nytt material, med hvars hjälp Kalevala omarbetades och utvidgades till sitt nuvarande omfång. K:s andra redaktion, den s. k. nya K., utkom så för första gången 1849; den omfattar 22,795 versrader, fördelade på 50 runor. Bland de nyssnämnde medhjälparna må särskildt nämnas D. E. D. Europæus, som hemförde omkr. hälften af det i nya Kalevala tillkomna materialet, hvaribland de i Ingermanland upptecknade Kullervorunorna, vidare H. A. Reinholm och A. E. Ahlqvist. — I K. skildras först världens skapelse (runorna 1—2), Väinämöinens besvärjelsetäflan med Joukahainen (3), frieri till hans syster Aino och dennas död (4—5) samt hans misslyckade friarfärd till Pohjolas sköna jungfru (6—9). Ilmarinen narras till Pohjola (det mörka landet i n. i motsättning mot Väinämöinens ljusa land Kalevala) och smider där lyckoredskapet Sampo för att vinna jungfrun, som dock ej vill följa honom (10). Lemminkäinen dödas på sin friarfärd till samma jungfru och återuppväckes af sin moder (11—15). Väinämöinen far till dödsriket efter en trollformel för byggande af ett fartyg (16), finner den sedan i jätten Vipunens mage och bygger skeppet (17) samt far på en ny friarfärd till Pohjola (18), men Ilmarinen far också dit och får jungfrun (19), hvarefter bröllop firas med långa bröllopsrunor (20—25). Lemminkäinen beger sig på ett fruktlöst hämndetåg till Pohjola (26—30). Slafven Kullervo (se d. o.) dödar Ilmarinens maka, förför en flicka, som befinnes vara hans försvunna syster, dödar sin faders baneman och till slut också sig själf (31—36). Ilmarinen smider sig en ny hustru, af guld och silfver, som dock ej duger (37), och röfvar så sin aflidna hustrus syster (38). Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen fara till Pohjola och röfva Sampo därifrån; på vägen skapas harpan (39—42). Pohjolas härskarinna förföljer de flyende (43—46), tar fast sol och måne och stjäl bort elden (47). De befrias dock åter (48—49). Jungfrun Marjatta föder en son (= Jesus), som döpes till Karelens konung. Väinämöinen vredgas häröfver och öfverger sitt land, men lämnar harpan kvar, sitt folk till evig glädje (50). — Under de första decennierna efter K:s tillkomst fästes all uppmärksamhet vid den tryckta editionen och ingen vid det material, på hvilket denna var grundad, på folkets egen sång. Man vande sig att anse K. som ett folkligt epos, som sedan urminnes tider i mer eller mindre fullständig gestalt lefvat på folkets läppar och med varsam hand rekonstruerats af Lönnrot, runornas samlare. K. blef en bibel, i hvilken man studerade fornfinnarnas lif, seder och religion, och den jämställdes med Homeros’ sånger, Nibelungenlied o. d. Först på 1870-talet började den verkliga Kalevalaforskningen, grundad på själfva runomaterialet, hvilket Lönnrot med största pietet bevarat, och samtidigt igångsattes en systematisk uppteckning af den finska folkpoesien. Den egentlige banbrytaren för denna forskning var Julius Krohn (se d. o.); hans verk fortsattes och afslutades af sonen Kaarle Krohn (se d. o.) i arbetet ”Kalevalan runojen historia” (Kalevala-runornas historia; 1903—10); bland öfriga Kalevalaforskare må särskildt nämnas finnarna A. R. Niemi och A. Borenius samt italienaren D. Comparetti. Genom denna forskning har konstaterats, att det icke funnits något gammalt, enhetligt epos af K:s art, som blifvit rekonstrueradt af Lönnrot. Folket själft har känt och känner endast enstaka runor, hvilkas form och innehåll växla från trakt till trakt. De högst utvecklade runorna träffas längst i n. ö., de primitivaste och ursprungligaste längt i s. v. och s. Från s. v. och s. ha de således ytterst kommit, och i en mängd fall kan man följa deras utbrednings- och utvecklingsväg ända från sydvästra Finland eller från esternas område. Ibland ha runomotiven kommit hit från Sverige eller från esternas grannar i v. och s., svenskar och letter. Den estniska folkpoesien är öfvervägande lyrisk; äfven episk-lyriska ballader äro vanliga. Genom den finska befolkningen i Ingermanland och på Ladogas västra strand går den episk-lyriska runoströmmen härifrån mot n.; ett eller annat ryskt runoelement tillkommer härvid. I finska Karelen förstärkes den af en från sydvästra Finland kommande ström, särskildt af (katolska) besvärjelser och episka eller legendariska sånger, ofta af svenskt ursprung. Vid de båda strömmarnas sammanflöde bildas en hop föreningar af runor, och kombinationerna bli nu längre och stabilare än förr. Vissa hjältar börja uppträda, hvilka samla runomotiv omkring sina namn. I ryska Karelen utvecklas så den episka runosången alltmera under sin vandring mot n. och når sin höjdpunkt i Vuokkiniemi (64—65° n. br.). Där har Sampomotivet (se Sampo) nått sin fulla utveckling och drar till sig en hop andra motiv. Först där kunde Lönnrot hos de förnämste runosångarna och i deras sammanknytningar af runor finna något egentligt uppslag till sammanställande af alla episka runor till ett enhetligt epos. Äfven de längsta runor, som dessa sångare, med sammanbindande af olika runocyklar, framförde, voro emellertid mycket korta (högst omkr. 450 versrader) i förhållande till K. Äfven i ålder måste således runorna från olika trakter vara mycket olika. I de fall en ungefärlig datering varit möjlig ha de äldsta runorna kunnat föras tillbaka till omkr. 1300. De nordöstliga runoformerna äro hundratals år yngre; de hedniska element, som särskildt dessa innesluta, bevisa härvid föga, enär en del hedniska offer m. m. bibehållit sig här ända till våra dagar. Vid sammanställandet af runorna har Lönnrot hoparbetat olika varianter af samma sång till en enda och sammanfogat de olika sångarna till en helhet, delvis med ledning af de sammanknytningar vissa runosångare användt, delvis utan sådan anvisning, blott på det sätt han själf ansåg mest lämpligt; härigenom uppkommo ibland helt nya och för folket okända episoder. Vissa sånger, som hos folket hänförde sig till olika hjältar, sammanfördes med hvarandra medelst ombytande af hjältarnas namn. Somliga mindre poetiska vändningar och episoder utmönstrades och ersattes med andra af bättre klang. Långa besvärjelser och bröllopssånger inskötos på lämpliga ställen. En yttre förutsättning för möjligheten af alla dessa olika elements sammansmältande var den, att de alla hade samma versmått (jfr ofvan). Vid all denna bearbetning har Lönnrot dock nästan aldrig användt eller behöft använda sina egna ord, utan begagnat från allehanda håll i runovarianterna tagna versrader. Själfva namnet K. är i folkets egen diktning sällsynt och på alla ställen, där det i den tryckta K. förekommer, insatt af Lönnrot själf. — I fråga om sin ställning till materialet och sitt verk jämställde sig Lönnrot själf med runosångarna, blott med den skillnad, att han ju behärskade ett mångdubbelt större