Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 639-640 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaliumacetat ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följas därvid med en hård blyertspenna och
”blåpapperet” återger ett aftryck i blå
färg å underlaget (papper, tyg etc.).
Upk.*

Kalkerlärft. Se Kalkera.

Kalkerpapper. Se Kalkera.

Kalkfjäll, bot., detsamma som kronfjäll. Se
Gramineæ, sp. 99.

Kalkfältspat, miner. Se Anortit och
Fältspat.

Kalkglas. Se Glas, sp. 1270.

Kalkgrundet, grund i norra delen af Flintrännan
i Öresund. Norr om grundet är utlagdt fyrskeppet
”Kalkgrundet”, som visar intermittent hvitt
sken med 3 korta, tätt på hvarandra följande
förmörkelser hvar 10:e sekund och, hållet
öfverens med fyrskeppet ”Oskarsgrundet”, tjänar
att utvisa djupaste farleden, minst 7 m., genom
Flintrännan. Fyrens lysvidd är 10 minuter.
A. G.*

Kalkgyttja, geol. o. landtbr. Se Gyttja.

Kalkharmotom [-tå̄m], miner. Se Phillipsit.

Kalkhydrat. Se Kalk, sp. 635.

Kalkinfarkt (af lat. infarcire, tillstoppa),
med., aflagringar af kalksalter i de raka
njurkanalerna, förekomma ej så sällan hos
äldre personer, men äro från praktisk synpunkt
af ingen eller ringa betydelse.
G. F—r.

Kalkkankrinit Lemberg, miner., en kankrinit,
hvars kalkhalt är ersatt af natron.
A. Hng.

Kalkkonkrement, med., (hufvudsakligen) af
kolsyrad eller fosforsyrad kalk bestående
stenbildningar, som förekomma på många olika
ställen i människokroppen. Vanligast äro
njurstenar, blåsstenar och gallstenar, men
kalkkonkrement förekomma äfven i lungorna,
i spottkörtlarna, i blindtarmens processus
vermiformis, i magspottkörteln, i prostata,
under förhuden, i mjölkgångar, i vener som
fleboliter, i tarmen som koproliter, o. s. v.
F. B.*

Kalkkrasse, bot. Se Brava.

Kalkkväfve, landtbr. Se Karbidkväfve.

Kalk-lerskiffer, petrogr., en af växlande
lameller, lerskiffer och kristallinisk, kolsyrad
kalk bestående skiktad bergart. Kalken bildar
stundom små körtelformiga förtjockningar,
till formen liknande fältspatsögonen i en
ögongnejs. Den förekommer i Sverige som
lager inom Dalslandsserien (Dalformationen)
i Dalsland. — En lerskiffer, i hvilken
den kolsyrade kalken är likformigt och för
blotta ögat osynligt fördelad i hela massan,
bör snarare benämnas märgelskiffer eller
kalkhaltig lerskiffer. Se Dalformationen.
E. E.

Kalkliniment, Linimentum calcicum
Sv. farmakopén, med. farm., är en blandning
af lika delar linolja och kalkvatten,
hvilken blandning icke får hållas i förråd
färdigberedd, utan måste tillblandas,
då den begäres. Kalkliniment hälles på
bomullsvadd och lägges på brännsår samt verkar
lenande och smärtlindrande, men smetar ned
såret.
O. T. S. (C. G. S.)

Kalkljus, tekn. Se Belysning, sp. 1308, och
Glödljus, sp. 1352.

Kalkmjölk. Se Desinfektion, sp. 216.

Kalkmärgel, petrogr. Se Märgel.

Kalknocka, bot. Se Cineraria.

Kalkografi (af grek. chalkos, koppar, och
grafein, rista, skrifva), en benämning på
kopparstickarkonsten i vidsträckt bemärkelse,
liksom på dess alster (se Grafisk konst och
Kopparstick). Ordet har därjämte fått en alldeles
särskild betydelse, såsom betecknande ett förråd af
graverade kopparplåtar med tillhörande för
försäljning afsedda lager aftryck, vanligen
stående i förbindelse med en stats offentliga
konstsamlingar. Sålunda finnes i Rom den numera
s. k. Calcografia regale (förut C. camerale),
grundad 1738 af påfven Klemens XII och
räknande öfver 15,000 plåtar (katalog 1874). La
chalcographie du Louvre i Paris eger likaledes
ett betydande antal plåtar, hvilka alltjämt ökas
genom inrop och beställningar. I Madrid finnes en
Calcografia real. Jämväl Sveriges nationalmuseum
eger ett antal af omkr. 500 graverade plåtar
(E. Dahlberghs ”Suecia antiqua et hodierna”,
arbeten af Martin m. fl.), af hvilka åtskilliga
finnas i aftryck tillgängliga (katalog 1883).
Upk.*

Kalkokemigrafi (af grek. chalkos, koppar),
ett högetsningsförfarande, som består däruti,
att man direkt raderar teckningen på en med en
vattenlöslig hvit färg grundad zinkplåt, som
därefter öfvergjutes med asfaltlösning. Asfalten
kommer därvid i beröring med zinken endast
på de ställen, som genom raderingen blifvit
blottade. Sedan asfalten torkat, lägges plåten
i vatten, hvarvid den kvarvarande hvita
färgen aflägsnas och medtager den däröfver
liggande asfalten. Man erhåller således en
teckning af asfalt, som vid den följande
estningen motstår etsmediets inverkan, så
att en upphöjd bild (högetsning) erhålles.
J. Htzg.

Kalkomiklit Blomstrand (af grek. chalkos,
koppar, och fnod. mikla, mycket), miner.,
detsamma som brokig kopparmalm (se d. o.).

Kalkonerna, zool. Se Meleagrinæ.

Bronskalkon, hanne och hona, bakom den senare en holländsk hvit kalkon. (T. h. ett pärlhöns.)

Kalkonskötsel. Den tama kalkonen (Meleagris
gallopavo) härstammar från Amerika, hvarifrån den
öfverfördes första gången till Europa 1520. Äfven
den vilda stamformen (Meleagris mexicana) tillhör
Amerika, där den numera förekommer endast i
Förenta staternas stora skogar i n. och ö. I
Europa drifves kalkonodling hufvudsakligen i
Spanien. Hos oss förekommer endast ett fåtal
raser. Vanligast äro Bronskalkoner samt Norfolk- och
Cambridgeraserna. Mindre ofta ser man den
hvita holländska kalkonen.
Bronskalkonen (se fig.) är en mycket härdig
nordamerikansk ras, som kan uppnå en kolossal
storlek. Fullt utvecklade tuppar väga 16 kg. och
hönorna 9 kg. Norfolkkalkonen är svart med
enstaka hvita fläckar och Cambridgekalkonen
bronsgrå. Båda äro engelska raser. Den hvita
holländska kalkonen (se fig.) är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>