Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalfost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Gud sig stödjande” (870—892), lyckades
dennes broder El-muwáffak bryta mamlukernas (det
turkiska lifgardets) makt. Residenset förlades
åter från Samira till Bagdad (873). I Kairo
gjorde sig ståthållaren i Egypten Ahmed ibn-Tulun
själfständig. — År 883 störtade El-muwaffak
zendjiterna i Kufa och Basra. El-muwaffaks
son Ahmed el-mútadid-billah, ”den hos Gud
hjälpsökande” (892—902), och dennes son Ali
el-múktafi-billah, ”den i Gud förnöjde”
(902—908), kämpade lyckligt både mot den upproriska
sekten karmaterna i Irak och mot tuluniderna
i Egypten, hvilket återerövrades (905). Under
El-muktafis broder Djáfar el-múktadir billah,
”den genom Gud mäktige” (908—932), som flera
gånger af- och tillsattes samt slutligen
mördades, sjönk kalifatet alltmer. I Persien
tillvällade sig bujiderna från Farsistan makten,
och i det nyss återvunna Egypten gjorde sig
ichschididerna själfständiga. El-múktadirs
broder Muhámmed el-kahir-billah, "den i
Gud segrande", afsattes af mamlukerna (934)
och bländades. Under El-múktadirs son Ahmed
er-radi-billah, ”den i Gud förnöjde” (934—940),
blef innehafvaren af den under El-múktadir
instiftade värdigheten af emir-el-úmara,
”befälhafvarnas befälhafvare”, den verklige
härskaren, under det han själf åtnöjde sig med
den tomma titeln. En annan son af El-múktadir,
Ibrahim el-múttaki billah, ”den gudfruktige”
(940—944), blef af sin emir Turun afsatt och
bländad. Slutligen måste El-múktafis son
Abdallah el-mustákfi-billah, ”den i Gud
förnöjde” (944—946), till sin hjälp inkalla de
persiske bujiderna, som med Muízz-ed-dáula gjorde
emirvärdigheten ärftlig inom sin släkt. Därmed
hade kaliferna förlorat sista skymten af sin
makt. Deras namn utelämnades ur fredagspredikan
och präglades icke mer på mynten. Af kaliferna
under den närmast följande tiden, då fatimiderna
grundlade ett nytt kalifat, i Kairo (969), må
nämnas Abdallah el-kaim-biamri-’llah, ”den genom
Guds bud stående” (1031—75), som till hjälp mot
en mot Bagdad anryckande egyptisk här (1055)
inkallade seldschukerna. Dessa befriade väl
den i Bagdad fångne kalifen, men bemäktigade
sig i bujidernas ställe emirvärdigheten och
rikets styrelse. De följande 8 fullkomligt
betydelselöse kaliferna (1075—1225) åtnjöto
inkomsterna af staden Bagdad, egnade sig åt
bokliga sysselsättningar och stodo för öfrigt på
vänskapligare fot med de härskande sunnitiske
seldschukerna än deras föregångare med de
schiitiske bujiderna. Mongolerna uppträdde
i början på 1200-talet, företogo under åren
1225—42 ständiga plundringståg och beröfvade
slutligen under Hulakus ledning den 37:e
abbasidiske kalifen, Abdallah el-mustasim
billah, ”den hos Gud tillflykt sökande”
själfva staden Bagdad. Därmed förintades detta
kalifat äfven till namnet (1258). Kalifens höga
andliga värdighet, imamatet, betraktades dock
fortfarande som ärftlig inom abbasidernas ätt;
och den mäktige mamluksultanen Bibars i Egypten
ansåg det lända sin dynasti till stor fördel
och prestige att hos sig upptaga och som kalif
erkänna först en och sedan en annan abbasidisk
flykting, hvilken undkommit blodbadet i Bagdad
och föregaf sig vara den närmaste släktingen
och efterträdaren till den siste kalifen
El-mustásim. Bibars’ exempel följdes af alla
hans efterträdare; och på detta sätt uppstod
vid sidan af det mamlukiska sultanatet i
Kairo ett slags abbasidiskt skuggkalifat,
som uteslutande var till för att förläna det
förra investitur och helgd. Sedan 17 sådana
kalifer efterträdt hvarandra, tvangs den
siste, Muhámmed el-mutawákkil-ala-’llah, af
turkiske sultanen Selim I, som 1517 eröfrade
Egypten, att till honom afstå äfven sin andliga
myndighet. Efter treårigt fängelse återfördes han
till Egypten och dog (1538) där som den siste
allmänne kalifen. Visserligen ha de turkiske
sultanerna alltsedan burit kaliftiteln, men den
däri inbegripna andliga myndigheten öfver alla
muhammedaner erkännes icke af de fleste utom
deras rikes gränser boende islams bekännare,
nämligen de schiitiske perserna och marokkanerna
(sultanen af Marokko tillägger sig ock titeln
kalif) samt araberna. Blott muhammedanerna i
Indien synas benägna att erkänna härskaren i
Stambul som profetens rätte chalifa. — Kalifatets
regeringsform var oinskränkt despotisk, enligt
hvilken härskaren i sig förenade all andlig
och världslig myndighet. Under honom ledde
storvesiren alla regeringsärenden och höll
tillsyn öfver provinsernas förvaltning. Till
ett antal (vid rikets största utsträckning)
af 27, stodo dessa under ståthållare, som
egde den mest vidsträckta myndighet samt af-
och tillsatte alla underordnade ämbetsmän. I
de mindre områdena rådde kommunal
själfstyrelse. Hos muhammedanerna voro rätten och
skattesystemet öfverallt likformiga. Krigsbytet
fördelades efter bestämda regler, hvarigenom
stora skatter samlades på vissa händer och i
synnerhet i Bagdad, under det att provinserna
finansiellt utsögos. Kalifatets verkliga
blomstring var därför blott af kort varaktighet;
den inföll egentligen i Syrien under omajjadernas
tid. En rik industri utvecklades företrädesvis
i väfnader, smiden af alla metaller, pappers,
parfymers och färgers beredning; samtidigt
blomstrade handel och sjöfart. Under abbasiderna
inträdde förfallets tid, och redan då började
de en gång så härliga och fruktbara länderna
Mesopotamien och Mindre Asien småningom att
öfvergå till det ökenlika utseende de ännu
bibehålla. Rikets inkomster, som 775 stego till
mer än 400 mill. dirhem (1 dirhem = 72 öre), hade
70 år därefter sjunkit till mindre än 300 mill. —
Jfr Weil, ”Geschichte der chalifen” (1846—62).,
Hammer-Purgstall, ”Über länderverwaltung unter
dem chalifate” (1835), Kremer, ”Culturgeschichte
des Orients” (1875—77), Müller, ”Der islam im
morgen- und abendland” (2 bd, 1885—87), Muir,
”The caliphate, its rise, decline, and fall”
(3:e uppl., 1891), och Houtsma och Schaade,
”Enzyklopädie des islam” (Leiden, 1908 ff.).
H. A. (K. V. Z.)
Kalifornia-vin. Den egentliga vinodlingen i
Nord-Amerika är koncentrerad till Kalifornien,
dit den under 1600-talet infördes af spanska
missionärer. Trakterna kring Monterey, Los
Angeles och San Francisco räkna ett stort
antal produktiva vinberg (Napa, Sonora, Fresno
m. fl.), och en afsevärd export äfven till
Europa eger numera rum. Vinerna äro af Bordeaux-
och Bourgognetyp, rätt kraftiga, men tämligen
kärfva och ojämna till smaken.
G. H—r.
Kalifornien (sp. och eng. California),
en vid västra kusten af Nord-Amerika belägen
landsträcka. Namnet betecknade i början endast
kusten och landet närmast densamma; om dess
härledning finnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
