användes mest till indrypning i ögat vid ögonsjukdomar, men har äfven fått användning vid tarmförlamning m. m., ibland i form af insprutning under huden. Dosen är 1/2 till högst 1 mg. — I kalabarbönans hemland användes densamma till s. k. ordalie, i det att bönan ges åt personer, anklagade för trolldom; om förgiftning inträder, är den anklagade skyldig, om ej, är han oskyldig. Endast höfdingar och präster få odla och handha bönan; kan den anklagade ställa sig väl med dem, så kunna de använda en overksam böna. Detta bruk har gifvit anledning till namnet ordalie-bönor. Af sådana beredas äfven pilgifter, bland hvilka ett af infödingarna kallas esere, hvaraf namnet eserin (se ofvan) bildats. O. T. S. C. G. S. (G. L—m.) Kalabarin. Se Kalabarbönor. Kalabarkusten. Se Kalabar. Kalabass, detsamma som kalebass. Se Curare. Kalabasspumpan, bot. Se Lagenaria. Kalabassträdet, bot. Se Crescentia. Kalabreserhatt, mycket bredskyggig, toppig filthatt af samma modell som den herdarna (och banditerna) i Kalabrien nyttja, kom under den tid man svärmade för röfvarromantiken (på 1820—1830-talet) i svang bland de i Italien studerande konstnärerna och var sedermera länge ett yrkesmärke för artister. Kalabrien (lat. och it. Calabria) var i forntiden namnet på den sydöstra halfön i södra Italien, hvilken äfven kallades Japygia och Messapia, nu södra delen af Apulien (prov. Lecce). Under medeltiden öfverflyttades genom bysantinerna namnet K. på det forna Bruttium och betecknar sedan dess den sydvästliga halfön i nedre Italien mellan Tyrrhenska hafvet, Messinasundet och Joniska hafvet. K., som utgör ett af de 16 italienska landskapen (compartimenti), har en areal af 15,075 kvkm. med 1,370,208 inv. (1901). Landet, hvars norra gräns är Cratidalen, fylles af två till Apenninerna räknade kristalliniska massiv. Det norra är det delvis ännu med tät skog täckta Sila, en bred, vågig högslätt af 1,200—1,300 m., som kulminerar i Botte Donato (1,930 m.). Det sydligare slutar med den runda gnejsstocken Aspromonte (1,958 m.) vid Messinasundet. Mellan dem båda ligger bäckenet vid Catanzaro. K. har ofta härjats af förödande jordbäfningar (se Italien, sp. 1026). Riklig bevattning, bördig jordmån och mildt klimat i förening framkalla rik växtlighet, oaktadt jordbruket står mycket lågt. Jorden tillhör förmögna adliga godsegare, som lefva på sina egendomar i skarp afsöndring från det egentliga folket, som är försänkt i fattigdom och grof okunnighet. Någon medelklass finnes ej, endast rika eller fattiga. Kalabreserna äro af medelstor, men välväxt kroppsbyggnad, ha mörk hy, skarpt markerade drag och uttrycksfulla ögon. Liksom spanjorerna, hvilka de i flera afseenden likna, äro de vidskepliga, råa, hatfulla och hämndgiriga, om de förolämpas, samt gå alltid beväpnade. — K., såsom redan nämndt forntidens Bruttium (se Bruttius ager), tillföll vid romerska rikets delning Östromerska riket. Jordbäfningar, farsoter, härjningar af olika folk (goter, langobarder och greker) samt inhemska strider täflade om att ödelägga det sköna landet. Från 6:e till 11:e årh. voro araberna herrar öfver landet, sedan normanderna. Från slutet af 12:e årh. delade det konungariket Neapels öden. I administrativt hänseende indelas K. nu i provinserna Cosenza, Catanzaro och Reggio di Calabria. (J. F. N.) Kalabriska Apenninerna. Se Apenninerna. Kalad (fr. calade), sluttning å en ridbana; förr äfven (t. ex. hos Bellman, Fredmans epistlar, n:r 42) spelterm i bet. af en vinst i kortspelet trisett. Kalafat, rumänsk stad i länet (județ) Doljiu på vänstra Donaustranden midt emot Vidin. 7,113 inv. (1899). Spannmålshandel. Vid K. egde 6—10 jan. 1854 en träffning rum mellan ryssar och turkar, som slutade med de förstnämndes återtåg. Icke bättre utgång hade ett nytt anfall 19 april s. å. under ryske generalen Schildner. (J. F. N.) Kalah, det nuv. Nimrud, vid Tigris, var en af det forna Assyriens (se d. o.) hufvudstäder. Kalahari, stäpp och ökenområde på det sydafrikanska taffellandet mellan 20° och 28° s. br., enligt olika beräkningar omkr. 700,000 till 1,300,000 kvkm. i omfattning. Det omgifves på alla håll af högre liggande områden, så att floderna flyta ned i detsamma; endast Sambesi i n. ö., Limpopo i s. ö. och Molopo (biflod till Oranje) i s. v. ha utlopp till hafvet. Af de floder, som utsina inom bäckenet, är Kubango l. Okavango med aflopp till Ngamisjön i nordvästra delen störst. Den djupaste punkten i hela området ligger i dess östra hälft och är Makarikaribäckenet med Soasjön, till hvilken Ngami afflyter genom Botletle. Ngami, som är stadd i förminskning, ligger 890 m. ö. h., Soa 740 m. Båda omgifvas af 1,000—1,200 m. höga, vattenrika och beboeliga platåer och af 950—1,100 m. ö. h. liggande ödsliga sandfält. — K. är mycket rikt på saltsjöar och saltträsk. Förr ansågs hela K. vara en öken; senare undersökningar ha visat, att verkliga ökenområden visserligen förekomma i olika delar, men att största delen har stäppnatur och att andra mest likna en gles park, visserligen med torr mark. Regn faller rikligt i aug. och sept., ehuru vattnet hastigt uppsuges af den sand- och kalksten, som bildar berggrunden. De flesta floderna äro därför periodiska (vleys). Årsmedeltemperaturen är omkr. 26°, växlande mellan en sommartemperatur af 30° och en vintertemperatur af 15°; nattfroster förekomma stundom vintertiden. Vegetationen består mestadels blott af gräs och taggiga buskar. Bland dess egendomliga former märkas Tumboa Bainesii (se Tumboa) samt kandelaberaloen. En för infödingarna viktig växt är naras (Acanthosicyos horrida, se d. o.), hvars melonartade frukt är ett omtyckt födoämne. — Förr var området rikt på vildt; numera ha flera djurarter blifvit sällsynta, såsom giraffer, älgantiloper och kvaggor; talrikare äro gnu-, oryx- och hartebeest-antiloper; enstaka lejon, leoparder och vildkattor träffas likaledes. Invånarna äro till största delen bakalahari och andra betsjuaner (se d. o.), hottentotter och buschmän, till hvilka i nyare tider kommit boer. Föremål för odling äro bönor, hirs, majs, tobak och framför allt kaffermelonen (Cucumis caffer). Bakalahari drifva äfven något boskapsskötsel. — Först på 1840-talet började K. blifva närmare kändt; Ngami upptäcktes 1849. En af de förste, som undersökte västra K., var svensken K. J. Andersson (se denne). J. F. N. Kalais, grek. myt. Se Boreader. Kalajoki. 1. Älf i Österbotten, Uleåborgs län, Finland, upprinner med två hufvudarmar, Isojoki och