Jezids andre son Chalid, men i dess ställe blef Merwans son Abd-el-málik (685—705) erkänd som kalif i Syrien och Egypten. Azrakiternas (”de blåes”) upproriska sekt och den falske profeten Muchtar i Kufa (687) betvingades; från Abdallah eröfrades Irak (690) och Mekka (692), hvarvid Abdallah omkom, och 695—697 bragtes de ännu återstående charidjiterna (”de affällige”) till lydnad. Då den siste upprorsmakaren, Abd-er-rahman, i Sedjistan 702 besegrats, var åter hela riket förenadt under en härskare. Abd-el-malik vände då sina vapen utåt. Från bysantinerna togos delar af Armenien och Mindre Asien; i Afrika lades Kairwan och Tunisien för alltid under arabernas välde, och härförarna Hasan och Musa gjorde segerrika ströftåg på Sicilien och Sardinien. Under hans son Walid I (705—715) uppnådde kalifatet sin höjdpunkt. Landet mellan Amu- och Sir-darja och Kaspiska hafvet samt en del af Västra indiska halfön eröfrades 707 och Galatien 708, medan Musa och Tarik samtidigt lade hela norra Afrika v. om Tunisien och (711) större delen af Spanien under islams välde. Under Walids broder Sulejman (715—717) eröfrades Djordjan, medan däremot ett anfall på Konstantinopel misslyckades. Hans efterträdare, Omar II (717—720), en sonson till Merwan, var en mild och fromsint regent, som t. o. m. gaf skydd åt Alis anhängare (schiiterna). Under hans bägge efterträdare, Abd-el-máliks yngre söner Jezid II (720—724) och Hischam I (724—743), oroades det vidsträckta riket af ständiga uppror. Väl besegrades aliden Zejd, Huséjns sonson, men en farligare fiende fick Hischam i abbasiderna, hvilka, såsom stående i närmare skyldskap till profeten, än fallet var med omajjaderna, började göra anspråk på kalifatet. Under Hischams tid blef arabernas framryckande i Europa för alltid hämmadt genom Karl Martells lysande seger vid Poitiers (732). Under de följande oduglige och utsväfvande kaliferna Walid II (743—744), Jezid III (744) och Ibrahim (744) gick dynastien sin undergång till mötes. Den siste omajjadiske kalifen, Merwan II (744—750), sökte förgäfves i ständiga strider försvara sin ätts hvita fana mot den svarta, som öppet höjdes af abbasiderna, först i Korasan af Ibrahim (en sonsons sonson af Abbas) och därefter, sedan denne blifvit dödad af Merwan, i Mesopotamien af hans broder Abdallah. Kufa föll (749) i Abdallahs händer; och efter en drabbning vid floden Zab måste Merwan fly till Egypten, där han 750 dödades. Kalifatet öfvergick till abbasiderna eller, som de (efter Abbas’ farfar Haschim) äfven kallades, haschimiterna. Abbasidernas dynasti (750—1517). Abdallah (750—754), äfven kallad Abu-l-abbas (efter sin son Abbas), skall genom sina grymma förföljelser ha utrotat omajjaderna med undantag af en ende, Abd-er-rahman, som undkom till Spanien och där 755 grundlade kalifatet i Cordoba. Abdallahs broder och efterträdare, Abu-djáfar (754—775), kallad El-mansur (”den af Gud understödde”, ”den segerrike”), visade samma grymhet. Det själftagna tillnamnet motsvarades af hans eröfringar i Armenien, Kappadocien och Indien. Han var en ifrig beskyddare af konst och vetenskap, utan att dock därpå offra någon stor del af de skatter han girigt samlade. Under hans tid (762) grundlades staden Bagdad, dit kalifens residens förlades. Äfven hans son Muhámmed el-máhdi, ”den af Gud ledde” (775—785), och sonson Musa el-hadi, ”ledaren” (785—786), tappra, rättvisa och frikostiga regenter, hade att bekämpa uppror dels af den falske profeten El-mukánna, dels af aliderna. Sin höjdpunkt nådde det abbasidiska kalifatet under El-hadis broder, den vidtberömde Harun er-raschid (786—809), hvars regering dock mera utmärktes af glans än af kraft. Den västra delen af Afrika afföll under aglabiderna, i Kairwan, och idrisiderna (se d. o.), i Fes, och den ständiga upprorslågan kunde kväfvas endast genom grymhet och list. I afseende på den inre politiken begick han den oklokheten att förordna, att riket efter hans död skulle delas mellan hans söner. Den ene, Muhámmed el-amin, ”den trofaste” (809—813), erhöll kalifatet jämte Arabien, Irak, Syrien, Egypten och Afrika, den andre sonen, Abdallah el-mamun, ”den pålitlige”, Persien, Korasan och Turkestan, den tredje, Kasim, Armenien och Mindre Asien. De skulle hvar i sin ordning ärfva kalifatet, men snart reste sig El mamun (813—833), intog Bagdad och bemäktigade sig kalifatet. Den filosofiska och matematiska forskningen nådde under denne kalifs tid höjdpunkten af sin blomstring hos araberna. Men det stora rikets inre svaghet började vid samma tid träda i dagen. Kalifen måste bekämpa ett uppror inom sin egen släkt, som t. o. m. lyckades insätta El-mahdis son Ibrahim till motkalif i Bagdad, och han kunde icke hindra, att flera ståthållare i de aflägsnare provinserna för längre eller kortare tid gjorde sig oberoende, såsom Muhammed Ibn-Abdallah i Jemen och Tahir, stamfader för tahiridernas ätt i Korasan. Den inre splittringen fortfor såväl under El-mamuns broder El-mútasim-billah, ”den på Gud sig stödjande” (833—842), hvilken flyttade residenset från Bagdad till Samira (vid Tigris) och i sina stridigheter med grekerna och de upproriske perserna begagnade sig af turkiska legotrupper, som ock under hans son Harun el-wathikbillah, ”den på Gud förtröstande” (842—847). Han var en svag och utsväfvande furste, som särskildt gynnade schiiterna, men hans broder Djáfar el-mutawákkil-ala-’llah, ”den åt Gud sig anförtroende” (847—861), var däremot en grym förföljare af alla olika tänkande. Krigen mot Kaukasien och Bysans utfördes af de turkiske soldnärerna, hvilka började spela samma roll som pretorianska gardet i Rom. El-mutawákkil mördades; hans son Muhámmed el-múntasir-billah, ”den genom Gud segrande”, uppsattes på tronen och undanröjdes (862), hvarefter den turkiska lifvakten utvalde en annan sonson af El-mútasim-billah, Ahmed el-mustain-billah, ”den Guds hjälp anropande” (862—866). Förfallet tilltog. Två af aliderna upphäfde sig till motkalifer. Den ene, i Kufa, besegrades och dödades; den andre grundlade i Taberistän ett rike, som höll sig ett halft århundrade. Utan betydelse voro de följande regenterna, El-mutawákkils andre son, Muhámmed el-mutázz-billah, ”den genom Gud mäktige” (866—869), och El-wathiks son Muhámmed el-múhtadi-billah, ”den af Gud ledde” (870). Under El-mutawákkils tredje son, Ahmed el-mútamid-ala-’llah, ”den