Vääräjoki, på sluttningen af Suomenselkä, nära gränsen mot Vasa län, och flyter med nordvästligt lopp till Bottniska viken. Längden är 123 km., flodområdet 3,760 kvkm. — 2. Socken kring nämnda älfs nedersta lopp, af Salo härad och domsaga. Areal 660 kvkm.; befolkningen, finsk, 7,518 pers. (1908). Med kapellet Rautio (175 kvkm., 1,528 inv.) bildar K. ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl. — 3. Prosteri af Kuopio stift, omfattar 14 kyrkoförsamlingar med en areal af 9,177 kvkm. och 68,727 inv. (1908). O. I. (A. G. F.) Kalakaua, David. Se Hawaiiöarna, sp. 121. Kalakaua I:s orden, hawaiisk orden. Se Ordnar. Kalam, landskap i mellersta Sudan, n. om Benue, hörande till brittiska Nord-Nigeria, ett vackert, fruktbart land bebodt af fulbe, som äro de härskande, samt af tangale, fali och belestammarna, som äro urinfödingar. Hufvudstaden Gombe (20,000 inv.) ligger vid öfre Gongola, en biflod till Benue. J. F. N. Kalamai. Se Kalamata. Kalamata l. Kalamai, hufvudstad i grekiska nomarkien Messenien, på Morea, är beläget vid floden Nedon, 2 km. från dess utlopp i Koroneviken (Messeniska viken). K. är genom järnväg förenadt med Argos och är säte för en ärkebiskop, en högre domstol och gymnasium. 13,123 inv. (1907). Export af Messeniens produkter: korinter, fikon, silke, olja och vin. K. är beläget på samma ställe som det gamla Ferai l. Farai. Under 13:e årh. var K. en stark fästning, som efter Peloponnesos’ eröfring af frankerna kom i Villehardouins ego och sedan i turkarnas. 1685 eröfrades det af venezianerna, men återlämnades jämte det öfriga Peloponnesos till turkarna genom freden i Požarevac (1718). 1821 var K. en af de första städer, som grepo till vapen; där sammanträdde 9 april den första grekiska nationalförsamlingen. Under krigets lopp förstördes det nästan h. o. h. af Ibrahim pascha, 1825. (J. F. N.) Kalamazoo [käləməṡō'], stad i nordamerikanska staten Michigan, vid floden K., 70 km. ofvanför dess utlopp i Michigansjön. 29,782 inv. (1904). Statens dårvårdsanstalt. Stor trädgårdsskötsel. (J. F. N.) Kalamin (Calamin), miner., kisel-galmeja, kisel-zinkmalm, sammansatt enligt formeln H₂ Zn₂ Si O₅. Som ren, ofärgad, håller den 54 proc. zink och förekommer vid Aachen samt på några ställen i Spanien, Schlesien, Pennsylvania o. s. v., men ej i Skandinavien. Äfven kolsyrad zinkoxid betecknas med detta namn. Synonymt är hemimorfit. A. E. N.* Kalamis, grekisk bildhuggare af den gammalattiska skolan, var den förnämste mästaren under den öfvergångstid, som i Aten föregick den stora blomstringsperioden. Redan 468 f. Kr. hade han ett betydande rykte, och i sina ämnen var han mångsidigare än någon af de äldre mästarna, ty han bildade ej blott gudagestalter, utan äfven heroiska framställningar samt var i synnerhet berömd för sina hästar och i allmänhet för sina djurbilder. Därjämte var han skicklig i alla arter af teknik, såsom marmorarbete, brons- och guldelfenben-plastik, förstod sig äfven på kolossalframställningar och var en skicklig ciselör i silfver. Af ett bland hans verk, Hermes med gumsen på axlarna (Krioforos), finnes en efterbildning i Wilton house i England. I Vatikanen förvaras en gammaldags marmorstod af en sörjande kvinna, vanligen kallad Penelope, hvilken brukar tillskrifvas honom eller åtminstone anses påminna om hans stil och uppfattning. C. R. N.* Kalamitet (lat. calamitas), skada, olycka, landsplåga, allmän nöd. Kalamum, ort. Se Dachel. Kalander, Kalanderpress (fr. calandre, af lat. cylindrus, vals), en för pressning eller glättning af tyg eller papper afsedd maskin, hvars hufvuddel utgöres af en eller flera valsar, antingen ihåliga för att kunna uppvärmas med ånga eller massiva af metall eller af ofantligt hårdt sammanpressadt papper eller bomullstrassel. När maskinen har endast en cylinder, sker pressningen mot ett skålformigt underlag. För vissa ändamål låter man en ändlös duk eller filt medfölja cylindern (som i detta fall har tämligen stor diameter) kring en större del af dennas omkrets och inför det tyg, som skall pressas eller kanske blott torkas, mellan cylindern och duken (s. k. filtkalander). Vid bomulls- och linneappretering begagnar man ofta en s. k. stampkalander (eng. beetlemachine), bestående af en grof, stark järnvals eller bom, kring hvilken stundom flera tygstycken upplindas bredvid hvarandra och därefter bearbetas — med samma effekt som mangling — af tunga träklossar, som lyftas och falla ned mot valsen, medan denna långsamt kringvrides. G. A. W. Kalanderlärkan, zool. Se Lärkor. Kalanderpress, tekn. Se Kalander. Kalandsbröder (lat. fratres calendarii, af calendæ, första dagen i månaden), ett i 13:e årh. bildadt religiöst brödraskap. Liksom flertalet sådana hade det urspr. till uppgift att genom andaktsöfningar och goda verk främja sina medlemmars andliga väl. Särskildt sörjde samfundet för, att aflidna förbundsbröder erhöllo en högtidlig begrafning och ett nödigt antal själamässor (således i viss mån motsvarande nutidens begrafningskassor). Dess egendomlighet bestod däri, att det hufvudsakligen utgjordes af prästvigda. På första dagen af hvarje månad samlades bröderna till rådplägning öfver sina gemensamma angelägenheter (däraf namnet), hvarefter en gemensam måltid intogs. Brödraskapet, som tyckes ha uppstått i Sachsen, utbredde sig öfver Tyskland, Nederländerna och Frankrike samt förvärfvade sig med tiden betydliga penningtillgångar. I sammanhang därmed urartade månadssammanträdena till glada gillen, och ”kalendera” blef snart liktydigt med att omåttligt öfverlämna sig åt bordets och glasets nöjen. Följden däraf blef, att efter reformationen brödraskapet upphäfdes, först i de protestantiska, sedan ock i de katolska länderna. Dess fonder anslogos till andra ändamål. Emellertid bibehöllo sig enstaka lämningar af samfundet ända in på 1800-talet. Om kalandsbröder i Sverige se Kalendegillen. Jfr G. Uhlhorn, ”Die christliche liebesthätigkeit” (2:a uppl. 1895). P. F.* Kalanen, zool. Se Enhydra. Kalanos, indisk gymnosofist, följde vid 83 års ålder Alexander den store på dennes återtåg från Indien. Då han fruktade årens börda, förbrände han sig själf i hela den macedonska härens åsyn, sannolikt i Susa. K. lär ha förutsagt Alexanders tre månader därefter inträffade död (323 f. Kr.). Enligt Plutarchos var hans egentliga namn Sfinas.