vikarie”), hvilken titel öfvergick på alla hans rättmätiga efterträdare. I strängt ortodox mening anses dock blott de fyra förste kaliferna, Abu-bekr, Omar, Osman och Ali, som rätta kalifer, emedan de fritt valdes till profetens ställföreträdare. Dessa bära också titeln el-chúlafa er-raschidin (”de riktige kaliferna”), och tidrymden för deras regering kallas ”det fullkomliga kalifatet”, under det alla de följande kaliferna tillsammans bilda ”det ofullkomliga kalifatet”. Dessa ha därför, strängt taget, endast rättighet att bära de två andra titlar, som utmärka hvar sin sida af kalifens oinskränkta makt, nämligen den af Omar upptagna världsliga titeln emir-el-muminin (”de rättrognes härskare”) och den af abbasiderna införda imam-el-muslimin (”islambekännarnas föreståndare”; jfr Imam 2). De ortodoxe anse därför också, att kalifatet, i öfverensstämmelse med en utsago af profeten, varat blott i 30 år. De fyra förste kaliferna egnas ännu i dag en ständig vördnad: i den offentliga predikan hvarje fredag nämnas deras namn, med förböner om Guds nåd, efter Muhammeds och före den regerande härskarens. Kalifens insignier, hvilka buros redan af Muhammed, voro: el-búrda, manteln, el-kadib, spiran (eg. ”rörkäppen”), samt el-chatim, sigillringen. — Som allmänna, rättmätiga kalifer betraktas af muhammedanerna endast de 4 förste kaliferna i Medina (632—661), de 14 omajjaderna i Damaskus (661—750) samt de 54 abbasiderna, af hvilka de 37 förste residerade i Kufa, sedan i Bagdad och Samira (750—1258) och de 17 siste i Kairo (1258—1517). De sedan 755 i Spanien regerande omajjaderna, de olika grenarna af Alis hus och flera andra regerande muhammedanska furstar, hvilka tillade sig titeln kalif, anses blott som motkalifer, hvilka icke innehade kalifatets andliga och egentligen konstituerande del, imamatet, hvars rättigheter och värdigheter förbehållits uteslutande de allmänne kaliferna. Kalifatets historia. De fyra förste kaliferna (632—661). Sedan efter flera tvister inom Muhammeds närmaste omgifning hans svärfader Abu-bekr (632—634) utsetts till kalif, grep denne genast till svärdet för att föra ”den heliga striden” (el-djihad) mot alla omgifvande folk och tvinga dem till underkastelse i form af omvändelse till islam eller skattskyldighet. Först underkufvades de arabiska landsdelarna Bahréin, Oman och Jemen. Därefter tågade Abu-bekrs utmärkte härförare Chalid mot Syrien och Persien, eröfrade det starkt befästa Hira samt vann kort före kalifens död (aug. 634) en blodig och afgörande seger öfver bysantinerna vid Adjnadein (Jarmuth). Abu-bekrs efterträdare, Omar (634—644), en annan svärfader till profeten, utbredde med ännu större framgång islams välde. Damaskus intogs efter en långvarig belägring (635) af Chalid, perserna slogos vid Kadesia (636), och större delen af Syrien och Irak-árabi föll i Omars våld. 638 eröfrades Jafa och Jerusalem, där det heliga templet ersattes af den s. k. Omars moské (se Jerusalem), och 638—640 intogos Aleppo och Antiokia jämte återstoden af Syrien. Samtidigt (638—640) eröfrade Omars härförare Abu-Musa Mesopotamien; Amr och Zubéjr intogo Egypten. 642 föll Alexandria. Att det dyrbara biblioteket därstädes uppbrändes af araberna, såsom sagan berättar till följd af ett ofta citeradt yttrande af kalifen: ”är dess innehåll öfverensstämmande med koran, är det öfverflödigt, hvarom icke är det skadligt”, förnekas bestämdt af de bäste arabiske historieskrifvarna. — Vid samma tid lades de persiska provinserna Ispahan, Farsistan och Chusistan under arabernas välde. Midt under dessa segertåg mördades Omar af en kristen (644). Han var en utmärkt regent, som klokt ordnade den nya statens administrativa och finansiella förhållanden. Ståthållarskap inrättades, städerna Basra (Bassora) och Kufa i Mesopotamien samt Fostat (”Gamla Kairo”) i Egypten anlades; moskéer och skolor erhöllo särskild egendom (wakf), och en ny tidräkning från hedjra (se d. o.) infördes. Under Omars efterträdare, Osman l. Otman (644—656), en af Muhammeds mågar, utsträcktes eröfringarna i Persien och utmed Afrikas norra kust. Hans regeringstid upptogs för öfrigt uteslutande med kufvandet af flera uppror, hvilka inom nästan alla delar af riket framkallats af hans okloka och tyranniska förordningar. Hans enda bestående verk var bestämmandet af en enda korantext som kanonisk. (Alla öfriga afvikande handskrifter af koran lät han bränna.) Med tiden blef missnöjet allt mera allmänt, och 656 dödades Osman på anstiftan af en son till Abu-bekr. Muhammeds kusin och måg Ali (656—661) valdes till kalif, men ett mäktigt parti under anförande af den inflytelserike Tálha, ståthållarna Muawija och Zubéjr samt, framför alla, Muhammeds ränkfulla änka Ajesja vägrade honom tro och lydnad. Väl segrade Ali öfver sina motståndare i den s. k. ”kamelstriden” vid Basra, där Tálha och Zubéjr föllo, men lyckades icke trots flera försök komma till någon förlikning med den allt mäktigare Muawija och föll 661 för mördarhand. Hans son Hásan, veklig och njutningslysten, afstod frivilligt från den världsliga makten och nöjde sig med imamatet i Medina (se Imam 4). Kalifatet öfvergick då obestridt till Muawija, som grundlade den efter hans stamfar Omájja benämnda Omajjadernas dynasti (661—750). Muawija I (661—680) förlade rikets residens till Damaskus och fortsatte sina företrädares eröfringar. Sedjistan i Persien (663), Kabulistan (664), Kohistan och en del af Turkestan (673) jämte Samarkand (676) intogos. Under ständiga krig mot bysantinerna eröfrades af de muhammedanske fältherrarna Cilicien, Tarsos och Rhodos, och Muawijas son Jezid trängde fram ända till Konstantinopels murar. Arabernas redan under Osman grundade sjömakt förstärktes och blef en ny fara för det grekiska kejsardömet. I politiskt hänseende lyckades Muawija genomdrifva den viktiga förändringen, att kalifatet gjordes ärftligt inom hans släkt, och redan under hans lifstid blef Jezid i Syrien och Irak hyllad som sin faders efterträdare. Jezid I (680—683) erkändes ej af de heliga städerna Mekka och Medina, hvilka förr spelat den förnämsta rollen vid kalifvalet. De upproriske valde till sin anförare först Alis andre son, Huséjn (se Imam 4), och efter hans död Zubéjrs son Abdallah. Hvarken Jezid eller hans efter knappt 2 månaders regering bortgångne son Muawija II förmådde kufva detta uppror; och äfven dennes efterträdare, Merwan I (684—685), en syssling till Muawija, erkändes blott af Syrien och Egypten, medan Abdallah bibehöll sig i Persien och Arabien som motkalif. Sedan Merwan mördats af sin egen hustru, Jezids änka, borde kalifatet enligt Muawijas arfslag ha tillfallit hennes och