med kalabalik den strid, som 1713 egde rum mellan Karl XII och hans folk å ena sidan samt turkar och tatarer på den andra och som uppkallats efter staden Bender (se d. o.), ehuru den utkämpades vid den ett par km. ofvanför Bender vid Dnjestrfloden belägna byn Varnitsa, där Karl XII sedan sommaren 1711 hade sitt befästa läger. Meningen hade varit, att Karl XII, sedan han erhållit penningunderstöd af Porten, skulle med en stark turkisk eskort bryta upp från Bender mot slutet af 1712 för att genom Polen begifva sig till sin i Tyskland under Stenbocks befäl stående armé. Sultanen önskade detta lifligt, och Karl själf var besjälad af samma önskan. Hinder ställde sig emellertid i vägen härför: penningmedlen räckte ej till för den svenska styrkans utrustande till färden, den eskort, som syntes till, var för svag, och — hvad som var viktigast — Karl fick grundad anledning att misstänka förrädiska förbindelser mellan tatarkanen, seriaskern af Bender och konung August, åsyftande att lämna Karl i den sistnämndes händer. Karl ansåg sig då nödsakad att tills vidare uppskjuta resan. Tatarkanen och seriaskern i Bender fingo då befallning att, om svenskarna ej på annat sätt kunde förmås att aftåga, i nödfall gripa till våld. Då Karl XII blef oberörd af alla hotelser och förklarade sig vilja afvakta ytterligare besked från sultanen, sedan denne blifvit underrättad om situationens verkliga beskaffenhet, läto tatarkanen och seriaskern omkr. 10,000 turkar och tatarer 31 jan. 1713 angripa hans nödtorftigt befästa läger. Första dagen förmåddes janitscharerna med goda ord att vända, men dagen därpå, 1 febr., började striden på allvar. Turkarnas öfvermakt var redan från början flerdubbel, och svenskarnas hufvudstyrka, som skulle försvara förskansningslinjen, gaf sig utan egentligt motstånd; men omgifven af omkr. 45 man försvarade sig konungen i ”kungshuset”, som han rensat från fiender, i flera timmar, tills turkarna sköto eld därpå; då han nu försökte tränga sig igenom till det i närheten belägna ”kanslihuset”, föll han och öfvermannades af janitscharerna, som hade order att söka skona hans lif. Svenskarnas förlust i döda och sårade var i motsats mot turkarnas ytterst obetydlig. De fångne blefvo slafvar, men återfingo i allmänhet snart friheten. Däremot återgafs i regel ej den egendom, hvarpå turkarna plundrat svenskarna och som steg till betydande belopp. Karl XII fördes under bevakning till Demotika. Medan i Västerlandet kalabaliken tyckes ha bidragit att skada Karl XII:s anseende, framkallade den i Turkiet, där sultanen egentligen ej velat använda våld, en afgjord reaktion till Karls förmån, hvilken tog sig uttryck bl. a. i strängt bestraffande af kanen och seriaskern samt genomgripande personalförändringar i styrelsen. Att denna omkastning ej medförde någon definitiv fördel för Karl XII, berodde på under tiden inträdda förändringar i det allmänna politiska och militära läget i Europa. Litt.: Theyls, ”Mémoires” (1722), de la Motraye, ”Travels” (1723) och ”Remarques... sur... Voltaire” (1732), Fabrice, ”Anecdotes... ou lettres” (1760), Kogalniceanu, ”Fragments tirés des chroniques moldaves” (1845), Lind, ”Carl XII i Turkiet” (1875), Jefferyes bref till engelska regeringen (utg. i Hist. handl. 16: 2, 1897), Westrin, ”Anteckningar om Karl XII:s orientaliska kreditorer” (”Hist. tidskr.” 1900), och Quennerstedt, ”Kalabaliken vid Bender” (1910). (A. S.) Kalabar (Calabar), Nya och Gamla, namn på två mynningsvikar och vid dem liggande orter på den s. k. Kalabarkusten, en till brittiska Syd-Nigeria hörande del af Guineakusten, innefattande området mellan Nigermynningen och Kamerunberget, vid Biafrabukten. Kalabarkusten är sumpig och osund, bebodd af negerstammarna ibu (i v.), efik (i ö.) och kwa vid Gamla K:s mynning. Den är genomskuren af flera floder med breda mynningar. Nya K. är en mindre betydande ort vid en af Nigers östliga mynningsarmar, Gamla K. (Duke town) åter är hufvudstad i den östra provinsen af Syd-Nigeria, har telegraf, en botanisk station, bankkontor och 15,000 inv.; något nordligare ligger Creektown (6,000 inv.). Den flod, som utfaller i viken, heter i sitt öfre lopp Cross river. Hela Kalabarkusten är tätt bebodd; dess viktigaste exportvara är palmolja. J. F. N. Kalabarbönor, Semina calabar (Ph. Su. ed. VII), farm. med., fröna af Physostigma venenosum Balf., en slingrande buske, hörande till fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ, hvilken i sitt hemland, Väst-Afrika från Kap Palmas till Kamerun, når en längd af 15—16 m. Växten liknar och är nära släkt med våra störbönor,(Phaseolus), men släktet Physostigma utmärkes däraf, att stiftet i spetsen, bakom det sidoställda märket, är utveckladt till ett bredt, plattadt bihang, som gifvit anledning till namnet (af grek. fysa, blåsa, och stigma, märke). Denna ranka odlas numera i Brasilien och Indien. Frukten af Physostigma är en balja af omkr. 17—18 cm. längd, som dock vanligen innehåller blott 2 eller 3 frön af omkr. 3 cm. längd med långsträckt njurlik form och å den buktiga kanten försedd med en längsgående, bred fåra. I öfrigt är bönan svartbrun och mycket hård. Det inre företer två fasta, hvita hjärtblad och mellan dem en luftfylld håla. Hjärtbladen, som sakna egendomlig lukt och smak, innehålla de häftigt giftiga alkaloiderna fysostigmin l. eserin samt kalabarin. Fysostigminet (C₁₅ H₂₁ N₃ O₂) är en amorf massa, som ger kristalliniska salter, t. ex. det hos oss officinella salicylsyrade saltet (Salicylas physostigmicus); detta ersätter i nu gällande Sv. farmakopé de förr officinella fröna samt ett därpå beredt extrakt (Extr. Caldbar). Medan kalabarin är ett krampgift, likt stryknin, har fysostigminet på centrala nervsystemet väsentligen förlamande verkningar; påkommande kväljningar och andnöd kunna vålla excitation, och vid benägenhet för krampattacker (epilepsi) kunna dessa förvärras genom fysostigmin. Vid indrypning i ögat framkallar en helt liten dos fysostigminsalt stark sammandragning af pupillen, som först efter flera dagar återvinner sin normala vidd och rörlighet, samt en kortvarigare kramp i ögats ackommodationsmuskel. Ögonklotets spänning minskas efter en stund i samband med, att ögat blir relativt blodfattigt. Verksamheten i diverse körtlar, särskildt spott- och svettkörtlarna, ökas. Mage och tarm bringas till krampaktiga sammandragningar, hvaraf följa kräkningar och diarré. Hjärtslagens kraft ökas, och artärerna kontraheras, hvarigenom blodtrycket stiger betydligt. Vid svår förgiftning ses stark darrning i muskulaturen, beroende på retning af rörelsenervernas ändapparater i denna. — Fysostigminsalt