två suffletter försedda vagntypen landå (se d. o.); ett slags postvagn (se Diligens, sp. 423 o. fig. 4).

Kalesch (halfkalesch. l. vis-à-vis).

Kaleva, ett i den finska och estniska folkpoesien förekommande ord med ursprunglig betydelse ”smed”. Kalevanpoika (estn. Kalevipoeg), ”K:s son”, är namnet på en jätte eller stor, stark man och synes från början ha varit den namnlöse hjälten i sagan om den starke gossens dater. Det användes i folkets runor som epitet till Kullervo, Lemminkäinen och Väinämöinen. K. B. W. Kalevala (eg. ”Kalevas hemort”, se Kaleva), finskt nationalepos, sammanställdt af Elias Lönnrot på grundval af hans och andras uppteckningar af finsk folkpoesi. — Ett ofantligt stort, folkloristiskt material af alla slag har under tidernas lopp upptecknats från det finska folkets läppar. Den i bunden form hållna delen däraf (”runorna”, fi. runo, plur. runot, ett ord af skandinavisk upprinnelse) utgöres af ballader med historiskt eller religiöst innehåll, episka eller halfepiska skildringar af sagohjältars gärningar, lyriska dikter, besvärjelser (loitsuja, af kristet ursprung), bröllopssånger m. m., allt affattadt i ”runometer”, samt med annan meter visor af mera skämtsamt innehåll (rekilauluja), klagan öfver den döde (itkuja) och visor af modern art och form. Runometern består af 4 trokéer i hvarje versrad, har ingen strofindelning och intet slutrim, men i dess ställe allitteration, likväl blott inom samma versrad; utmärkande för denna folkpoesi är äfven parallellism, upprepning af samma tanke i två eller flera versrader. Ex.: <poem>Kullervo, Kalervon poika, Sinisukka äijön lapsi, Siitä suorikse sotahan, Vainotielle valmistaikse. (Kullervo, Kalervos son, Blåstrumpa, gubbens barn, Bereder sig till strid, Rustar sig till krigsstigen.)</poem> Samma metriska form träffas äfven i en massa gåtor, ordspråk och talesätt. — De första egentliga uppteckningarna af finsk folkpoesi stamma från 1700-talet, och banbrytaren inom dess utforskning var H. G. Porthan (se d. o.). Det var dock först i början af 1800-talet, som med Ossians sånger, Herders ”Stimmen der völker” och Afzelius’ och Geijers ”Svenska folkvisor” det ute i Europa vaknade intresset för det folkliga och folkpoesien på fullt allvar nådde finnarna. K. A. Gottlund och hans vänner började omkr. 1810-talets midt ett intensivare uppteckningsarbete. I Uppsala, dit de öfverflyttade, väckte deras entusiasm stort intresse, och genom tysken H. R. von Schröters af dem inspirerade lilla samling ”Finnisehe runen” (1819) öfverfördes denna uppmärksamhet äfven till Finland, där också den danske språkforskaren R. Rasks samtidiga besök och hans lifliga intresse för finska språket kraftigt bidrog att väcka sinnena och kalla nya män till verket. R. von Becker gjorde 1819 en lång resa genom norra Finland för dialektundersökningar och runosamling och började året därpå i sitt folkblad ”Turun Viikko-Sanomia” (Åbo veckonyheter) publicera ett försök till sammanställning till ett helt af en del runor om sagohjälten Väinämöinen. 1822 utgaf Z. Topelius d. ä. första häftet af ”Suomen kansan vanhoja runoja” (Finska folkets gamla runor; 5 h. 1822—31), i hvilket för första gången sånger från de runorikaste trakterna i ryska Karelen framträdde och visade, att det icke blott, såsom man trott, fanns fragment af runosången kvar att rädda, utan att den i vissa trakter ännu lefde med fullt lif. Vid samma tid vistades den unge studenten Elias Lönnrot som informator hos en professorsfamilj, kring hvars sommarställe han hörde sägner berättas och runor sjungas, och gjorde sina första försök som runosamlare. Här kom han också i personlig beröring med Becker och fick under hans ledning sätta sig in i allt hvad man visste om den finska folkpoesien. Becker kom öfverens med sin lärjunge om, att denne skulle fullständiga hans framställning af runorna om Väinämöinen, och 1827 publicerade Lönnrot sin disputation ”De Väinämöine priscorum Fennorum numine I”, i hvilken han, mest i prosaform, ger en sammanhängande framställning al Väinämöinens lif och dater. De af Topelius utgifna runorna kallade honom emellertid till eget samlararbete, och 1828 begaf han sig ut på sin första fotvandring till och genom runornas förnämsta hemland, Karelen, där han likväl denna gång ej kunde komma till de bästa runotrakterna längst i n. Sina samlingar utgaf han under titeln ”Kantele” (Harpan; 4 häften 1829—31), hvarvid han följde den redan af de äldre runoutgifvarna begagnade metoden att smälta ihop olika varianter af samma sång till en enda. Efter en kortare resa 1831 kunde han på en tredje färd 1832 tränga längre mot n. än förut och göra större samlingar, och under sommaren 1833 arbetades runovarianterna om Lemminkäinen samman till två längre runor om denne hjälte. En kortare resa samma år förde honom ändtligen till de bästa runotrakterna i ryska Karelen, hvilket hade afgörande betydelse för sammanställandet af Kalevala. Ett par af de sångare, som han här träffade, förenade med hvarandra icke blott olika episoder af en och samma hjältes gärningar, utan äfven runor om olika hjältar till ett helt, om också af synnerligen ringa omfång. Förut hade Lönnrot afsett att förena de olika runorna till en serie af smärre epos; under intryck af hvad han nu hörde föddes tanken att förena dem alla till ett enda, stort epos. Det första utkastet härtill, kalladt ”Runokokous Väinämöisestä” (Runosamling om Väinämöinen, tr. 1892), omfattade 5,052 versrader, indelade i 16 sånger. En ny färd till samma trakter 1834 gaf nytt, viktigt material, som inarbetades i det gamla, och 1835 utkom så Kalevala i sin första upplaga, den s. k. gamla K. (innehållande 12,078 versrader, fördelade på 32 ”runor”). De följande åren förde Lönnrot på nya samlingsresor. Från dessa och nästan ännu mera från hans medhjälpares resor hemfördes en mängd