förälskade sig i Schiller. Den energiska och mångsidigt bildade fru v. K. inverkade icke så litet på Schillers skaldskap. I hans tidigare lyrik (t. ex. ”Freigeisterei der leidenschaft”) finnas spår af deras förhållande, och fru v. K. har bl. a. varit förebild för prinsessan Ebolis karaktär i ”Don Carlos”. Sedan intogs fru v. K. af en svärmisk kärlek till skalden Hölderlin, som någon tid var hennes sons informator, och därefter till Jean Paul, som i ”Titan” tecknat henne i ”titaniden” Linda. 1806 blef hon änka. Sin förmögenhet hade hon då förlorat, och hon tillbragte sin ålderdom i armod. Fullständigt blind 1820, togs hon i beskydd af prinsessan Marianne och fick bo i kungl. slottet i Berlin. Där dikterade hon för sin dotter tankar, dikter och lefnadsminnen (sedan utkomna under titeln Charlotte, se Palleskes uppl. 1879, och romanen Cornelia, 1851). Hennes bref till Jean Paul utgåfvos 1882. Se arbeten om henne af Köpke (1852) och Klarmann (1902). Kalbe an der Saale (till skillnad från det i samma prov. belägna K. a. d. Milde), kretsstad i preussiska reg.-omr. Magdeburg, prov. Sachsen, är beläget på vänstra Saalestranden vid Berlin—Frankfurt-järnvägen. 12,264 inv. (1905). Staden är säte för en kretsdomstol samt har liflig industri (ullspinneri, tillverkning af yllevaror, papper och socker). Brunkol i trakten. (J. F. N.) Kalbeck, Max, tysk författare, f. 1850 i Breslau, sedan 1879 bosatt i Wien som musik- och konstkritiker, har författat ett antal diktsamlingar, Das bühnenfestspiel zu Bayreuth (1877; 3:e uppl., kallad ”R. Wagners Nibelungen”, 1882), Richard Wagners Parsifal (1883), Wiener opernabende (1885), Opernabende (2 bd, 1898), Johannes Brahms (2 bd, 1904—09; 2:a uppl. 1908—09), samt ett flertal operalibretter i original och bearbetning, hvaribland Frans Hedbergs ”Bröllopet på Ulfåsa” (1900; musik af B. Caro). Kalcedon Agricola (Calcedon, Chalcedon), miner., är af samma sammansättning som kvartsen, Si O₂, och angripes lättare af alkalihydrat än nämnda mineral. Eg. v. = 2,59—2,64; hårdhetsgraden = 7; brottytan blir jämn eller musslig. Ofta synes en svagt antydd trådighet, vinkelrätt mot brottytan. Färgen är alltid något grumlig, aldrig klar, vanligtvis grå, brun, röd, grön eller blå. Kalcedonen förekommer i njurliknande eller mera långdraget stalaktitiska bildningar samt som pseudomorfoser efter andra mineral, t. ex. kalkspat, flusspat o. s. v. Vissa färgade varieteter användas som halfädelstenar, bruna, i genomfallande ljus blodröda = sarder, gulröda = karneol, äppel- eller lökgröna = krysopras, lökgröna med röda gnistor = heliotrop. Jfr Agat. A. Hng. Kalcedon, stad. Se Chalkedon. Kalchas (grek. Κάλχας, lat. Calchas), son af Thestor från Mykenai, berömd forngrekisk siare, hvilken enligt Homeros åtföljde grekerna till Troja och förutsade såväl krigets långvarighet som Apollons vrede och de olyckor, hvilka med anledning däraf hotade grekerna. Då han slutligen såg sig öfverträffad i siarkonst af en viss Mopsos, dog han af grämelse eller beröfvade sig själf lifvet. Enligt Strabon hade han en helgedom (heroon) i Daunien (Apulien), där orakelsvar kunde vinnas, om man offrade en svart vädur och sedan lade sig att sofva på dess fäll. A. M. A. Kalcinera, förbränna, inaska, upphetta vid lufttillträde så starkt och länge, att förbränningsåterstoden ej vidare förändras. Ordet betecknar eg. den upphettningsprocess, hvarigenom kalksten (kolsyrad kalk) brännes till (osläckt) kalk (lat. calx), men användes vanligen i förstnämnda allmännare betydelse. S. J—n. Kalcit. Se Kalkspat. Kalcium (Calcium), kem., metallen i kalk, framställdes först af Davy 1808 och erhålles numera tekniskt genom elektrisk sönderdelning af smältande klorkalcium. Den är hvit, starkt glänsande och smidig, af eg. v. 1,6, smälter i rödglödgningshetta samt är icke flyktig. Den oxideras hastigt i fuktig luft och sönderdelar vatten vid vanlig temperatur under stark vätgasutveckling. Kalcium är tvåatomigt, och dess atomvikt, som är 40,1 (O = 16), tecknas Ca. Kloriden, klorkalcium, Ca Cl₂, erhålles genom lösning af kalk eller krita i klorvätesyra och afdunstning af lösningen. Den förekommer i hafsvatten och kristalliserar med 6 molekyler vatten i stora prismor, hvilka äro delikvescenta och lösas i vatten under stark temperatursänkning, hvarför saltet nyttjas till köldblandningar. Upphettas den kristalliserade kloriden, bortgå 4 molekyler kristallvatten, och en hvit porös massa, s. k. vattenfritt klorkalcium, återstår, hvilken till följd af sin stora hygroskopicitet användes till torkning af gaser. Vid rödglödgning smälter saltet och ger efter afsvalning en hård, kristallinisk massa af smält och vattenfritt klorkalcium. Kalciumfluorid, Ca Fl₂, är olöslig i vatten och bildar mineralet flusspat. Med syre ger kalcium oxiden Ca O, som är anhydrid till basen Ca (OH)₂, (se Kalk), och en superoxid, Ca O₂. Svafvelkalcium, Ca S, erhålles som biprodukt vid sodafabrikation efter det leblancska förfaringssättet och är ett hvitt ämne, som efter belysning med solljus fosforescerar i mörkret. Det är nästan olösligt i vatten, men sönderdelas däraf efter en längre tids kokning till kalciumsulfhydrat, Ca (SH)₂, och kalkhydrat. Kalciumsulfhydratet är lösligt i vatten och till sina egenskaper svagt alkaliskt. Bestrykes hårbeklädd hud med lösningen, kunna håren efter några minuter med lätthet bortskrapas. Kalciumsalterna äro i allmänhet färglösa, dels lösliga, dels svårlösliga eller olösliga i vatten. Bland de senare märkas karbonatet (jfr Kalkspat), oxalatet eller den form, i hvilken kalcium oftast utfälles för analys, vidare sulfatet l. gips (se d. o.), fosfatet, som förekommer i ben, och fluoriden l. flusspat. Kalciumföreningar spela en stor roll i den lefvande naturen. De flesta växter uppsuga ur jorden lösliga kalksalter — blott vissa lägre svampar och alger kunna odlas utan sådana —, men kalkföreningarna synas inom växtvärlden ej ha någon större omedelbar betydelse för lifsverksamheten. Många växter afsätta på särskilda ställen karakteristiskt formade kristaller af oxalsyrad kalk såsom produkter från ämnesomsättningen. För djurens celler spela kalkföreningarna en större roll. Kalksalter utgöra den fasta bensubstansens hufvudmassa. För animaliska celler i allmänhet synas små mängder kalkföreningar utgöra ett lifsvillkor. Musklerna och hjärtat kunna ej sammandraga sig utan närvaro af sådana. Löpefermentet kan ej bringa mjölk att ysta sig utan medverkan af kalksalter, och dessa äro äfven nödvändiga för bildning af det s. k.