Sjukdomen förekommer äfven någon gång hos svin, får och getter och har iakttagits äfven hos hästar. Den inställer sig vanligen på 2:a eller 3:e dagen efter förlossningen, men någon gång redan omedelbart efter kalfningen, stundom dock först på 4—5:e dagen och i enstaka fall ännu längre tid därefter (flera veckor — 4 à 7 månader därefter). De vanligaste sjukdomstecknen äro minskad foderlust, lindrig oro, svaghet i bakdelen med vacklande rörelser och därefter mer eller mindre hastigt inträdande förlamning och fullständig medvetslöshet. Feber förekommer ej, utan kroppstemperaturen är i regel något under det normala. Sjukdomen varar sällan längre än 24 timmar, någon gång dock 2—3 dagar. Vid dödlig utgång inträffar döden nästan omärkligt, och vid öfvergång till hälsa sker tillfrisknandet plötsligt utan rekonvalescensstadium: djuret vaknar upp ur sin slummer och är omedelbart fullt återställdt. Sjukdomens orsak är ännu ej fullt känd, men flera olika teorier till dess förklaring ha uppställts. Några (Zehl) anse orsaken vara i jufret under vissa förhållanden bildade toxiner, hvilka som muskelgift direkt framkalla de karakteristiska förlamningssymtomen, men de flesta uppställa dock blodbrist i hjärnan (hjärnanemi) som den direkta orsaken. Ang. uppkomsten af hjärnanemien äro meningarna dock delade. Af dessa olika åsikter må särskildt nämnas den af den tyske veterinären H. Nelke 1909 framställda. Han anser, att hjärnanemien uppkommer genom en stagnation af blodet i jufrets afförande vener (Vena epigastrica subcutanea, v. pudenda externa och v. pudenda interna), hvilka enligt hans undersökningar kunna rymma ända till 47 à 50 proc. af djurets hela blodmängd. Man finner i denna teori den bästa förklaringen dels till sjukdomens förekomst företrädesvis hos högmjölkande kor, där jufrets vensystem i allmänhet är särdeles väl utveckladt, dels till verkan af den numera allmänt använda behandlingsmetoden, inpumpning af luft i jufret, hvarigenom de ofvan nämnda venerna, som företrädesvis äro belägna i jufret eller mellan detta och bukväggen, sammantryckas och den normala cirkulationen och blodtrycket återställas. En mängd olika behandlingsmetoder har användts. Genom danske veterinären Schmidts i Kolding metod (1897), insprutning i jufret af 1 l. 1—1 1/2 proc. varm jodkaliumlösning, och genom veterinären Aronsohns, några få år senare framställda metod, infusion af vanlig, fysiologisk koksaltlösning, nedbragtes den förut vanliga dödsprocenten af omkr. 40—60 proc. till 25—8 proc. Men den numera, såsom ofvan nämndes, allmänt använda behandlingsmetoden består däri, att man efter urmjölkning och desinfektion af jufret förmedelst en ballongpump inpressar så mycket luft som möjligt genom hvar och en af spenarna, hvarefter de, för att luften må hindras från att för snart aflägsnas, ombindas med ett omkr. 1 cm. bredt linneband, som får kvarsitta 4 à 5 timmar. Mjölkning bör ej företagas tidigare än 12 timmar efter behandlingen. Verkan af denna behandlingsmetod är underbar, djuren tillfriskna vanligen fullständigt inom några få timmar, och dödsprocenten har kunnat nedbringas till en obetydlighet, enligt en del uppgifter, om behandlingen ej inledes för sent, t. o. m. till O proc. E. T. N. Kalfost, i vissa trakter af Sverige namn på maträtten kalfdans (se d. o.). Kalfsvik, socken i Kronobergs län, Kinnevalds härad. 6,434 har. 1,189 inv. (1909). K. bildar med Jät ett konsist. pastorat i Växjö stift, Kinnevalds kontrakt. Kalfven, långsträckt insjö i Kalfs socken, Älfsborgs län, 130 m. ö. h., har genom Lillån aflopp till Ätran. Kalgan (ry.; mong. Chalga, ”port”, kin. Tsang-kia-kou), stad i kinesiska prov. Tschili, under 40° 50′ n. br., vid en biflod till Hunho. 70,000 inv. Staden är omgifven af murar, som sluta sig till den stora muren, och behärskar ett af de viktigaste passen mellan Kina och Mongoliet samt landvägen mellan Kina och Sibirien. K. är därför en viktig punkt för handeln mellan Kina och Ryssland. J. F. N. Kalgoorlie [kälgō'əlī], grufstad i Väst-Australien, 38 km. n. ö. om Coolgardie med rika, 1893 upptäckta guldlager. 29,242 inv. (1906). K. har järnvägsförbindelse med Coolgardie och Perth, Kanowna och Leonora. En 560 km. lång vattenledning från Canning hills vid Perth tillför samhället och grufdistriktet 189,000 hl. vatten dagligen. J. F. K. Kalgujev, rysk ö. Se Kolgujev. Kalhana, kashmirisk historisk skald (omkr. 1148 e. Kr.), som i en historisk dikt på sanskrit, Rajatarangini (”konungaströmmen”), i 8 böcker framställer Kashmirs historia intill K:s egen tid. Dikten är af stor vikt som det snart sagdt enda inhemska arbetet med historisk karaktär. Den utgafs först 1835 (tills. med tre fortsättningar, som gå till Akbars eröfring, 1586 e. Kr.), hvarefter Troyer 1840—42 utgaf text, öfv. och noter till de 6 första böckerna samt noter och öfv. till bd 7—8. Af nyare publikationer nämnas: Durgaprasada, ”The Rajatarangini” (3 vol., 1892—96; i ”Bombay sanskrit series”, 45. 51. 55). Grundad på de bästa manuskript är M. A. Steins ”Kalhana’s Rajatarangini or Chronicle of the kings of Kashmir” (I, text med kritiska noter, 1892). Det planerade bd II är utgifvet som ett särskildt arbete, ”Kalhana’s Rajatarangini. A chronicle of the kings of Kaçmir” (2 vol. 1900), den bästa öfv. och i öfrigt synnerligen viktigt. K. F. J. Kalhi, det nuv. Nimrud, vid Tigris, var en af det gamla Assyriens (se d. o.) hufvudstäder. D. M. Kalhytte, brunns- och badanstalt i vacker skogstrakt vid Färnsjön, 1,5 km. från Filipstad. Källan, som är känd sedan 1680 genom Urban Hjärne, tillhör de medelstarka järnkällorna. Platsen har hufvudsakligen lokal betydelse för den kringliggande nejden. Ln. Kali, kem., oxiden eller hydratet (kaustikt kali) af metallen kalium. Kaliumoxid, K₂ O, som erhålles genom upphettning af hydratet med kaliummetall, är en gråhvit massa, som, fuktad med vatten, upphettar sig till glödgning och ger hydratet, äfven kalladt kaustikt kali, KOH. Kaliumhydrat bereddes tidigare af kaliumkarbonat (pottaska) och kalk, numera i stort genom elektrolys af klorkalium samt bildar en hvit, kristallinisk massa, som i handeln förekommer gjuten i stänger eller i skifvor. Hydratet flyter hastigt sönder i luften, löses mycket lätt i vatten och är en i hög grad frätande, stark bas. Dess lösning i vatten kallas kalilut och innehåller vid mättning vid 15° nära 52 proc. KOH. Det sönderdelas icke ens vid stark glödgningstemperatur. Kali brukas företrädesvis till beredning af