K. är hufvudpersonen i ett drama af Paludan-Müller (1854). Kalarasch (rum. Călărașĭ; äfven Stirbey), hufvudstad i rumänska länet (județ) Ialomița, vid Borcea, en af Donaus armar, midt emot Silistria och nära den stora strandsjön K. 11,024 inv. (1899). Under Krimkriget gjorde turkarna 4 mars 1854 ett försök att bemäktiga sig ryssarnas befästa ställning vid K., men tillbakaslogos. (J. F. N.) Kalas (på 1600-talet i Sverige callats l. collats, af kollation, se d. o.), gästabud, festlig måltid. Kal‘a Sergat l. Kalat Shergat, det nuv. namnet på ruinerna af staden Aššur (se d. o.). Kalat (se Kala), stad. Se Kelat. Kalat el-Arisj (Kal‘at el-Arisch), stad i nedre Egypten. Se Arisj. Kalatj, kosacksloboda i ryska guv. Voronesj, vid Podgornaja, en biflod till Don. 15,476 inv. (1897). Spannmåls- och kreaturshandel. J. F. N. Kalat-Shergat. Se Kal‘a Šergat. Kalau, Abraham. Se Calovius. Kalauer, ty. Se Calembour. Kalaureia (grek. Καλαύϱεια, lat. Calauria), nu Porus, en ö med därpå belägen stad af samma namn i Saronska hafsviken nära östra kusten af grekiska landskapet Argolis. K. egde fordom ett frejdadt Poseidonstempel, hvilket gällde som fristad (asyl) och bildade medelpunkten i en amfiktyoni (se Amfiktyoner) af sju kringliggande sjöstater, bland dem Aten. Till detta tempel flydde Demosthenes undan sina macedoniska förföljare och gaf sig där själf döden genom gift (322 f. Kr.). Arkeologiska gräfningar anställdes därstädes 1894 af svenskarna S. Wide och L. Kjellberg. Grundmurarna till själfva templet, en dorisk byggnad från 6:e årh. f. Kr., och omfattningsmuren, som ingärdade detsamma, blottades. De lösa jordfynden voro jämförelsevis ringa, bland dem griphufvud af brons, en Asklepiosstatyett af marmor, några mynt, inskrifter, lerkärl, prydnader o. s. v. Äfven den mot s. v. angränsande platsen afröjdes och befanns vara en agora, infattad af kolonnader, mellan hvilka vägen ledde, från små propyléer, till templet i fonden. I grannskapet af denna plats tror man sig ha återfunnit grundmurarna till det forna rådhuset (buleuterion). Gräfningarna äro beskrifna i det tyska arkeologiska institutets i Aten ”Mittheilungen” för 1895. Jfr Wilamowitz-Moellendorff, ”Die amphiktyonie von K.” (i ”Nachrichten von der gesellschaft der wissenschaften zu Göttingen”, 1896). (A. M. A.) Kalavryta (”vacker källa”), hufvudstad i en eparki i grekiska nomos Achaia, på nordvästra sidan af berget Chelmos, genom en bergbana förenad med Diakofto på järnvägen Peiraieus—Pyrgos. Omkr. 1,500 inv. I närheten lågo i forntiden det anarkiska, halfvilda Kynaitha och det 1901 återupptäckta Lusoi. Omkr. 3 km. från staden ligger klostret Hagia Lavra, där ärkebiskop Germanos i Patras, Andreas Londos och andra grekiska prelater i mars 1821 höjde frihetsfanan, kring hvilken grekerna först samlade sig till strid mot turkarna. Sitt namn har staden med anledning af de många källorna i omgifningen, bl. a. Kalavrytine (forntidens Alyssos), som ansågs hjälpa mot rabies (grek. lyssa). Kalazogamer, bot., växter, hvilkas pollenslang ej går den vanliga vägen genom mikropylen till äggcellen, utan intränger dit från chalaza (groddfläcken). Kalazogamer äro Casuarina, amentacéer (Betulaceæ) m. fl. Se vidare Kalazogami. G. L—m. Kalazogami (af grek. chalaza, se d. o., och gamos, äktenskap), bot. Hos de flesta angiospermer växer pollenslangen, efter att ha passerat stiftets ledningsväfnad, genom fruktämneshåligheten öfver till mikropylen (fröämne) och genom denna fram till embryosäcken, ett förhållande, som kallats porogami. Hos en del dikotyledoner har man emellertid kunnat påvisa, att pollenslangen hela tiden växer inuti fruktämnets och fröämnets väfnader och ofta först på ganska stora omvägar når fram till embryosäckens äggcell, utan att passera mikropylen, s. k. aporogami. Ett specialfall häraf är kalazogami, där pollenslangen tränger fram först till fröämnets kalazaregion (fröämne) och därifrån böjer upp mot embryosäcken. Detta förhållande påvisades först af Treub hos Casuarina, där pollenslangen tränger in i embryosäckens bakre del och genom denna växer upp till äggcellen. Senare har kalazogami påvisats hos en del andra växter, såsom Betula, Alnus och Juglans. Hos ett antal som ursprungliga ansedda angiospermtyper har man kunnat påvisa en jämn utvecklingsserie från typisk kalazogami till porogami (Casuarinaceæ, Betulaceæ, Juglandaceæ, Ulmaceæ, Santalaceæ och Euphorbiaceæ), ett förhållande, som ger åt kalazogamien en viss systematisk betydelse. Från kalazogami böra särskiljas sådana fall som hos vissa rosacéer och cucurbitacéer, där mikropylen växer ihop, sa att pollenslangen, när den passerar mikropylarregionen, fortfarande kommer att växa inuti fröämnets väfnader, s. k. endotropism (se vidare Arkespor, Embryosäck och Fröämnet). G. O. R. Kalb, Johann von, baron, amerikansk general, f. 1721 i Hüttendorf vid Erlangen, trädde 1743 i fransk krigstjänst samt deltog i österrikiska tronföljdskriget (1740—48) och sjuåriga kriget (1756—63), erhöll 1763 överstelöjtnants afsked och företog 1767—68 på uppdrag af Choiseul en resa genom de engelska besittningarna i Nord-Amerika för att taga kännedom om deras militära och politiska tillstånd. 1777 åtföljde han La Fayette till Amerika och erbjöd sin tjänst åt de upproriska kolonierna. Som generalmajor kämpade han i spetsen för en division under fälttågen 1777—80, men blef i slaget vid Camden 16 aug. 1780 dödligt sårad och dog tre dagar därefter. Ett monument öfver K. restes i Annapolis 1886. Jfr Kapp, ”Leben des amerikanischen generals Johann K.” (1862). <img l>

Kalb, Charlotte von, född Marschalk von Ostheim, omtalad i synnerhet genom sitt förhållande till Schiller, f. 1761 i Woltershausen, d. 1843 i Berlin, förmåddes genom familjeintriger 1783 att ingå äktenskap med sin svågers broder, majoren H. von Kalb. Detta konvenansgiftermål blef henne så mycket mer motbjudande, som hon kort därefter