fibrinfermentet, som betingar blodets koagulation. Då kalk alltjämt afgår från kroppen genom njurar och tarm, måste densamma ersättas, och den förekommer i regel mer än tillräckligt i den vanliga födan. Den uppsuges långsamt i tarmen och utskiljes åter till största delen genom denna. Utsättas djur för ”kalkhunger”, bli de sjuka, utmärglade och dö slutligen däraf. Medan små kalkmängder sålunda äro nyttiga och nödvändiga, visa sig något större mängder eller starkare koncentrationer starkt giftiga, särskildt för musklerna och hjärtat; insprutade i blodet, framkalla de bedöfning (narkos) och slutligen hjärtförlamning. — Vid vissa sjukliga förändringar i kroppen afsättas småningom kalksalter på abnorma platser, såsom i äldre tuberkulösa härdar, i vissa svulster m. m. samt i blodkärlens väggar vid framskriden arterioskleros. Ang. kalciumföreningarnas betydelse som läkemedel se Kalk och Gips. P. T. C.* C. G. S. Kalciumcyanamid. Se Cyanamid. Kalciumfluorid, kem. Se Flusspat och Kalcium. Kaiciumhydrat, Kalkhydrat, kem. Se Kalcium och Kalk. Kalciumkarbid (af lat. calx, kalk, och carbo, kol), Ca C₂, kem., erhölls först af Moissan genom sammansmältning af kalk och kol i den elektriska ugnen. I fullt rent tillstånd är den färglös och genomskinlig; den tekniska produkten bildar hårda, gråaktiga, opaka stycken af oftast kristallinisk struktur och specifik vikt 2,3. Vatten sönderdelar genast kalciumkarbid under utveckling af acetylengas (se Acetylen) enligt ekvationen:<br> <tab><tab>Ca C₂ + 2 H₂ O = Ca (OH)₂ + C₂ H₂. Då nämnda gas är ett utmärkt belysningsmedel, har kalciumkarbid sedan 15 år, i främsta rummet på Wilsons initiativ, blifvit föremål för fabriksmässig tillverkning. Numera har kalciumkarbid funnit äfven en annan viktig användning, nämligen som utgångsmaterial för fabrikationen af karbidkväfve (se d. o.) l. kalkkväfve. Jfr Cyanamid. För fabriksmässig karbidframställning användes som råmaterialier dels kalksten, så ren som möjligt, fri från magnesia, kiselsyra, alkalier, svafvel och fosfor, samt dels högprocentigt kol, vanligen i form af koks eller antracit. Kalkstenen brännes, och den kaustika kalken krossas samt blandas med krossadt kol, hvarefter blandningen nedsmältes i elektrisk ugn. Såväl motstånds- som ljusbågugnar ha härvid kommit till användning (se Elektrisk ugn). Storleken på dessa ugnar varierar från 200—300 hkr och ända till 2,000 hkr. Man kan antingen aftappa den färdiga karbiden ur ugnarna i flytande tillstånd eller låta den stelna i ugnen och tager ut den i form af fasta block. Man skiljer med anledning häraf emellan tappugnar och blockugnar. De förra lämna något lägre utbyte, men den ur dem erhållna karbiden behöfver endast krossas och förpackas för att bringas i säljbart skick; de senare ge ett högre utbyte, men den i block framställda råkarbiden fordrar i gengäld mera arbete för att bringas till färdig vara. Det praktiska utbytet torde utgöra 4—6 kg. prima karbid per kilowatt och dygn. Det är af ekonomiska skäl ej fördelaktigt att tillverka alltför högprocentig karbid, emedan därtill kräfves mycket höga temperaturer; 100-procentig karbid, som vid 0° C. och 760 mm. tryck med vatten lämnar 348,9 l. acetylen per kg., framställes ej i fabriksmässig skala. Som prima kalciumkarbid anses sådan med 77,5 proc. ren karbid, som per kg. lämnar 290 l. acetylen vid + 15° C. och 760 mm. tryck. — Sverige eger f. n. två karbidfabriker, nämligen Alby karbidfabrik vid Ljungan i Medelpad och Månsbo karbidfabrik vid Dalälfven nära Avesta. Det mesta af den svenska karbiden exporteras; tillverkningen utgjorde 1907 enligt den officiella statistiken 10,891,751 kg. med ett värde af 2,148,490 kr. H. E. G. H—r. Kalciumkarbonat. Se Kalkspat. Kalciumoxalat, kem. Se Kalcium. Kalciumoxid, kem. Se Kalcium och Kalk. Kalciumsalter, kem. Se Kalcium. Kalciumsulfat (Svafvelkalcium), kem. Se Gips och Kalcium. Kalciumsulfhydrat, kem. Se Kalcium. Kalciumsuperoxid, kem. Se Kalcium. <img l>

Kalckreuth [-röjt]. 1. Friedrich Adolf von K., grefve, preussisk fältmarskalk, f. 1737, d. 1818, utmärkte sig, sedan 1790 generallöjtnant, under kriget med Frankrike, särskildt vid belägringen af Mainz (1793), hvilket han tvang att kapitulera. 1795 blef han öfverbefälhafvare öfver trupperna i Pommern och 1806 guvernör i Thorn och Danzig samt kavallerigeneral. Efter preussiska arméns nederlag vid Jena och Auerstädt (14 okt. 1806) erhöll han öfverbefälet och därmed det kinkiga uppdraget att leda dess återtåg. 1807 öfvertog han kommandot i det af fransmännen belägrade Danzig, men nödgades 24 maj s. å. dagtinga. Utnämnd till fältmarskalk, afslöt han i Tilsit 25 juni s. å. ett vapenstillestånd med Berthier och 12 juli en ogynnsam konvention om de militära fredsbestämmelsernas utförande. 1810 blef han guvernör i Berlin. — Dictées du feldmaréchal K. utgåfvos 1844 af hans son Friedrich v. K. (f. 1790, d. 1873), som äfven gjorde sig känd genom en samling dramatiska dikter (2 bd, 1824). — 2. Stanislaus von K., grefve, den föregåendes sonson, målare, f. 1821 i Posen, d. 1894 i München, var gardeslöjtnant i Berlin, studerade målning där, i Düsseldorf och Köln, var 1860—76 ledare af konstskolan i Weimar, sedan bosatt i München. Han målade mycket omtyckta landskap från Tyrolen, Savojen och Pyrenéerna samt är representerad i Berlins, Kölns, Halles och andra tyska städers gallerier. — 3. Leopold von K., grefve, den föregåendes son, målare, f. 1855 i Düsseldorf, studerade i Weimar och München, var 1885—90 professor i Weimar, slog sig sedan ner på landsbygden, blef 1895 professor i Karlsruhe och 1899 i Stuttgart. K:s hufvudområde blef en tid framåt bondelifsbilder, åldringar, jordarbetare, dem han skildrade med enkel hållning och kraftig, något torr realism. Bland dessa arbeten märkas Axplockerskor (1894, galleriet i Stuttgart),