Ålderdomen (ett par urgamla gåsvakterskor, Dresdengalleriet), Regnbågen (1896, nya pinakoteket i München) och triptyken Vår lefnad varar 70 år, ansedd som hans bästa verk. Han har målat äfven stämningar från slättbygden, från Elbe (Hamnarbetare, I Hamburgs hamn m. fl.), från landtlifvet (På altanen, Picknick), den stora parkbilden Slottet Klein-Oels (Berlins nationalgalleri), dessutom kraftigt realistiska porträtt och grupper (Fem magistratspersoner, helfigursgrupp 1904, Hamburg, Kunst-halle). Sin hustru och sina barn har han ofta målat i hemmet och i friluft. Fru grefvinnan i dörren (1908) eges af Dresdengalleriet. Jfr A. Ph. W. von Kalckreuth, ”Geschichte der herren, freiherren und gräfen v. Kalckreuth” (2 dlr, 1904). 2—3. G—g N. Kaldéen (lat. Chaldæa), ett forntida landskap i främre Asien, urspr. omfattande södra Babylonien, ehuru sedermera namnet blef identiskt med Babylonien eller alldeles trädde i detta namns ställe. Urspr. beboddes Babylonien af ett icke semitiskt kulturfolk, sumerer, som bodde i södra delen af landet. Men redan vid tiden för de äldsta inskrifterna, alltså 3,000 år f. Kr., har detta folk försvunnit och efterträdts af semiter, som tillegnat sig sina föregångares höga kultur, däribland deras skriftecken, kilskriften. Då de semitiska småstammarna först samlades till ett mäktigt rike, var det likväl från norra Babylonien rörelsen utgick, och dess hufvudstad Babylon blef det helas hufvudstad. Senare gled maktens centrum för några hundra år till södra Babylonien (2,600—2,000 f. Kr.); först blef Ur, senare Larsa hufvudstad, och rikets härskare kallade sig ”konung af Sumer och Akkad”. Babylon återtog dock sitt herravälde, men föll efter ett par hundra år i vanmakt. Häraf begagnade sig främmande stammar för att slå sig ned i olika delar af riket, och bland dem var den från östra Arabien, efter 11:e årh. f. Kr., invandrade semitiska stam, som benämnes kaldéer (Kaldi, bibelns Kasdim). De voro delade på en mängd småstater, hvilkas furstar ständigt lurade på att komma i besittning af de gamla babyloniska residensstäderna, särskildt Babylon, därvid råkande i ständiga strider med Assyrien, som hade samma byte i sikte. Efter att ofta ha tillbakaslagits nådde de slutligen sitt mål, i det att 625 f. Kr. ett kaldeiskt furstehus med Nabopolassar besteg Babylons tron, och efter Assyriens undergång 606 lyckades det dennes son Nebukadnessar (604—561) göra sitt rike till Västra Asiens politiska centrum, till dess perserna eröfrade landet (539). På grund af kaldéernas maktställning i Babylonien kom detta land i senare tid att benämnas Kaldéen och dess invånare i allmänhet kaldéer. Som kulturfolk lefde kaldéerna hufvudsakligen på arfvet från sumererna (se Babylonien, sp. 577 ff.). — I Rom blef namnet kaldé (chaldæus) liktydigt med astrolog och spåman, enär astrologien hade sitt hemland i Babylonien och dess representanter i Rom oftast voro österlänningar. D. M. J. F. N. Kaldéer. Se Kaldéen. Kaldeiska. Se Kaldeiska språket. Kaldeiska kristna kallas den gren af nestorianismen, som utbredde sig i Persien och angränsande trakter. I den berömda högskolan i Edessa hade Nestorius’ åskådning bevarats; då skolan på befallning af kejsar Zeno 489 upplöstes, utvandrade lärare och lärjungar till Persien och upprättade i Nisibis en ny blomstrande skola, som kom att blifva af betydelse äfven för den senare uppblomstrande arabiska kulturen. På en synod i Seleucia 499 lösgjorde sig hela persiska kristna kyrkan från romarrikets ortodoxa kyrka och antog en nestoriansk trosbekännelse. Man kallade sig efter kyrkospråket kaldeiska kristna. Från Persien trängde snart denna nestorianska kyrka ned till Arabien och bort till Indien, där dess anhängare kallade sig Tomaskristna (se d. o.); omkr. 530 hade de redan nått Ceylon, på 600-talet Kina, där de fingo en ej obetydande ställning; i 11:e årh. kristnade de ett tatarrike s. om Baikalsjön, keraïterna, och i 13:e årh. bedrefvo de framgångsrikt missionsarbete bland mongolerna i det inre Asien. Den nestorianska kyrkan var i flera århundraden en mycket viktig förmedlare af förbindelsen mellan Västerlandets och mongolvärldens kulturer. Efter Bagdads eröfring 1258 erkände 25 ärkebiskopar den kaldeiske patriarken i Persien som sitt öfverhufvud. Den vidtfamnande och blomstrande kyrkan sköflades nästan fullständigt af Tamerlan (1369—1405), och nestorianerna tillbakaträngdes till Kurdistans bergstrakter. Vid midten af 1600-talet hade jesuitisk missionsverksamhet till följd, att en del nestorianer slöt sig till Rom och erkände påfvens öfverhöghet, men med bibehållande af sin grekiska liturgi; de kallas af Rom helt enkelt kaldéer (se Unerade greker) och utgöra f. n. omkr. 30,000. Hufvudmassan har dock bevarat sin själfständighet mot Rom och sin nestorianska åskådning; de bo mest v. om sjön Urmia (inalles i Persien och Kurdistan f. n. omkr. 150,000). Deras andlige chef (katholikos) för titeln ”kaldéernas patriark” och residerar i Kotschannesdalen s. ö. om Vansjön; deras språk är en dialekt af det gamla arameiska. Jfr W. F. Adeney, ”The greek and eastern churches” (1908) och där angifven litteratur. Hj. H—t. Kaldeiska perioden, vanligen kallad Saroscykeln, innefattar en tidrymd af 6,585 d. 7 t. 42 m. (eller 18 borgerliga år och 10 eller 11 dagar, beroende af antalet skottdagar under mellantiden) samt omfattar 223 synodiska månader (se Astronomisk månad) och äfven mycket nära 242 drakonitiska månader och 19 af solens omlopp i förhållande till månens noder. Efter förloppet af denna period återkommer därför månen i nästan samma ställning i förhållande till jorden, solen och månbanans nodlinje, d. v. s. de omständigheter, som betinga inträffandet af en förmörkelse, bli ungefär desamma. Medelst denna cykel, som kaldéerna kände till redan i 6:e årh. f. Kr., kunde de sålunda empiriskt förutsäga förmörkelser. Att förutsägelsen af en solförmörkelse för en viss bestämd ort med tillhjälp af Saroscykeln icke alltid är tillförlitlig, var ock bekant redan för kaldéerna. E. J. (B—d.) Kaldeiska språket är de egentlige, i Babylonien härskande kaldéernas språk, hvilket, för oss uppenbaradt i de babyloniska kilskrifterna, visat sig vara identiskt med det assyriska språket och utgöra en särskild gren af den semitiska språkstammen. Men lika allmänt som oriktigt har benämningen kaldeiska språket användts om den arameiska dialekt, på hvilken vissa delar af bibeln och de s. k. targumerna äro affattade. Sedan emellertid den nyare forskningen bevisat, att denna dialekt, hvars