grönsåpa (för detta ändamål användes den genom pottasklösningens behandling med kalk erhållna lösningen med fördel direkt). Inom laboratorierna och tekniken finner det i öfrigt en mångsidig användning. Kaliumhydrat eller stark kalilut etsar och löser upp animaliska väfnader. Användes (sällan) som etsmedel för infekterade sår o. d. enbart eller tillsammans med kalk (Wiener etspasta), i stark lösning vid vissa hudsjukdomar, i svag lösning till renande och hudretande bad- eller tvättvätska. P. T. C. (H. E.) C. G. S. Kali, biflod till Ganges (se d. o.). Kali, sanskr. 1. Den tärning eller den tärningssida, som var betecknad med ett öga, det sämsta kastet; äfven personifierad: speldemonen, som tänktes bo i trädet Terminalia Bellerica. — 2. Namn på detta träd, af hvars frukter i äldre tid tärningar förfärdigades. — 3. Detsamma som Kaliyuga, den tidsperiod, i hvilken vi nu befinna oss och hvilken gäller som den sämsta bland do fyra växlande världsåldrarna. K. F. J. Kali, ind. myt. Se Durga. Kaliaturträ, Kaliaturholts, bot. Se Sandelträ. Kaliber (fr. calibre), artill., diametern till ett eldvapens lopp, mätt — vid räfflade vapen — innanför bommarna. Då kalibern i hufvudsak bestämmer eldvapnets egenskaper, användes den, uttryckt i gällande längdmått, vid eldvapnets officiella benämning, t. ex. 7,5 cm. kanon, 6,5 mm. gevär o. s. v. För samma ändamål användes fordom i st. f. kalibern vikten af den till loppet passande rundkulan af järn, t. ex. 12-pundig (12 ℔) kanon. Jfr Haubits, Kanon och Mörsare. I fig. mening betyder kaliber detsamma som halt, värde l. beskaffenhet. — Kalibrera, besiktiga eller undersöka ett eldvapen med afseende på kalibern. G. af Wdt. Kaliberlinjen (jfr Kaliber), artill., utgjorde ett mått på den gamla nürnbergska artillerimåttstocken (konstruerad 1540 af Hartmann). Siffran 21 å densamma angaf, att en kanon, hvars kaliber var ett nürnbergskt kvarter, var 21-pundig, d. v. s. hade en järnkula af 21 skålp. vikt. H. W. W. (G. af Wdt.) Kalidasa, namn på flera indiska skalder, af hvilka den mest kände, ett diktarsnille af hög rang, sannolikt lefde några århundraden e. Kr., förmodligen på 400-talet. Af en indisk tradition nämnes han visserligen som en af de nio ädelstenar, d. v. s. visa och lärde, som prydde Vikramas hof; och denne konung identifierade man förut vanligen med Vikramaditya, som härskade under århundradet närmast f. Kr. Men denna identifikation hvilar på mycket svaga grunder, och i alla händelser torde icke K:s verk tillhöra en så tidig period. Om hans lyriska, episka och dramatiska arbeten se Indiens språk och litteratur (sp. 538—540; om textupplagor och öfv. se litteraturförteckningen till samma art., sp. 549—550). Det är i första rummet på de dramatiska, som hans skalderykte grundar sig. K:s mest berömda drama är Çakuntala, eller, såsom den indiska titeln lyder, Abhijnanaçakuntala (”igenkännings-Çakuntala”, d. v. s. dramat om Çakuntala med igenkänningsringen). Stycket omfattar sju akter med ett kort förspel, som inledes med en bön till guden Çiva, samt flera korta mellanspel. Dess handling rör sig om konung Dushyantas och Çakuntalas kärlek och slutliga förening. På en jakt möter konungen i en botgörarlund den unga, sköna Çakuntala, hvilken är dotter af en himmelsk nymf, men uppfostrats af den gamle eremiten Kaçyapa. Båda intagas af kärlek till hvarandra, och konungen lämnar, innan han återvänder till sitt hof, åt Çakuntala en ring till tecken af deras förbindelse. Men genom en försummelse i vördnad, hvartill Çakuntala i sin längtan och sin sorg öfver skilsmässan ofrivilligt gör sig skyldig gentemot den mäktige och stränge botgöraren Durvasas, ådrager hon sig dennes tadel och straff. Därför glömmer konungen sitt löfte att hämta Çakuntala för att gifva henne en erkänd plats bland sina gemåler; och då hon själf uppsöker honom, igenkännes hon icke af sin make och upptäcker tillika, att hon tappat ringen. Denna scen är af gripande verkan. Afvisad af konungen, bortföres Çakuntala af en himmelsk nymf genom luften. Men då snart därefter ringen återfinnes af en fiskare, löses förbannelsen; konungens minne vaknar vid ringens åsyn, och därmed väckas hos honom sorg och förtviflan. Af guden Indras egen körsven föres han genom luften till den botgörarlund, hvarest Çakuntala nu vistas, och omfamnar där med ångerfull glädje sin maka och sin unge son. Dialogen är omväxlande på vers och prosa, och lyriska partier af stor poetisk skönhet öfverflöda. De handlande personerna äro, jämte Çakuntala och Dushyanta, å ena sidan den förras väninnor och anhöriga samt andra botgörare, å andra sidan konungens hofmän och tjänare. Bland dem är främst att märka konungens vän och förtrogne, bramanen Mathavya, hvilken bildar styckets komiska element. Dessutom uppträda halfgudomliga väsen. — Çakuntala föreligger i flera olika indiska redaktioner. — Litt., särskildt om Kalidasas tid, M. Müller, ”Indien in seiner weltgeschichtlichen bedeutung” (1884), L. v. Schröder, ”Indiens litteratur und cultur” (1887), Huth, ”Über die zeit des Kalidasa” (1890), hvilkas framställning blifvit väsentligen modifierad genom Bühler, ”Das alter der indischen kunstpoesie” (1890); referat af hela frågan: K. F. Johansson, ”Den indiska konstpoesiens ålder” (i Uppsala univ.-s årsskr., 1900). Om Kalidasas dramatik jfr särskildt S. Lévi, ”Le théâtre indien” (1890). K. F. J. Kalide, Theodor Erdmann, tysk skulptör, f. 1801, d. 1863, lärjunge af Schadow och Rauch, är framför allt känd genom springbrunnsfiguren Gossen med svanen (1851) och Backantinna, hvilande på en panter (marmor, 1846, Nationalgalleriet i Berlin). G—g N. Kalif. Se Kalifat. Kalifat (arab. chilāfa), en kalifs värdighet, regering, regeringstid eller rike. — Kalif (khalif, chalif, af det arab. chalifa, ”ställföreträdare”, ”efterträdare”) var den titel, som de muhammedanske härskarna i mer än 6 århundraden efter Muhammeds död (632) förde till betecknande af sitt oinskränkta, på en gång andliga och världsliga herravälde. Muhammed, hvilken som rasul allah (”Guds sändebud”) helt naturligt tillagt sig en sådan makt, hade vid sina ströftåg från Medina plägat där insätta en för tillfället med all hans egen myndighet utrustad ”kalif”; och då Abu-bekr efter Muhammeds död erkändes som det nya rikets öfverhufvud, antog han titeln chalifat rasul allah (”Guds sändebuds