ljudande tillstånd försatta kroppar. Den består i sin enklaste form endast af svängande stafvar, med ena ändan fästa i ett underlag, i den andra, fria, försedda med en blank kula eller knapp, som återkastar ljuset. Sättas stafvarna i vibration medelst lätta slag af en hammare eller genom gnidning med stråke, under det knapparna utsättas för starkt ljus, göra de från dessa reflekterade strålarna intrycket af slutna ljuslinjer, hvilkas form förändras, allteftersom svängningstillståndet hos stafven undergår förändring. Att ljusintrycket kan blifva beständigt, oaktadt det speglande föremålet ej är i hvila, beror därpå, att detta föremål efter korta mellantider successivt intager samma lägen, så att det under hvarje läge alstrade ljusintrycket ej hinner försvinna från ögats näthinna, förrän det förnyas. Starkast och tydligast framträda naturligtvis vändpunkterna. Dessa försök taga sig bäst ut med solljus i mörkt rum. L. A. F.* Kalejdoskop (af grek. kalos, skön, eidos, form, och skopein, se), fys., en af D. Brewster (se d. o.) 1816 uppfunnen optisk leksak, som illustrerar vinkelspeglars egenskaper. Den består af två plana spegelremsor, som under en lutning mot hvarandra på i allmänhet 60° äro inneslutna i ett svärtadt rör. Rörets ena öppning slutes så när som på ett litet hål i midten att se igenom. I rörets andra ända sättes på ringa afstånd från hvarandra två parallella glasskifvor, af hvilka den yttre är mattslipad. Emellan dem inläggas allehanda små, lättrörliga, brokiga och genomskinliga föremål, såsom olika färgade glasbitar och kristaller. Genom titthålet synas nu dessa föremål sexdubbla (under förutsättning, att vinkeln mellan speglarna är 60°), ordnade i en sexuddig stjärna. Denna uppkommer genom ljusets successiva reflexion mellan speglarna på så sätt, att bilden af ett föremål i spegeln n:r 1 i sin ordning afspeglas i spegeln n:r 2 o. s. v. Om röret hålles horisontalt och vrides omkring sin axel eller skakas lindrigt, förändra de lösa föremålen läge i förhållande till hvarandra och åstadkomma därigenom de mest växlande och vackra mönster, som dock ständigt äro strängt symmetriska. — En modifikation af instrumentet är debuskopet (se d. o.). L. A. F. (G. I.) Kale-ké, patol. Se Beriberi. Kalenberg, fordom tyskt furstendöme, omfattade södra delen af nuv. reg.-omr. Hannover och hade en areal af 2,250 kvkm. Furstendömet, som hade sitt namn efter borgen K. (nu en ruin), var ett af de områden, hvari Henrik Lejonets rike delades af hans arfvingar, och tillföll 1584, sedan fursteätten, Braunschweig-Kalenberg, utdött, linjen Braunschweig-Wolfenbüttel. Sedan 1705 har dess område varit förenadt med Hannover. (J. F. N.) Kalenberg, E. von, pseudonym. Se Klencke, P. F. H. Kalendæ, lat. Se Calendæ. Kalendariografi, Kalendariografisk. Se Kalendarium. Kalendarisk. Se Kalendarium. Kalendarium (sv. pl. kalendarier), den latinska formen för ordet kalender, användes i synnerhet i äldre arbeten i samma betydelse som kalender. Numera nyttjas ordet företrädesvis, då tvetydighet bör undvikas. Så t. ex. talar man om kalendariet i ”Statskalendern”, då man vill utmärka den del af denna kalender, som innehåller de kronologiska uppgifterna. — Kalendarium perpetuum, lat., ”beständig kalender”. Se Kalender 2. Jfr Almanack. — Kalendariografi l. Kalendografi (af grek. grafein, skrifva), läran om sättet att uppgöra almanacker l. kalendrar. — Kalendarisk l. kalendariografisk, hörande till kalendern eller till kalendariografien. (B—d.)

(Försvarstornet till) Det gamla kalendehuset i Lund.

Kalendegillen, föreningar af präster, hvilka tjänstgjorde vid samma kyrka eller i samma stad och som den första i hvarje månad (lat. calendæ) sammanträdde till gemensamma öfverläggningar. Gillena, till hvilka slutligen lekmän fingo tillträde, voro vanliga i utlandet (se Kalandsbröder), men förekommo, såvidt man känner, inom Sverige endast på Gottland och i Skåne. Ännu existerar i Skåne ett sådant, nämligen Sodalitium majus lundense, som urspr. hette S:tæ Mariæ gille och bildades i senare hälften af 1300-talet af ärkebiskopen Nils Jönsson i Lund. Det utgjordes till en början af tretton medlemmar, ord. präster i Lunds stift, men består numera, sedan åtskilliga bland de själfskrifne ledamöternas tjänster genom reformationen blifvit indragna, endast af tre personer, näml. Lunds domkyrkas bägge komministrar samt kyrkoherden i S:t Peders kloster och Nöbbelöf. Sällskapet, hvars ändamål var att utöfva fromhet och välgörenhet, kallades af folket med det något egendomliga namnet ”Galtegillet”, möjligen en förvridning af ”Kalendegillet”. Det eger ej mindre än sex hemman af Skånes allra bästa åkerjord, de s. k. sodalitiehemmanen. Vid reformationens genomförande anslogos dessa hemman som löneförmåner åt de nämnde prästerna, eller rättare: vederbörande lät gillet förblifva i okvald besittning af sitt gods, utan skyldighet att välja nya