med begärlighet vatten ur luften och upphettas starkt, om den öfvergjutes med vatten, hvarvid den binder vattnet (”släcker sig”) och öfvergår till kalciumhydrat l. kalkhydrat Ca (OH)₂, s. k. släckt kalk. Kalkhydratet är ett hvitt pulver af eg. v. 2,08 och löses svårt i (omkr. 700 delar) vatten af vanlig temperatur. Lösningen, som kallas kalkvatten, upptager kolsyra ur luften och grumlas därvid af olöst kalciumkarbonat. Utrördt till deg med vatten, hårdnar hydratet långsamt i luften, emedan karbonat bildas; därpå beror hydratets användning till murbruk. Af syror löses kalk med lätthet till motsvarande kalciumsalter (se under Kalcium). — Kalciumoxiden (Oxidum calcicum, Calx viva) verkar etsande på fuktiga väfnader, i det att den häftigt drar till sig vatten, alstrar hetta och delvis ingår förening med beståndsdelar af väfnaden. Jämförd med kaustikt kali eller natron, är kalkens etsverkan mera ytlig och begränsad; därför blandas kaustikt kali ibland med kalk vid dess användning som etsmedel. Den osläckta kalken nyttjas dessutom mest till desinfektion i stort af allehanda afskräden och uttömningar, massgrafvar i krig o. d. Kalken dämpar härvid förruttnelse och stank. Vissa bakterier, såsom kolera- och tyfusbaciller, äro mycket känsliga äfven för utspädt kalkvatten. Sådant användes f. ö. invärtes, enbart eller i mjölk, mot magåkommor och diarré särskildt åt späda barn (teskedsvis). Om kalkliniment se d. o. Om kalkmjölk se Desinfektion, sp. 216. 2. Tekn. Framställningen af kalk kallas kalkbränning, som är en urgammal kemisk industri. Kolsyrans frigörande vid bränningen underlättas därigenom, att den efter hand bortföres, hvarför anordningar i sådant syfte finnas såväl vid de primitiva kalkmilor, där man efter kolmilans princip kan verkställa bränningen, som i kalkugnarna, hvilka numera vanligen användas för kalkbränning. Man har ugnar af två slag: periodiska och kontinuerliga. De förra bestå af ett vertikalt schakt, som fylles med kalkstensbitar och eldas med direkt fyr på ugnsbottnen. När kalkstenen blifvit genombränd, får ugnen svalna, kalken rifves ut, och processen begynner ånyo. Värmeförlusterna bli vid detta enkla förfarande, som naturligt är, mycket stora. Bränslet utnyttjas bättre i de kontinuerliga schaktugnarna, som beskickas från öfre mynningen antingen hvarftals med brännmaterial (stenkol) och kalksten, eller ock med kalksten enbart, då ugnen upphettas genom särskilda eldstäder, belägna på ungefär en fjärdedel af ugnens höjd, rundtom schaktet. I båda fallen borttages den färdigbrända kalken undan för undan genom öppningar vid ugnens sluttande botten (jfr figurer i art. Cement). De mest bränslebesparande ugnarna äro de i nyare tid konstruerade s. k. ringugnarna (se Tegel och Ugn). De lämpa sig dock i fråga om kalkbränning blott för mycket stora anläggningar med jämnt produktionsbehof. Vid kalkstenens bränning inträder ingen volymförändring; den brända kalken är hvit—gråröd, porös, spröd och svårsmält. Såväl osläckt som släckt kalk (se ofvan) upptaga i torrt tillstånd kolsyra, men ganska långsamt. I fuktigt tillstånd däremot bindes kolsyra hastigt under märkbar värmeutveckling. Kalk måste därför vid förvaring väl skyddas mot luftens fuktighet, för att ej öfvergå till oduglig, s. k. själfsläckt kalk (pulverformigt karbonat). Af lera, kiselsyra o. d. afsevärdt förorenad kalksten ger upphof till ”mager” kalk, som släcker sig under blott ringa volymökning och hvars gröt är föga slipprig; i motsats härtill betecknas den rena kalken som ”fet”. ”Dödbränd” kalk släcker sig ej med vatten; detta kan bero på otillräcklig bränning, då oförändradt karbonat återstår, eller på för stark bränning af oren kalksten, som åstadkommit en sintrad massa af kalciumsilikat eller kalciumaluminat, hvilken ej af vatten kan öfverföras till hydrat. Kalk har en synnerligen vidsträckt användning inom tekniken och industrien såsom den billigaste af alla baser. Den användes som jordförbättringsmedel samt till cement (hydraulisk kalk) och murbruk (se dessa ord). I Sverige funnos 1907 74 kalkbruk, hvilka sysselsatte 1,398 arbetare och tillverkade omkr. 3 mill. hl. kalk med ett tillverkningsvärde af nära 3 mill. kr. 1. P. T. C. (H. E.) C. G. S. 2. G. H—r. Kalk (lat. calix). 1. Kyrkokärl, ur hvilket inom reformationskyrkorna vinet ges samtliga gäster att dricka vid nattvardens utdelande. (Inom de katolska kyrkorna undanhålles kalken lekmännen. Se Nattvard.) Sådana kärl ha användts från äldsta tider. Material, stil och utsmyckning ha växlat; från 800-talet användes i regel ädel metall. Under medeltiden skänktes ofta dyrbara kalkar till kyrkorna. Den äldsta kända svenska kalken (i Statens historiska museum) torde härstamma från början af 1200-talet. (Jfr Guldsmedskonsten, pl. II, fig. 4.) Uppsala domkyrka eger en af drottning Kristina skänkt, synnerligen dyrbar kalk af guld med emalj, ädelstenar och pärlor. Fråga om den gemensamma kalkens utbytande mot enskilda bägare till bruk vid nattvardsfirandet har väckts med åberopande af företrädesvis estetiska och hygieniska skäl. Däremot har gjorts gällande dels gammal kyrklig sed, dels den sinnebildliga betydelsen af en för alla nattvardsgäster gemensam kalk. — 2. Bot., detsamma som blomkalk (se d. o.). Jfr äfven Blomma, sp. 753. — 3. I öfverflyttad mening lidande, kval. 1. J. T. B. 2. G. L—m. Kalk, stad i preussiska reg.-omr. Köln (Rhenprovinsen), nära Deutz. 25,478 inv. (1905), hvaraf 5,586 evangeliska. K., som är att betrakta som en förstad till Köln, har gymnasium och betydlig järnindustri. K. blef stad 1881. J. F. N. Kalka, flod. Se Kalmius. Kalka (Chalka), den norra af östmongolernas båda grupper. Den bor n. om Gobi-öknen. E. Rld. Kalkalabaster, miner. Se Alabaster. Kalkalger, bot., alger, i hvilkas cellväggar kalciumkarbonat i större eller mindre mängd är inlagrad; algerna blifva till följd häraf spröda eller stenhårda, koralliknande. Kalkalgerna förekomma nästan uteslutande i hafvet. Arterna af fam. Corallinacea (Corallineæ) bland floridéerna utmärkas alla af förkalkade cellväggar. Corallina officinalis, korallalg, har fjäderlikt förgrenad, ledad, bräcklig, ljusröd bål och förekommer allmänt vid västkusten på klippor och stenar. Ännu mera koralliknande äro de till samma fam. hörande Lithothamnion-arterna (se fig.). Vissa aflagringar från forna tider bestå uteslutande af litotamnier, så t. ex. leithakalken i Österrike-Ungern, Turkiet och Armenien, granitmarmorn i Schweiz’ kalkalper o. s. v. Litotamnierna ansågos länge, till följd af sitt