Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalbe an der Saale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ålderdomen (ett par urgamla gåsvakterskor,
Dresdengalleriet), Regnbågen (1896, nya
pinakoteket i München) och triptyken Vår lefnad
varar 70 år, ansedd som hans bästa verk. Han har
målat äfven stämningar från slättbygden, från
Elbe (Hamnarbetare, I Hamburgs hamn m. fl.),
från landtlifvet (På altanen, Picknick), den
stora parkbilden Slottet Klein-Oels (Berlins
nationalgalleri), dessutom kraftigt realistiska
porträtt och grupper (Fem magistratspersoner,
helfigursgrupp 1904, Hamburg, Kunst-halle). Sin
hustru och sina barn har han ofta målat i hemmet
och i friluft. Fru grefvinnan i dörren (1908)
eges af Dresdengalleriet. Jfr A. Ph. W. von
Kalckreuth, ”Geschichte der herren, freiherren
und gräfen v. Kalckreuth” (2 dlr, 1904).
2—3. G—g N.
Kaldéen (lat. Chaldæa), ett forntida landskap i
främre Asien, urspr. omfattande södra Babylonien,
ehuru sedermera namnet blef identiskt med
Babylonien eller alldeles trädde i detta namns
ställe. Urspr. beboddes Babylonien af ett icke
semitiskt kulturfolk, sumerer, som bodde i södra
delen af landet. Men redan vid tiden för de
äldsta inskrifterna, alltså 3,000 år f. Kr., har
detta folk försvunnit och efterträdts af semiter,
som tillegnat sig sina föregångares höga kultur,
däribland deras skriftecken, kilskriften. Då
de semitiska småstammarna först samlades till
ett mäktigt rike, var det likväl från norra
Babylonien rörelsen utgick, och dess hufvudstad
Babylon blef det helas hufvudstad. Senare gled
maktens centrum för några hundra år till södra
Babylonien (2,600—2,000 f. Kr.); först blef Ur,
senare Larsa hufvudstad, och rikets härskare
kallade sig ”konung af Sumer och Akkad”. Babylon
återtog dock sitt herravälde, men föll efter
ett par hundra år i vanmakt. Häraf begagnade
sig främmande stammar för att slå sig ned i
olika delar af riket, och bland dem var den
från östra Arabien, efter 11:e årh. f. Kr.,
invandrade semitiska stam, som benämnes
kaldéer (Kaldi, bibelns Kasdim). De voro
delade på en mängd småstater, hvilkas furstar
ständigt lurade på att komma i besittning af de
gamla babyloniska residensstäderna, särskildt
Babylon, därvid råkande i ständiga strider med
Assyrien, som hade samma byte i sikte. Efter
att ofta ha tillbakaslagits nådde de slutligen
sitt mål, i det att 625 f. Kr. ett kaldeiskt
furstehus med Nabopolassar besteg Babylons tron,
och efter Assyriens undergång 606 lyckades det
dennes son Nebukadnessar (604—561) göra sitt
rike till Västra Asiens politiska centrum,
till dess perserna eröfrade landet (539). På
grund af kaldéernas maktställning i Babylonien
kom detta land i senare tid att benämnas Kaldéen
och dess invånare i allmänhet kaldéer. Som
kulturfolk lefde kaldéerna hufvudsakligen på
arfvet från sumererna (se Babylonien, sp. 577
ff.). — I Rom blef namnet kaldé (chaldæus)
liktydigt med astrolog och spåman, enär
astrologien hade sitt hemland i Babylonien
och dess representanter i Rom oftast voro
österlänningar.
D. M. J. F. N.
Kaldéer. Se Kaldéen.
Kaldeiska. Se Kaldeiska språket.
Kaldeiska kristna kallas den gren af
nestorianismen, som utbredde sig i Persien och
angränsande trakter. I den berömda högskolan
i Edessa hade Nestorius’ åskådning bevarats;
då skolan på befallning af kejsar Zeno 489
upplöstes, utvandrade lärare
och lärjungar till Persien och upprättade
i Nisibis en ny blomstrande skola, som kom
att blifva af betydelse äfven för den senare
uppblomstrande arabiska kulturen. På en synod i
Seleucia 499 lösgjorde sig hela persiska kristna
kyrkan från romarrikets ortodoxa kyrka och antog
en nestoriansk trosbekännelse. Man kallade sig
efter kyrkospråket kaldeiska kristna. Från
Persien trängde snart denna nestorianska kyrka
ned till Arabien och bort till Indien, där dess
anhängare kallade sig Tomaskristna (se d. o.);
omkr. 530 hade de redan nått Ceylon, på 600-talet
Kina, där de fingo en ej obetydande ställning;
i 11:e årh. kristnade de ett tatarrike
s. om Baikalsjön, keraïterna, och i 13:e
årh. bedrefvo de framgångsrikt missionsarbete
bland mongolerna i det inre Asien. Den
nestorianska kyrkan var i flera århundraden en
mycket viktig förmedlare af förbindelsen mellan
Västerlandets och mongolvärldens kulturer. Efter
Bagdads eröfring 1258 erkände 25 ärkebiskopar
den kaldeiske patriarken i Persien som sitt
öfverhufvud. Den vidtfamnande och blomstrande
kyrkan sköflades nästan fullständigt af Tamerlan
(1369—1405), och nestorianerna tillbakaträngdes
till Kurdistans bergstrakter. Vid midten af
1600-talet hade jesuitisk missionsverksamhet
till följd, att en del nestorianer slöt sig till
Rom och erkände påfvens öfverhöghet, men med
bibehållande af sin grekiska liturgi; de kallas
af Rom helt enkelt kaldéer (se Unerade greker)
och utgöra f. n. omkr. 30,000. Hufvudmassan
har dock bevarat sin själfständighet mot
Rom och sin nestorianska åskådning; de bo
mest v. om sjön Urmia (inalles i Persien och
Kurdistan f. n. omkr. 150,000). Deras andlige
chef (katholikos) för titeln ”kaldéernas
patriark” och residerar i Kotschannesdalen
s. ö. om Vansjön; deras språk är en dialekt
af det gamla arameiska. Jfr W. F. Adeney,
”The greek and eastern churches”
(1908) och där angifven litteratur.
Hj. H—t.
Kaldeiska perioden, vanligen kallad
Saroscykeln, innefattar en tidrymd af 6,585
d. 7 t. 42 m. (eller 18 borgerliga år och 10
eller 11 dagar, beroende af antalet skottdagar
under mellantiden) samt omfattar 223 synodiska
månader (se Astronomisk månad) och äfven mycket
nära 242 drakonitiska månader och 19 af solens
omlopp i förhållande till månens noder. Efter
förloppet af denna period återkommer därför
månen i nästan samma ställning i förhållande
till jorden, solen och månbanans nodlinje,
d. v. s. de omständigheter, som betinga
inträffandet af en förmörkelse, bli ungefär
desamma. Medelst denna cykel, som kaldéerna
kände till redan i 6:e årh. f. Kr., kunde de
sålunda empiriskt förutsäga förmörkelser. Att
förutsägelsen af en solförmörkelse för en viss
bestämd ort med tillhjälp af Saroscykeln icke
alltid är tillförlitlig, var ock bekant redan
för kaldéerna.
E. J. (B—d.)
Kaldeiska språket är de egentlige, i Babylonien
härskande kaldéernas språk, hvilket, för oss
uppenbaradt i de babyloniska kilskrifterna,
visat sig vara identiskt med det assyriska
språket och utgöra en särskild gren af den
semitiska språkstammen. Men lika allmänt som
oriktigt har benämningen kaldeiska språket
användts om den arameiska dialekt, på hvilken
vissa delar af bibeln och de s. k. targumerna äro
affattade. Sedan emellertid den nyare forskningen
bevisat, att denna dialekt, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
