följas därvid med en hård blyertspenna och ”blåpapperet” återger ett aftryck i blå färg å underlaget (papper, tyg etc.). Upk.* Kalkerlärft. Se Kalkera. Kalkerpapper. Se Kalkera. Kalkfjäll, bot., detsamma som kronfjäll. Se Gramineæ, sp. 99. Kalkfältspat, miner. Se Anortit och Fältspat. Kalkglas. Se Glas, sp. 1270. Kalkgrundet, grund i norra delen af Flintrännan i Öresund. Norr om grundet är utlagdt fyrskeppet ”Kalkgrundet”, som visar intermittent hvitt sken med 3 korta, tätt på hvarandra följande förmörkelser hvar 10:e sekund och, hållet öfverens med fyrskeppet ”Oskarsgrundet”, tjänar att utvisa djupaste farleden, minst 7 m., genom Flintrännan. Fyrens lysvidd är 10 minuter. A. G.* Kalkgyttja, geol. o. landtbr. Se Gyttja. Kalkharmotom [-tå̄m], miner. Se Phillipsit. Kalkhydrat. Se Kalk, sp. 635. Kalkinfarkt (af lat. infarcire, tillstoppa), med., aflagringar af kalksalter i de raka njurkanalerna, förekomma ej så sällan hos äldre personer, men äro från praktisk synpunkt af ingen eller ringa betydelse. G. F—r. Kalkkankrinit Lemberg, miner., en kankrinit, hvars kalkhalt är ersatt af natron. A. Hng. Kalkkonkrement, med., (hufvudsakligen) af kolsyrad eller fosforsyrad kalk bestående stenbildningar, som förekomma på många olika ställen i människokroppen. Vanligast äro njurstenar, blåsstenar och gallstenar, men kalkkonkrement förekomma äfven i lungorna, i spottkörtlarna, i blindtarmens processus vermiformis, i magspottkörteln, i prostata, under förhuden, i mjölkgångar, i vener som fleboliter, i tarmen som koproliter, o. s. v. F. B.* Kalkkrasse, bot. Se Brava. Kalkkväfve, landtbr. Se Karbidkväfve. Kalk-lerskiffer, petrogr., en af växlande lameller, lerskiffer och kristallinisk, kolsyrad kalk bestående skiktad bergart. Kalken bildar stundom små körtelformiga förtjockningar, till formen liknande fältspatsögonen i en ögongnejs. Den förekommer i Sverige som lager inom Dalslandsserien (Dalformationen) i Dalsland. — En lerskiffer, i hvilken den kolsyrade kalken är likformigt och för blotta ögat osynligt fördelad i hela massan, bör snarare benämnas märgelskiffer eller kalkhaltig lerskiffer. Se Dalformationen. E. E. Kalkliniment, Linimentum calcicum Sv. farmakopén, med. farm., är en blandning af lika delar linolja och kalkvatten, hvilken blandning icke får hållas i förråd färdigberedd, utan måste tillblandas, då den begäres. Kalkliniment hälles på bomullsvadd och lägges på brännsår samt verkar lenande och smärtlindrande, men smetar ned såret. O. T. S. (C. G. S.) Kalkljus, tekn. Se Belysning, sp. 1308, och Glödljus, sp. 1352. Kalkmjölk. Se Desinfektion, sp. 216. Kalkmärgel, petrogr. Se Märgel. Kalknocka, bot. Se Cineraria. Kalkografi (af grek. chalkos, koppar, och grafein, rista, skrifva), en benämning på kopparstickarkonsten i vidsträckt bemärkelse, liksom på dess alster (se Grafisk konst och Kopparstick). Ordet har därjämte fått en alldeles särskild betydelse, såsom betecknande ett förråd af graverade kopparplåtar med tillhörande för försäljning afsedda lager aftryck, vanligen stående i förbindelse med en stats offentliga konstsamlingar. Sålunda finnes i Rom den numera s. k. Calcografia regale (förut C. camerale), grundad 1738 af påfven Klemens XII och räknande öfver 15,000 plåtar (katalog 1874). La chalcographie du Louvre i Paris eger likaledes ett betydande antal plåtar, hvilka alltjämt ökas genom inrop och beställningar. I Madrid finnes en Calcografia real. Jämväl Sveriges nationalmuseum eger ett antal af omkr. 500 graverade plåtar (E. Dahlberghs ”Suecia antiqua et hodierna”, arbeten af Martin m. fl.), af hvilka åtskilliga finnas i aftryck tillgängliga (katalog 1883). Upk.* Kalkokemigrafi (af grek. chalkos, koppar), ett högetsningsförfarande, som består däruti, att man direkt raderar teckningen på en med en vattenlöslig hvit färg grundad zinkplåt, som därefter öfvergjutes med asfaltlösning. Asfalten kommer därvid i beröring med zinken endast på de ställen, som genom raderingen blifvit blottade. Sedan asfalten torkat, lägges plåten i vatten, hvarvid den kvarvarande hvita färgen aflägsnas och medtager den däröfver liggande asfalten. Man erhåller således en teckning af asfalt, som vid den följande estningen motstår etsmediets inverkan, så att en upphöjd bild (högetsning) erhålles. J. Htzg. Kalkomiklit Blomstrand (af grek. chalkos, koppar, och fnod. mikla, mycket), miner., detsamma som brokig kopparmalm (se d. o.). Kalkonerna, zool. Se Meleagrinæ.

Bronskalkon, hanne och hona, bakom den senare en holländsk hvit kalkon. (T. h. ett pärlhöns.)

Kalkonskötsel. Den tama kalkonen (Meleagris gallopavo) härstammar från Amerika, hvarifrån den öfverfördes första gången till Europa 1520. Äfven den vilda stamformen (Meleagris mexicana) tillhör Amerika, där den numera förekommer endast i Förenta staternas stora skogar i n. och ö. I Europa drifves kalkonodling hufvudsakligen i Spanien. Hos oss förekommer endast ett fåtal raser. Vanligast äro Bronskalkoner samt Norfolk- och Cambridgeraserna. Mindre ofta ser man den hvita holländska kalkonen. Bronskalkonen (se fig.) är en mycket härdig nordamerikansk ras, som kan uppnå en kolossal storlek. Fullt utvecklade tuppar väga 16 kg. och hönorna 9 kg. Norfolkkalkonen är svart med enstaka hvita fläckar och Cambridgekalkonen bronsgrå. Båda äro engelska raser. Den hvita holländska kalkonen (se fig.) är