hinna af hydrat, hvarför man måste förvara den i bergolja. Vatten sönderdelas af kalium med stor liflighet och under utveckling af så intensiv hetta, att vätgasen genast tändes och brinner med en af kaliumångor violett färgad låga. Kalium, hvars atomvikt är 39,15 (O = 16) och tecknas K, hör till de enatomiga metallerna; näst cesium och rubidium är det den mest positiva af alla metaller. Metalliskt kalium är ett så kraftigt reduktionsmedel, att det brinner i kolsyregas och beröfvar denna dess syre. Med syre ger kalium oxiden K₂ O, kallad kali (se d. o.), hvars hydrat, K OH, äfvenledes benämnes kali eller kaustikt kali, och dessutom flera superoxider. Svafvelkalium, K₂ S, erhålles genom glödgning af kaliumsulfat med kol och är en röd kristallinisk massa, som löses i vatten, hvarvid en partiell sönderdelning till kaliumhydrat och kaliumsulfhydrat, KSH, inträffar. Andra föreningar mellan kalium och svafvel, hvaribland K₂ S₅, ingå i svafvellefver. Se vidare Kaliumsalter. P. T. C. (H. E.) Kaliumacetat l. Ättiksyradt kali, farm. med. Se Diuretica och Ättiksyra. Kalium-antimonyltartrat, farm. med. Se Kräkvinsten. Kaliumbitartrat, farm. Se Vinsten. Kalium-blyglas. Se Glas, sp. 1270. Kaliumbromid, kem., salt af kalium och bromvätesyra, K Br. Se vidare Bromkalium. Kaliumcyanamid, kem. Se Cyan-amid. Kaliumcyanid, kem. Se Cyankalium. Kaliumhydrat, kem. Se Kali. Kaliumjodid, kem. Se Jodkalium. Kalium-kalkglas. Se Glas, sp. 1270. Kaliumkarbonat, kem. Se Pottaska. Kaliumklorat l. Klorsyradt kali, K Cl O₃, kem., farm. med., bildar hvita, glänsande, tämligen svårlösliga fjäll och uppstår, om klorgas får inverka på varm kalilut. Tekniskt beredes saltet genom elektrolys af alkaliska klorkaliumlösningar. Det har mångfaldig teknisk användning såsom ett kraftigt oxidationsmedel; jämte knallkvicksilfver bildar det tändmassan i knallhattar, och tillsammans med svafvelantimon utgör det tändsatsen i svenska säkerhetständstickor. Framför allt har saltet betydelse som utgångsmaterial (jämte brunsten) för syrgastilverkning. Tillsammans med brännbara ämnen, såsom svafvel, kol o. s. v., exploderar kaliumklorat häftigt redan vid slag eller rifning. I medicinen begagnas klorsyradt kali (Chloras kalicus) förnämligast mot halsfluss, såväl till gurgling (i 3—5 proc. lösning) som till intagning, det senare i dos af 20—50 cg. 4—6 ggr om dagen, samt i form af sköljningar mot inflammation och sårbildning å slemhinnan i munhålan, särskildt då dessa förorsakas af använda kvicksilfvermedel. Oförsiktig användning af klorsyradt kali har stundom ledt till svår, t. o. m. dödande förgiftning, särskildt karakteriserad af svår andnöd, en egendomlig blå, grå till brunaktig missfärgning af huden samt död genom kväfning. Samma verkan tillkommer äfven klorsyra och andra klorsyrade salter (klorater). Orsaken är den, att det klorsyrade kalit förstör blodfärgämnet, öfverför hemoglobinet i methemoglobin, hvarigenom blodet blir urståndsatt att tjänstgöra vid andningen och kväfning följer. Medlet bör användas med vida större försiktighet, än som nu ofta sker. Till gurgling kan det oftast ersättas af en utspädd koksaltlösning. H. E. C. G. S. Kaliumklorld l. Klorkalium, kem., klorvätesyrans kaliumsalt, K Cl, förekommer löst i hafsvatten och samlar sig i de efter bergsaltet utkristalliserande kalilagren (se Kaliumsalter) i form af dubbelsaltet karnallit. Delvis öfvergår detta sedan genom utlakning till rent klorkalium, sylvin, och tekniskt framställes klorkalium genom kristallisation af i värme mättade karnallitlösningar. Kaliumklorid bildar lättlösliga tärningar. Om kaliumkloridens fysiolodska verkningar se Kaliumsalter. H. E. Kaliummyronat, kem. Se Glykosider, sp. 1347. Kaliumnitrat, kem. Se Kalisalpeter. Kaliumnitrit, kem. Se Kalisalpeter. Kaliumoxid, kem. Se Kalium. Kaliumperklorat, kem. Se Kaliumsalter. Kaliumpikrat, kem. Se Pikrinsyra. Kaliumplatinaklorid, kem. Se Kaliumsalter. Kaliumsalter, ”Kalisalter”, kem., salter af metallen kalium, uppstå vid neutralisering af kali eller pottaska (se dessa ord) med syror. De äro färglösa och i allmänhet lättlösliga i vatten; svårlösliga äro kaliumplatinaklorid, K₂ Pt Cl₆, kiselfluorkalium, K₂ Si F₆, kaliumperklorat, K Cl O₄, och vinsyrans sura kaliumsalt l. vinsten. Bland viktigare kaliumsalter märkas: kolsyrans (karbonatet), K₂ CO₃, kalladt pottaska (se d. o.), kloratet K Cl O₃ (se Kaliumklorat), nitratet K NO₃ (se Kalisalpeter) och vinsten (se d. o.). Brom- och jodkalium, K Br och KJ, användas i medicinen (se Bromkalium och Jodkalium), cyankalium (se d. o.), KCN i galvanoplastiken. Klorkalium, K Cl (se Kaliumklorid), är lättlösligare än koksalt, men eljest äro kaliumsalterna i regel svårlösligare än natriumsalterna. Kaliumsalter igenkännas och skiljas från natriumsalter oftast i form af kaliumplatinaklorid, som bildar små gula, i utspädd alkohol nästan olösliga oktaedrar. — Som silikat ingår kalium i många mineral, t. ex. fältspat (ortoklas) och glimmer. Kaliumsulfat ingår i alun (se d. o.) och i kainit (se d. o.); sulfatet har någon användning som läkemedel i samma riktning som glaubersalt (se Afförande medel och Dovers pulver). I fysiologiskt afseende spela kaliumsalterna en utomordentligt viktig roll; de ingå i växt- och djurorganismerna och äro nödvändiga näringsbeståndsdelar i första hand för alla växter, hvarifrån de sedan inkomma i djurorganismen. Hos växter finner man företrädesvis organiska kaliumsalter, hos djuren dessutom kloriden och fosfatet. Industriens kaliumbehof måste förr täckas ur den efter växters förbränning kvarblifvande askan, som innehåller kalit i form af karbonat (pottaska). Sedan 40—50 år tillbaka brytes emellertid råkali i betydande och årligen växande mängder ur de vidsträckta kalisaltlager af oceaniskt ursprung, som vid Stassfurt och på flera andra ställen i Sachsen, i Hannover, Braunschweig, Anhalt och Thüringen med några meters mäktighet öfverlagra bergsaltet och till skillnad från detta sammanfattas under benämningen ädelsalt. Om uppkomsten af dessa kalilager kan man göra sig följande föreställning. Utom klornatrium innehåller hafsvatten alltid mindre mängder kalium- och magnesiumsalter, hvilka stanna i lösningen, när det