namn af kaldeisk berott på ett missförstådt ställe i Daniels bok, alldeles icke, såsom man förr antog, talades af de babyloniske kaldéerna, utan blott i Palestina, har man numera börjat kalla denna biblisk-targumiska ”kaldeiska” västarameiska eller ännu hellre sydväst-arameiska till skillnad från östarameiska l. syriska språket (jfr Arameiska språket). Stundom begagnas äfven, med hänsyn till de olika litteraturernas ursprung, benämningarna judisk-arameiska i st. f. kaldeiska och kristen-arameiska i st. f. syriska. Dock förekommer ännu det vilseledande namnet kaldeiska för denna palestinska dialekt ej sällan både i populärt bibelhistoriska och teologiska arbeten. Efter judarnas återkomst ur den babyloniska fångenskapen börjar detta arameiska språk uttränga den äldre hebreiskan och var på Jesu tid judarnas allmänna tal- och skriftspråk. I lexikaliskt afseende är detta nästan alldeles identiskt med syriskan, och i de få grammatiska skiljaktigheterna, af hvilka infinitivbildningen utan m och imperfektets prefix för 3:e pers. j i st. f. syriskans n äro de mest betydande, närmar sig språket i dess ställe hebreiskan. Den förnämsta skillnaden är den rent yttre, att ”kaldeiskan” nyttjar det hebreiska alfabetet och syriskan sitt eget. Den till oss komna litteraturen på detta språk består, utom af vissa smärre delar af bibeln (Jer. 10: 11; Dan. 2: 4—7: 28; Esra 4: 8—6: 18; 7: 12—26), hufvudsakligen af targumim (tolkningar), judiska, mer eller mindre omskrifvande öfversättningar (parafraser) af flera af G. T:s böcker. De viktigaste af dessa targumer, som finnas utgifna i de större polyglottbiblarna, äro: Onkelos’ targum öfver Pentateuken, Jonatan ben Uzziels targum öfver de historiska och profetiska böckerna, bägge från 1:a eller 2:a årh. e. Kr., och den s. k. Pseudo-Jonatans targum öfver Pentateuken från 8:e eller 9:e årh. (se vidare Targum). Huruvida de apokryfiska Tobias’, Judits och Makkabéernas böcker urspr. voro skrifna på hebreiska eller detta s. k. kaldeiska språk är ovisst. Det idiom, hvarpå talmuds och särskildt den babyloniska talmuds gemara är affattad, den s. k. talmudiskan, kan anses som en egendomlig konstgjord utbildning af targumernas språk. Sedan Palestinas eröfring af araberna (640) har detta fullständigt försvunnit som lefvande språk. De bästa ordböckerna äro Levys ”Chaldäisches wörterbuch über die targumim”, 1868, och Dalman, ”Aramäisch-neuhebräisches wörterbuch”, 1901 (bibelarameiskans ordförråd finnes upptaget i alla hebreiska lexika); de bästa grammatiker äro af Kautzsch (1884) och Dalman (2:a uppl. 1905). H. A. (K. V. Z.) Kalder, folk. Se Armenien, sp. 12, och Armeniska språket. Kaldiska riket, Kaldiska inskrifter. Se Armenien, sp. 12—13, och Armeniska språket. Kaldskaplan. no. Se Kaplan. Kaldun. 1. (Ty. kaldaunen). Se Kalun. — 2. Arabisk författare. Se Ibn Chaldun. Kale, turk., slott. Jfr Kala. Kaleb är i G. T. en gestalt, som i likhet med många andra sväfvar mellan en individ och en kollektiv storhet, d. ä. betecknar en stam. Enligt Josua 14: 6, 14 är han en kenassé, som af Josua får Hebron till arfvedel och som tager det i besittning efter att först ha fördrifvit anakiterna (Jos. 15: 13 ff.). Men kenasséerna voro en edomitisk stam, som anslöt sig till Juda (1 Mos. 36: 11, 15, 42), och K. är troligen ock en släkt eller stam, ty han bor ej blott i Hebron, utan ock i flera andra orter: Maresa, Sif, Tappua, Maon m. fl. (1 Krön. 2: 42 ff.). Likaledes kallas i 1 Sam. 25: 3 Nabal kalebit, men i 30: 14 talas om den del af ”sydlandet, som tillhör Kaleb”. I berättelsen om kunskaparna (4 Mos. 13: 7; 34: 19 etc.) är K. åter en man af Juda stam, som på grund af sitt förhållande som kunskapare (4 Mos. 14: 6) tillika med Josua blef den ende af de från Egypten uttågande, som får inkomma i Kanaan (v. 24, 30, 38). E. S—e. Kalebass. Kalebass-kurare, med. farm. Se Curare. Kalebasspumpan, bot. Se Lagenaria. Kalebassträdet, bot. Se Crescentia. Kaledoniakanalen. Se Kaledoniska kanalen. Kaledonien (lat. Caledonia, af keltisk härledning: ”skogslund”), romarnas benämning på skotska berglandet n. om Clyde- och Forthvikarna. Mellan dessa anlade Agricola 81 e. Kr. en rad befästningar till skydd för den romerska prov. Britannien, hvilka sedan på Antoninus Pius’ tid ytterligare förstärktes af Lollius Urbicus. Landets invånare, kaledonierna, hörde till den keltiska folkgruppen. I 4:e årh. började de uppträda under namnet pikter, och från senare hälften af samma årh. omtalas i sammanhang med dem skoterna, hvilka invandrat från Irland. (J. F. N.) Kaledoniska bergskedjan, geol., kallas af Suess — benämningen skandinavisk-kaledoniska vore dock möjligen att föredraga — en gammal bergskedja, bildad genom jordskorpans veckning redan före den devoniska tiden. Det är rester af densamma, som uppbygga de skandinaviska högfjällen, från hvilka kedjan å ena sidan sträckte sig öfver Shetlands- och Orkneyöarna till Skottland, nordvästra England samt Irland, medan den norrut sannolikt fortsatte öfver Beeren-eiland till Spetsbergen. Bergskedjan utgöres af kambrisk-siluriska bildningar och deras underlag — prekambriska bildningar och urberg — samt har att uppvisa våldsamma rubbningar och öfverskjutningar i såväl Skottland som Skandinavien, de senare hufvudsakligen studerade och beskrifna af A. E. Törnebohm. A. G. N. Kaledoniska kanalen (Kaledoniakanalen), en 1803 påbörjad och 1847 fullbordad kanal i Skottland, hvilken sträcker sig från Fort William vid Loch Eil till staden Inverness vid Inverness firth och sammanbinder Atlantiska hafvet med Nordsjön. Sammanlagda längden är 97,3 km., hvaraf sjöarna Loch Lochy, L. Oich och L. Ness upptaga 59,5 km. Kanalen, som nu har föga betydelse, är 5,2 m. djup och har 28 slussar. Anläggningskostnaden steg till omkr. 1,3 mill. pund st. Jfr Glenmore nan Albin. (J. F. X.) Kalefaktor. Se Kalfaktor. Kale-i-Sultanije, slott och fort på asiatiska sidan af sundet vid Dardanellerna (se d. o. 1) vid staden Tschanak-Kalesi, som stundom uppkallas efter slottet. Wbg. Kalejdofon, (af grek. kalos, skön, eidos, form, och fone, ljud), fys., en af Wheatstone 1827 konstruerad apparat, som åskådliggör rörelsen hos i