en tummelplats för otyglade lidelser och vanvettigt slöseri. 1852 beräknades guldgräfvarnas antal till 250,000. Den ”kaliforniska guldfebern” löste med ens den i amerikanska kongressen sedan 1846 omdebatterade frågan, huruvida K. skulle upptagas i Unionen som fri stat eller som slafstat; som fri stat inträdde K. i Unionen 9 sept. 1850. Efter några år inträdde lugnare förhållanden i samband med, att de enskilde guldgräfvarnas planlösa guldletande fick vika för bolagsdrift och tekniskt mera fulländade metoder. I det stora inbördeskriget stod K. på nordstaternas sida, men deltog till följd af sitt aflägsna läge föga i striden. Under de senaste årtiondena har frågan om kinesers och japaners invandring ofta upprört sinnena och föranledt konflikter mellan K. och unionsmyndigheterna. Litt.: Whitney, ”Geological survey of California” (1869), Hittell, ”History of California” (3 bd, 1886—97), Royce, ”California from the conquest in 1846” etc. (1886), Kirchhoff, ”Kalifornische kulturbilder” (s. å.), H. H. Bancroft, ”California pastoral 1769—1848” (1888) och ”History of the pacific states of North America”, bd 13—19, samt Robinson, ”Life in California” (1897). V. S—g. Kaliforniska vakteln, zool. Se Tofsvakteln. Kaliforniska viken (eng. Gulf of California, Vermilion sea, sp. Mar bermejo, ”Purpurhafvet”, Mar de Cortez), en långsträckt, ö-rik, 1,120 km. lång och 96—240 km. bred vik af Stilla hafvet, skiljer halfön Nedre Kalifornien i v. från de mexikanska staterna Sonora och Sinaloa i ö. De förnämsta öarna äro Tubaron och Angel de la Guardia. Vid sin norra spets upptager viken Colorado och i ö. åtskilliga mexikanska floder. De viktigaste hamnplatserna äro på västra sidan La Paz och Loreto, på östra sidan Guaymas. Norra delen är till följd af många sandbankar, undervattensklippor och strömmar mycket farlig för sjöfarten. Vattnets temperatur är vid ytan 17—24°. Kustborna idka pärl-, korall- och svampfiske. (J. F. N.) Kalifornisk-mexikanska strömmen. Se Stilla hafvet. Kaliglimmer, miner. Se Glimmergruppen. Kaligödning, landtbr. Se Gödselmedel. Kalikedjan, bergskedja på Formosa. En af dess högsta toppar är Kali-san (2,142 m.). Kalikut (Calicut), sjöstad i distriktet Malabar, prov. Madras, kejsardömet Indien, saknar egentlig hamn, hvarför fartygen nödgas ankra på den öppna redden på 5 à 6 famnars vatten. K. besökes mest af seglare från Röda hafvet och Persiska viken, hvilka afhämta ris, kokosnötter, vax, kryddor, sandel- och tekträ. Bornullsväfveriet (”kalikå”), som en gång förskaffat staden så stort rykte, är numera obetydligt. Utom flera moskéer finnas en katolsk kyrka, tillhörig portugiserna, och en anglikansk. K. var den första plats, där Vasco da Gama landsteg på indisk jord (1498). Såväl portugiser som engelsmän anlade där faktorier, hvilka blefvo utgångspunkter för liflig handelsrörelse. 1765 intogs likväl K. af Haidar Ali, som bortjagade köpmännen och lät nedhugga alla kokos- och sandelträd, på det att platsen icke vidare måtte ha någon lockelse för européerna. Hans trupper fördrefvos visserligen af engelsmännen 1782, men en ny ödeläggelse öfvergick staden kort därefter under hans son Tippo Sahib, som behandlade dess invånare med största grymhet. Genom freden 1792, som kostade Tippo Sahib hälften af hans rike, blef K. med distrikt engelskt område. Sedan dess har staden ånyo höjt sig och räknade 1901 76,981 inv. (hälften hinduer, en tredjedel muhammedaner och omkr. 4,000 kristna). S. A. L.* Kalikå l. Kallikå (eng. calico), i utlandet benämning på åtskilliga slags finare kattun i brokiga tryckmönster; i Sverige namn på ett slags gröfre, mest enfärgadt (grått, brunt o. s. v.), tvåskaftadt bomullstyg med eller utan appretur, hvilket nyttjas som fodertyg och vid bokbinderi. Kalikå har sitt namn af staden Kalikut (se d. o.). Kalila va-Dimna (”Kalila och Dimna”), den arabiska titeln på ett berömdt österländskt sagoverk. Det ursprungliga arbetet, en buddistisk lärodikt (”furstespegel” eller ”regeringskonst”) på sanskrit i 13 böcker, är förloradt, men dess tillvaro ådagalagd af Benfey genom jämförelse mellan de delar af detsamma, som ingått i senare indiska samlingar (”Hitopadeça”, ”Pancatantra”, ”Mahabharata” m. fl.), och väst-asiatiska öfversättningar af det. I 6:e årh. öfversattes det nämligen af läkaren Barzoi på Persiens dåv. officiella språk, pehlevi, under titeln ”Kalilak och Damnak”, efter namnen på de i 1:a afdelningen (”Om tjuren och lejonet”) uppträdande schakalerna (sanskr. Karataka och Damanaka). Denna öfversättning är förlorad. Från pehlevi gjordes tidigt dels en syrisk öfversättning, först 1870 återfunnen och utg. af Bickell med inledning af Benfey (1876), dels, af Abd-allah-ibn-al-Mukaffa (d. omkr. 757), en arabisk, som föreligger i en mängd mer eller mindre olika redaktioner, af hvilka blott en finnes fullständigt utgifven (af Silv. de Sacy, Paris 1816; senare öfv. på tyska och engelska). Den arabiska texten är utgifven i åtminstone 16 upplagor (Beirut, Bulak, Kairo, Bombay, m. m.). Från arabiskan utgå åtminstone fyra olika äldre öfversättningar: 1) på grekiska under titeln ”Stefanites kai Ichnilatis”, omkr. 1080 (utg. af Stark, Berlin 1697; Prolegomena därtill under presidium af Floderus, Uppsala 1780), sedan i sin ordning öfv. på slaviska, latin och italienska; 2) på persiska i 12:e årh., sedan omarbetad af Husain-Vaiz samt efter honom öfverflyttad bl. a. på turkiska, franska och engelska; 3) på hebreiska, därifrån på latin i 13:e årh. genom Johan af Capua under titel ”Directorium vitæ humanæ” (tr. omkr. 1480) och från latin på tyska (tr. i flera uppl. redan på 1400-talet); 4) på spanska i midten af 13:e årh. Åtminstone 40 språk ega öfversättningar af detta sagoverk (svensk öfv. 1745; en dansk redan 1618). I det hela gifva de nyss nämnda bearbetningarna, ehuru äfven de äro ganska fria och flera föreligga i många olika ”recensioner”, en riktigare föreställning om urskriften, än de indiska (och mongoliska) göra. ”Kalila och Dimna” är den viktigaste bland de samlingar, genom hvilka Indiens rika sagoskatt öfverfördes till västra Asien och Europa. Närmare bestämdt är den ett fabelverk (med talande djur, liksom flertalet af indiska sagosamlingar); dess innehåll är till en del af västerländskt ursprung (esopiska fabler), men återkommer i alla fall betydligt omskapadt. Efter namnet på den bramin, som i inklädnaden föreställes berätta sagorna för konung Dabschelim, kallas samlingen i en del redaktioner och öfversättningar ”Bidpais fabler” (se Bidpai). Jfr Chauvin, ”Bibliographie des ouvrages arabes”, 2 (1897). Lll.