material än de. Den rätt han därmed tillmätte sig att ordna runorna så, som de bäst passa ihop med hvarandra, har också erkänts af de finske Kalevala-forskarna, som därmed häfda K:s legitimitet som det finska folkets skapelse och som ett verkligt folkepos. Folket själft nådde icke och kunde icke nå längre, än det i de korta runocyklarna gjorde; för att nå fram till ett längre, sammanfattande epos af samma art som forntidens och medeltidens stora episka dikter fordrades liksom för dem en enda mans afslutande arbete. Lönnrots ställning till sitt material torde dock vara af en särskild art, hvartill något annat exempel knappast kan påvisas. Han är icke den öfver sitt material stående diktaren, som i sin egen ässja smider om folkets sånger till ett helt, och han är icke heller runosångaren af folket, som söker reproducera de sånger han ärft af fädren eller hört från andra håll, men därvid omedvetet förändrar och kombinerar dem, d. v. s. företager en omedveten omdiktning. Han är i stället den lärde kompilatorn, som äfven vid nydiktning af episoder fullt behärskas af det gifna materialet och därur, ofta mekaniskt nog, plockar ihop och kittar samman det språkliga uttrycket för sin tankegång. — Under de första decennierna efter dess framträdande var den verkan K. utöfvade föga betydande. Småningom, i samband med den allmänna nationella väckelsen, steg dock dess inflytande, och den blef en af de viktigaste faktorerna i den finska andens, den finska poesiens och konstens utveckling. Den var en Odyssé eller Iliad, och sådan ter den sig ännu för de breda lagren. Att K. likväl icke, såsom decennier igenom skett, kan begagnas som källa för studium af forn-finnarnas alla förhållanden, framgår tydligt af redogörelsen för dess uppkomst och själfva runornas historia. Bland de litteraturalster, som hämtat sina ämnen och sin form från K., må särskildt nämnas J. H. Erkkos dramer ”Aino” och ”Kullervo”. På Kalevalamotiv äro många af A. Galléns taflor byggda, likaså åtskilliga af K. E. Sjöstrands, R. Stigells och E. Wikströms m. fl:s skulpturarbeten. Efter K:s mönster har det estniska Kalevipoeg (se d. o.) skapats; det har äfven tjänat till förebild för Longfellows ”Song of Hiawatha”. — Omdömena om K:s estetiska värde ha växlat. Alla betyga skönheten af många dess partier, men allmänt erkännes också, att dess komposition är lös och att totalintrycket störes af de oändliga besvärjelser och långa bröllopssånger o. d., som till alltför betydande antal inlagts i dess text. — Gamla K:s förord är dateradt 28 febr. 1835, och samma datum 1910 firades K:s 75-årsfest med stor högtidlighet öfverallt i Finland. Förslag är å bane att göra 28 febr. till finsk nationaldag. — K. är öfversatt till svenska af M. A. Castrén (1841; gamla K.) och K. Collan (1864—68; nya K.) samt R. Hertzberg (1884; fri öfv.), till danska af F. Ohrt (1907; urval), till engelska af J. M. Crawford (1888) och W. F. Kirby (1908), till estniska af M. J. Eisen (1891—98), till franska af Léouzon le Duc (1845 och 1867), till italienska af I. Cocchi (1909) och P. E. Pavolini (1910), till ryska af L. P. Bjelskij (1889), till tjechiska af J. Holeček (1894—95), till tyska af A. Schiefner (1852) och H. Paul (1885—86) och till ungerska af F. Barna (1871) och B. Vikár (1909). — Litt.: J. Krohn, ”Kalevalan toisinnot”, II, 1 (1888), A. Borenius och J. Krohn, ”Kalevalan esityöt”, I—III (i ”Suomi”, III, 4, 5, 11; 1891—95), A. R. Niemi, ”Vanhan Kalevalan eepilliset ainekset” (i ”Suomi”, III, 16; 1898), ”Vienan läänin runot” I—II (1908). — J. Krohn, ”Suomalaisen kirjallisuuden historia. I. Kalevala” (1883—85; ”Finska litteraturens historia. I. Kalevala”, 1891) och ”Kalevala-studier” (i ”Finsk tidskr.”, 1886), D. Comparetti, ”Il Kalevala” (1891; ”Der Kalewala”, 1892), K. Krohn, ”Die geographische verbreitung estnischer lieder” (i ”Fennia” 5, 1892), ”Wo und wann entstanden die finnischen zauberlieder?” (i ”Finnisch-ugrische forschungen”, I—II, 1901”02) och ”Kalevalan runojen historia” (1903—10; hufvudverk om K.), A. R. Niemi, ”Kalevalan kokoonpano I” (1898), F. Ohrt, ”Kalevala som folkedigtning og national-epos” (1908; utmärkt öfversikt öfver K. och forskningen däröfver; revid. öfv. ”Kalevala kansanrunoelmana ja kansalliseepoksena” 1909). K. B. W. Kalevanpoika. Se Kaleva. Kalevipoeg, ”Kalevs son”, är hufvudpersonen i esternas episka folkdiktning. Stödd på barndomsminnen och eggad af den första Kalevala-upplagan (1835) hade F. R. Fählmann samlat dikter och sägner om Kalevsonen, då arbetet afbröts genom hans död. På 1850-talet företog sig Kreutzwald att ordna af honom och andra i Estland, en del af Livland och Pskovska guvernementet samlade visor och sagor till ett helt, under titeln ”Kalevipoeg” (tr. i ”Verhandlungen der gelehrten estnischen gesellschaft”, IV: 1—4, V: 1—3, Dorpat 1857—61), på estniska med motstående (dålig) tysk öfv. af K. Reinthal. Åt till cykeln hörande sagor, hvilka antogos vara rester af äldre, nu upplösta sånger, återgaf Kreutzwald på ett i det hela lyckligt sätt metrisk form och infogade dem emellan de till antalet färre, i versform funna styckena. I den form, som han gifvit esternas nationalepos, omfattar detta 20 sånger med tills. 19,043 rader i vanlig runometer (4-fotad trokaisk vers). Sagans hufvuddrag äro följande. Kalev (som äfven gifvit sitt namn åt Kalevala), Estlands förste konung, hade med sin maka, Linda, tre söner; den yngste af dem, Kalevipoeg, är sagans hjälte. Han är godmodig med öfvermänsklig kroppsstyrka. Under sönernas frånvaro bortröfvas modern af en trollkarl från Finland; denne träffas af åskan, och hon förvandlas till en klippa. Sökande efter modern, simmar K. öfver hafvet till Finland. K. finner röfvaren och dödar honom. Hos en vapensmed köper han därefter ett ypperligt svärd (hvilket han pröfvar på städet liksom Sigurd Fafnesbane). K. dödar skamligt smedens son och ådrager sig faderns förbannelse: svärdet skall blifva hans egen bane. Återkommen till hemmet, blir K. efter ett kraftprof sin faders efterträdare. Han griper sig an med landets odling och rofdjurens utödande. Under hans sömn stjäl en trollkarl svärdet, men tappar det i en flod. På sin fortsatta vandring kommer K. äfven till helvetet och räddar tre systrar ur Sarviks (den behornades) våld. För att finna världens ände seglar K. senare med ett af silfver byggdt fartyg till Lappland, får där till styrman den vise lappen Varrak (som i lön får en gammal lagbok) och fortsätter färden. Efter åtskilliga äfventyr, bakom hvilka troligen gömma sig geografiska minnen (bl. a. från Island), återvänder K. Än en gång besöker han helvetet, öfvervinner djäfvulen och smider honom vid