomsnitt 40° varm och afsvalnade (före nästa brasa) till 20°, så afgaf den alltså under tiden omkr. 7,000 värmeenheter. Fullt likformig är naturligtvis utstrålningen icke, utan sker rikligast i början, då temperaturöfverskottet är större, på grund hvaraf stundom rätt kännbara ojämnheter i rummets temperatur uppstå. En orsak till ojämnheter af annan art är, att kakelugnens nedersta del (sockeln) ej blir varm, hvarför ej sällan en väsentligt högre värmegrad kommer att bli rådande vid taket än vid golfvet i kakelugnsvärmda rum. Till kakelugnens konstruktion hör — äfvenledes i olikhet med dess föregångare: spiseln — att ugnsöppningen är försedd med luckor, hvilka jämte spjället tjäna att reglera draget, så att ej en onödig och för värmeekonomien skadlig luftmängd genomströmmar eldstaden. Skötas spjäll och luckor omsorgsfullt, kan kakelugnen gifva en mycket hög verkningsgrad, d. v. s. tillgodogöra ända till 90 proc. af bränslets (potentiella) energi. I regel är dock verkningsgraden vida lägre (60 à 70 proc.). — Den i Sverige allmänna kakelugnen är konstruerad utan rost samt afsedd för eldning med ved. Emellertid kan densamma genom diverse ”insatser”, d. v. s. små gjutna kaminer (se d. o.) med rost, passande i kakelugnsöppningen, lämpas för snart sagdt hvilket annat bränsle som helst: torf, antracit, koks o. s. v. Vid eldning med fossilt bränsle tager kakelugnen dock lätt skada. — I hygieniskt afseende kan en väl utförd kakelugn sägas fylla alla rimliga fordringar. Värmeytan är jämförelsevis måttligt het, hvarigenom å ena sidan förhindras, att dammet i rumsluften vid beröringen därmed svedes och sprider lukt (såsom vid kaminer) och å den andra temperaturdifferensen mellan platser i rummet, som äro kakelugnen närmare, och andra, som äro aflägsnare, blir mindre förnimbar och obehaglig. Kakelugnens yta är vidare glatt och medger därför föga fäste för damm, som f. ö. lätt kan aftvättas. Skall emellertid sistnämnda villkor fyllas, så förutsättes, att kakelugnen är försedd med kakelklädd dôme samt likaledes är kakelklädd rundtom (Knös’ kakelugn). Om, såsom ofta är händelsen, kakelugnsvrån och kakelugnskransen äro dammgömmor, oåtkomliga för både kvast och dammhandduk, så reduceras lätt kakelugnens hygieniska företräden till motsatsen. Och en principiell svaghet har kakelugnen gemensam med hvarje annan inom den värmda lokalen uppställd eldstad: att medföra viss risk för inrökning och koloxidförgiftning. — I utlandet förekomma vid sidan af de egentliga kakelugnarna af ofvan antydd typ ej sällan kakelklädda ugnar af helt annan konstruktion, t. ex. ugnar med stomme af järn, hvilka således i hufvudsak äro att jämställa med kaminer (se Kamin och jfr Järnkakelugn).

Fig. 1. Kakelugn med medeltidsaktiga konkava kakel.

Fig. 2. Grönglaserad sydtysk kakelugn från 1500-talet.

2. Konstind. Kakelugnar förekommo flerstädes under medeltidens senare århundraden, men några orubbade ugnar känner man ej från äldre tid än omkr. 1500. Fig. 1 visar prof (af mycket ungt tillverkningsdatum) på ugnar, som uppförts med primitiva kakel. Förbränningsplatsen är murad, uppsatsen är af konkava, skålformiga kakel, en typ, som haft mycket stor utbredning (jfr Kakel 2).