svårlösligare koksaltet (bergsaltet) först utfaller. Vid starkare intorkning kristallisera äfven kalium- och magnesiumkloriderna i form af dubbelsaltet karnallit (se d. o.), som dock till följd af sin lättlöslighet endast under särdeles gynnsamma förhållanden bevaras under tidernas lopp. Där otillräckliga vattenmängder träffa karnallitlagren, utlöses endast den lättlösligare magnesiumkloriden, och klorkalium återstår som sylvin. Där åter gipsmättadt vatten nedträngt i kalilagren, har gipsen omsatt sig med dessa till svårlösliga dubbelsalter, kainit (se d. o.) och schönit. De tyska ädelsaltlagren torde under en oöfverskådlig framtid kunna täcka industriens och landtbrukets behof. (I tyska riksdagen antogs 1910 en lag afseende att främja kalilagrens utveckling till ett naturligt monopol för Tyskland.) Den årliga genomsnittsbrytningen af kalisalter i Tyskland omfattade under perioden 1900—04: af karnallit 1,816,733 ton, af kainit och schönit 1,450,020 ton, af sylvin 191,448 ton. Kalium, infördt direkt i blodet på lefvande varmblodiga djur i form af t. ex. kaliumklorid, är ganska giftigt. Giftigheten tillkommer icke kloren, då natriumklorid (koksalt), som i lösning uppdelas i natrium- och klor-ioner, ej ens i mångdubbelt större mängd visar sig nämnvärdt giftig. Redan 0,1 till 0,2 gr. kaliumklorid dödar på nämnda sätt hastigt en hund, katt eller kanin genom förlamning af centrala nervsystemet och af muskelbildningar, särskildt hjärtat. Men saltet måste införas så att säga på en gång i blodmassan; ty sker insprutningen mycket långsamt, så att koncentrationen i blodet ej når 0,8 proc., kunna betydande mängder införas utan skada; öfverskottet aflägsnas nämligen mycket hastigt, förnämligast genom njurarna. Vissa cellslags känslighet för tillförsel af kalium-ioner är ganska egendomlig, då vanligen celler innehålla väsentligt mera kalium än kroppsvätskorna (medan förhållandet är det motsatta med förekomsten af natriumföreningar); så innehålla de flesta djurs blodkroppar mycket mera kalium än deras blodplasma. Troligen finnes kalium normalt inne i cellerna i någon för dessa oskadlig form eller bindning, medan en jämförelsevis ringa ökning af fria kalium-ioner i blodplasma och kroppsvätskor, framkallad genom insprutning af kaliumkloridlösning i blodet, verkar starkt giftigt på vissa cellslag. Efter intagande af måttliga, ja äfven betydande mängder kaliumsalter fördelas dessa vid uppsugningen från matsmältningskanalen så, att inga förgiftningssymtom af ofvannämnda slag kunna uppstå. Man har beräknat, att irländska arbetare i potatis ofta förtära intill 40 gr. kaliumsalter på dagen utan att däraf blifva förgiftade. Lätt resorberade kaliumsalter verka ökande på urinafsöndringen (se Diuretica). H. E. C. G. S. Kaliumsilikat. Se Vattenglas. Kaliumsulfat l. Svafvelsyradt kali, med. farm. Se Dovers pulver och Kaliumsalter. Kaliumsulfhydrat, kem. Se Kalium. Kalix. 1. Domsaga i Norrbottens län, omfattar Råneå tingslag, Neder-Kalix t:g och Öfver-Kalix t:g. 6,868 kvkm. 29,094 inv. (1909). — 2. Socknar. Se Neder-Kalix och Öfver-Kalix. — 3. Revir, tillhörande Luleå öfverjägmästardistrikt och Norrbottens län, omfattar Neder-Kalix socken och Öfver-Kalix socken med undantag dels af Törefors kronopark, dels af vissa delar af kronoparken Ängeså. Reviret innehåller 28 allmänna skogar med en sammanlagd areal af 133,245 har, hvaraf 23 kronoparker om tills. 119,935 har (1905). Det är indeladt i 5 bevakningstrakter. 3. M—g. Kalixtiner (Calixtiner). Se Husiter, sp. 1353. Kalix älf l. Kalis älf (fi. Kaalasäno, ”fiskån”), i Norrbottens län, upprinner med två källarmar, af hvilka den norra, Vistesajokki, kommer från några småsjöar vid riksgränsen, den södra, Ladtjojokki, får tillflöden från Kebnekaise. De förenas i sjön Pajttasjärvi (468 m.), hvarefter floden genomflyter Kaalasjärvi (465 m. ö. h.) samt ödsliga fjälltrakter, bildande gränsen mellan Torne och Lule lappmarker. Fr. h. upptages Kajtum älf. Sedan floden inkommit i Pajala, upptager den fr. v. genom bifurkation större delen af Torne älfs vattenmassa under namn af Tärändö älf (164 m.). Där vänder älfven mot s. samt flyter i denna riktning genom Korpilombolo, Öfver-Kalix och Neder-Kalix till sitt utlopp i Bottniska viken, ett stycke nedanför Neder-Kalix kyrkostad, under vägen vid Bränna, n. om Öfver-Kalix (37,5 m.), upptagande det betydliga tillflödet Ängesån med Lina- och Skröfälfvarna. Öfre floddalen är alldeles obebyggd. Längre ned träffas några spridda nybyggen på de låga och stenbundna stränderna; först vid Tärändö börjar den egentliga odlingen, hvarefter stränderna söderut delvis äro väl bebyggda. Svåra forsar göra älfven till större delen ofarbar. Af dessa forsar, som lära finnas till ett antal af omkr. 80, märkas Parakakurkio, nedanför Kajtum älfs inflöde, 16,7 m. på en längd af 1,255 m., Pahakurkio, 21,9 m. på en längd af 2,1 km., Tiangikoski, Tievakoski samt nedanför Tärändö älfs inflöde, Pärkämäkoski och Mestoslinka, den förra inom Pajala, den senare inom Korpilombolo socken, båda tills. 20,2 m. på en längd af något öfver 3 km., Narkforsen vid Narkens by, Jokkfallet i norra delen af Öfver-Kalix, älfvens största fall, där vattnet, sammanträngdt mellan två höga klippor, störtar ned 10 m. i en enda stråle och där laxfisket upphör, Räktforsen vid gränsen mellan Öfver- och Neder-Kalix samt Kamlunge forsar i Neder-Kalix. De breda, ofta sjölika lugnvattnen mellan forsarna befaras endast af båtar; sjögående fartyg kunna icke gå upp längre än till Neder-Kalix kyrkostad, strax ofvanför mynningen. Älfvens afvattningsområde beräknas till 17,880 kvkm. (oberäknadt det med Torne älf gemensamma området af 10,000 kvkm.) och längden till 335 km. K. är rik på lax, och nästan hvarje by har sitt fiske; det mest gifvande är kronofisket Kengisfors, nära polcirkeln, om hvilket redan Gustaf Vasa utfärdade en förordning (1541). A. G.* Kaliyuga. Se Kali, sanskr. 3. Kaljazin, kretsstad i ryska guv. Tver, vid högra stranden af Volga. 8,408 inv. (1897). Kalk. 1. (Lat. calx). Kem. farm., oxiden till metallen kalcium (kalciumoxid), är sammansatt enligt formeln Ca O och erhålles genom glödgning af karbonatet (det kolsyrade saltet), som förekommer i naturen i olika former, t. ex. såsom marmor, kalksten, kalkspat, krita. Oxiden, som till skillnad från hydratet (se nedan) kallas osläckt kalk, är en hvit, först vid de högsta temperaturgrader (omkr. 3,000°) smältbar massa, eg. v. 3,18. Den upptager