korall-liknande utseende, höra till djurriket och
beskrefvos under namnen
Millepora, Nullipora
o. s. v. En stor del af de i varmare haf växande
kalkalgerna hör till olika familjer af
Siphoneæ
bland de gröna algerna. Hit räknas exempelvis
Halimeda, som liknar en
Opuntia, den parasollformiga
Acetabularia, båda förekommande i Medelhafvet, m. fl. Äfven af
dessa kalkalger äro många fossila former kända,
som ej sällan bilda mäktiga aflagringar. De
sydliga kalkalperna i Schweiz och Zugspitze
i Tyrolen äro t. ex. till största delen
bildade af
Gyroporella. Äfven från Sveriges
silurlager äro åtskilliga kalkalger beskrifna.
G. L—m.
Kalkalgen Lithothamnion fasciculatum.
Kalkalperna, Norra och
Södra,
namn på de kalkberg, som i n. och
s. omgifva alpernas kristalliniska
centralzon. Jfr
Alperna, sp. 698 och 699.
J. F. N.
Kalkandelen (serb.
Tetovo), stad i turkiska
vilajetet Kosovo, vid Sarska, en biflod till
öfre Vardar. Omkr. 14,000 inv. Staden behärskar
den öfver San Planina ledande passvägen till Prizren.
J. F. N.
Kalkant (af lat.
calcare, trampa),
orgeltrampare. —
Kalkantklav, den häfstång,
genom hvars nedtrampande orgelbälgen öppnas.
A. L.*
Kalkar. 1.
Kristian Andreas Herman K., dansk
teolog, f. 27 nov. 1803 i Stockholm, där hans
fader var rabbin, d. 2 febr. 1886, blef 1819
student i Köpenhamn, lät döpa sig 1823 och
aflade teologisk kandidatexamen 1826. Året
därefter blef han adjunkt, 1834 öfverlärare
vid Odense lärda skola och 1836 teol. doktor
samt utnämndes 1843 till kyrkoherde i Gladsakse,
nära Köpenhamn. 1868 tog han afsked och bosatte
sig i Köpenhamn. K. utgaf 1836
Stemmer fra
den danske kirkes reformationstid, 1841—45
två samlingar aktstycken om
Danmarks indre
forhold i ældre tider och om
Danmarks historie
i reformationstiden, ledde 1845—47 en ny öfv. af
bibeln, men egnade sig sedermera företrädesvis åt
studiet af missionens historia och var 1861—73
ordf. i danska missionssällskapet. Af K:s
skrifter i detta ämne må nämnas
Den evangeliske
missions historie (1857, 3:e uppl. 1872) och
Den katholske missions historie (1862), hvilka
båda verk sammanarbetades till
Den kristelige
mission blandt hedningerne (1879),
Missionen
blandt jöderne (1868), omarb. till
Israel og
kirken (1882), och
Livsbilleder af Guds riges
historie (3 samlingar, 1856—83).
1871—80 var K. redaktör af ”Theologisk
tidsskrift”, i hvilken han offentliggjorde en mängd
afhandlingar och granskningar. — 2.
Otto
K., den föregåendes son, f. 4 juni 1837,
var 1866—84 seminarielärare och 1886—98
kyrkoherde nära Roskilde. 1881 började
han utgifva
Ordbog til det ældre danske
sprog (1300—1700), ett förträffligt verk,
som afslutades 1907 i 4 bd och hvartill ett
supplement nu (1910) håller på att utgifvas.
1 o. 2. E. Ebg.
Kalkatta, indiska namnet på
Calcutta (se d. o.).
Kalkbleke, geol. Se
Bleke.
Kalkboll, miner., gammalt namn på klotformade
silur-cystidéer (se
Cystidea).
Kalkbrenner, Friedrich Wilhelm Michael,
tysk pianist och tonsättare, f. 1788 på vägen
mellan Kassel och Berlin, d. 1849 nära Paris (son
af tonsättaren och sedermera körrepetitören vid
Stora operan i Paris
Christian K.), var lärjunge
af Adam och Catel i Paris, där han efter 1806 med
stor framgång uppträdde som pianist och blef en
utomordentligt eftersökt lärare. 1814—23 lefde
han i London, associerade sig 1818 med Logier för
spridande af dennes handledare eller chiroplast
(se d. o.), gjorde 1823—24 en konstresa i
Tyskland och bosatte sig därefter i Paris,
där han blef delegare i Pleyels pianofabrik och
förde stort hus. Som pianovirtuos hade K. nått
höjdpunkten af teknisk fulländning och elegant
afrundning samt var länge ofantligt beundrad. K:s
princip var utbildning af fingerfärdigheten utan
användning af armkraft; särskild uppmärksamhet
egnade han åt vänstra handen och var den
förste, som skref stycken endast för denna
(sonat op. 42). En stor del af hans pianoverk
tillhör den ytligare salongsmusiken, dock
skref han äfven solidare arbeten (bl. a. 4
konserter, kammarmusikverk, pianosonater och
värdefulla etyder, som ännu nyttjas) samt
författade en pianoskola med användning af
chiroplasten (1830) och en harmonilära (1849).
A. L.*
Kalkbruk, tekn. 1. Se
Kalk 2. — 2. Se
Murbruk.
Kalkbränning, tekn. Se
Kalk 2.
Kalkcementbruk. bygnk. Se
Bastardbruk.
Kalkdegeneration, patol. anat. Se
Degeneration 2, sp. 19.
Kalkera (fr.
calquer, af lat.
calcare, trampa
på, följa i hälarna), kopiera en teckning genom
att med ett spetsigt instrument (t. ex. en pryl)
eller en penna följa originalets linjer. I förra
fallet bestrykes originalet å undersidan med
något lätt färgande pulver, eller lägges ett på
liknande sätt behandladt papper mellan originalet
och den teckningsyta, hvarå efterbildningen
önskas. Denna framträder då på det underliggande
papperet genom det tryck, som prylen utöfvar
på originalet. Vid kalkering med hjälp af
penna lägges öfver originalet något mer eller
mindre genomskinligt ämne (
kalkerpapper,
kalkerlärft o. d.), hvarå teckningen då
direkt framträder. På liknande sätt kan man
äfven taga en
kalkering (fr.
calque) mot en
belyst fönsterruta, hvarvid dock originalet
måste vara utfördt på ej alltför ogenomskinligt
papper. — Ett ofta användt kalkeringsmedel är
”blåpapper”, som lägges mellan den teckning,
hvilken skall öfverföras, och det material,
hvarå öfverförandet sker. Originalets konturer
