på Gud sig stödjande” (870—892), lyckades dennes broder El-muwáffak bryta mamlukernas (det turkiska lifgardets) makt. Residenset förlades åter från Samira till Bagdad (873). I Kairo gjorde sig ståthållaren i Egypten Ahmed ibn-Tulun själfständig. — År 883 störtade El-muwaffak zendjiterna i Kufa och Basra. El-muwaffaks son Ahmed el-mútadid-billah, ”den hos Gud hjälpsökande” (892—902), och dennes son Ali el-múktafi-billah, ”den i Gud förnöjde” (902—908), kämpade lyckligt både mot den upproriska sekten karmaterna i Irak och mot tuluniderna i Egypten, hvilket återerövrades (905). Under El-muktafis broder Djáfar el-múktadir billah, ”den genom Gud mäktige” (908—932), som flera gånger af- och tillsattes samt slutligen mördades, sjönk kalifatet alltmer. I Persien tillvällade sig bujiderna från Farsistan makten, och i det nyss återvunna Egypten gjorde sig ichschididerna själfständiga. El-múktadirs broder Muhámmed el-kahir-billah, "den i Gud segrande", afsattes af mamlukerna (934) och bländades. Under El-múktadirs son Ahmed er-radi-billah, ”den i Gud förnöjde” (934—940), blef innehafvaren af den under El-múktadir instiftade värdigheten af emir-el-úmara, ”befälhafvarnas befälhafvare”, den verklige härskaren, under det han själf åtnöjde sig med den tomma titeln. En annan son af El-múktadir, Ibrahim el-múttaki billah, ”den gudfruktige” (940—944), blef af sin emir Turun afsatt och bländad. Slutligen måste El-múktafis son Abdallah el-mustákfi-billah, ”den i Gud förnöjde” (944—946), till sin hjälp inkalla de persiske bujiderna, som med Muízz-ed-dáula gjorde emirvärdigheten ärftlig inom sin släkt. Därmed hade kaliferna förlorat sista skymten af sin makt. Deras namn utelämnades ur fredagspredikan och präglades icke mer på mynten. Af kaliferna under den närmast följande tiden, då fatimiderna grundlade ett nytt kalifat, i Kairo (969), må nämnas Abdallah el-kaim-biamri-’llah, ”den genom Guds bud stående” (1031—75), som till hjälp mot en mot Bagdad anryckande egyptisk här (1055) inkallade seldschukerna. Dessa befriade väl den i Bagdad fångne kalifen, men bemäktigade sig i bujidernas ställe emirvärdigheten och rikets styrelse. De följande 8 fullkomligt betydelselöse kaliferna (1075—1225) åtnjöto inkomsterna af staden Bagdad, egnade sig åt bokliga sysselsättningar och stodo för öfrigt på vänskapligare fot med de härskande sunnitiske seldschukerna än deras föregångare med de schiitiske bujiderna. Mongolerna uppträdde i början på 1200-talet, företogo under åren 1225—42 ständiga plundringståg och beröfvade slutligen under Hulakus ledning den 37:e abbasidiske kalifen, Abdallah el-mustasim billah, ”den hos Gud tillflykt sökande” själfva staden Bagdad. Därmed förintades detta kalifat äfven till namnet (1258). Kalifens höga andliga värdighet, imamatet, betraktades dock fortfarande som ärftlig inom abbasidernas ätt; och den mäktige mamluksultanen Bibars i Egypten ansåg det lända sin dynasti till stor fördel och prestige att hos sig upptaga och som kalif erkänna först en och sedan en annan abbasidisk flykting, hvilken undkommit blodbadet i Bagdad och föregaf sig vara den närmaste släktingen och efterträdaren till den siste kalifen El-mustásim. Bibars’ exempel följdes af alla hans efterträdare; och på detta sätt uppstod vid sidan af det mamlukiska sultanatet i Kairo ett slags abbasidiskt skuggkalifat, som uteslutande var till för att förläna det förra investitur och helgd. Sedan 17 sådana kalifer efterträdt hvarandra, tvangs den siste, Muhámmed el-mutawákkil-ala-’llah, af turkiske sultanen Selim I, som 1517 eröfrade Egypten, att till honom afstå äfven sin andliga myndighet. Efter treårigt fängelse återfördes han till Egypten och dog (1538) där som den siste allmänne kalifen. Visserligen ha de turkiske sultanerna alltsedan burit kaliftiteln, men den däri inbegripna andliga myndigheten öfver alla muhammedaner erkännes icke af de fleste utom deras rikes gränser boende islams bekännare, nämligen de schiitiske perserna och marokkanerna (sultanen af Marokko tillägger sig ock titeln kalif) samt araberna. Blott muhammedanerna i Indien synas benägna att erkänna härskaren i Stambul som profetens rätte chalifa. — Kalifatets regeringsform var oinskränkt despotisk, enligt hvilken härskaren i sig förenade all andlig och världslig myndighet. Under honom ledde storvesiren alla regeringsärenden och höll tillsyn öfver provinsernas förvaltning. Till ett antal (vid rikets största utsträckning) af 27, stodo dessa under ståthållare, som egde den mest vidsträckta myndighet samt af- och tillsatte alla underordnade ämbetsmän. I de mindre områdena rådde kommunal själfstyrelse. Hos muhammedanerna voro rätten och skattesystemet öfverallt likformiga. Krigsbytet fördelades efter bestämda regler, hvarigenom stora skatter samlades på vissa händer och i synnerhet i Bagdad, under det att provinserna finansiellt utsögos. Kalifatets verkliga blomstring var därför blott af kort varaktighet; den inföll egentligen i Syrien under omajjadernas tid. En rik industri utvecklades företrädesvis i väfnader, smiden af alla metaller, pappers, parfymers och färgers beredning; samtidigt blomstrade handel och sjöfart. Under abbasiderna inträdde förfallets tid, och redan då började de en gång så härliga och fruktbara länderna Mesopotamien och Mindre Asien småningom att öfvergå till det ökenlika utseende de ännu bibehålla. Rikets inkomster, som 775 stego till mer än 400 mill. dirhem (1 dirhem = 72 öre), hade 70 år därefter sjunkit till mindre än 300 mill. — Jfr Weil, ”Geschichte der chalifen” (1846—62)., Hammer-Purgstall, ”Über länderverwaltung unter dem chalifate” (1835), Kremer, ”Culturgeschichte des Orients” (1875—77), Müller, ”Der islam im morgen- und abendland” (2 bd, 1885—87), Muir, ”The caliphate, its rise, decline, and fall” (3:e uppl., 1891), och Houtsma och Schaade, ”Enzyklopädie des islam” (Leiden, 1908 ff.). H. A. (K. V. Z.) Kalifornia-vin. Den egentliga vinodlingen i Nord-Amerika är koncentrerad till Kalifornien, dit den under 1600-talet infördes af spanska missionärer. Trakterna kring Monterey, Los Angeles och San Francisco räkna ett stort antal produktiva vinberg (Napa, Sonora, Fresno m. fl.), och en afsevärd export äfven till Europa eger numera rum. Vinerna äro af Bordeaux- och Bourgognetyp, rätt kraftiga, men tämligen kärfva och ojämna till smaken. G. H—r. Kalifornien (sp. och eng. California), en vid västra kusten af Nord-Amerika belägen landsträcka. Namnet betecknade i början endast kusten och landet närmast densamma; om dess härledning finnas