mindre än de förutnämnda raserna och ej så härdig, hvarför den anses mindre lämplig för svenska förhållanden. Först vid 2 à 3 års ålder blifva kalkonerna afvelsdugliga — tuppen dock något tidigare än hönan. Hönorna utgallras efter 3 à 4 års användning och tuppen vanligen efter första årets tjänstgöring. Hvarje afvelstupp tilldelas 6—10 hönor. Värpningen börjar i febr. och pågår under ett par månader. Resultatet af värpningen blir vanligen 20 st. rödprickiga ägg, något större än hönsägg. Hönorna ha stor ruflust och kunna ligga 2 à 3 gånger i omedelbar följd. Rufningen pågår 4 veckor och omfattar 15 à 17 ägg. Under rufningen bör tillses, att hönan får lämplig föda — helst korn och grönfoder — samt att hon badar sig i sand. Kycklingarna äro mycket ömtåliga och måste under de första veckorna af sin lefnad noga skyddas för regn och dagg. Vid uppfödningen af kycklingarna och för de äldre djuren är utfodringen något rikligare, än då det gäller höns. Se Hönsskötsel. H. F. Kalkonsläktet, zool. Se Meleagris. Kalkonvråken, Cathartes aura, zool., hör till korpgamsläktet, Cathartes (se d. o.), gamarnas familj (Vulturidæ) och roffåglarnas ordning inom fåglarnas klass. Den har kort, jämförelsevis tjock näbb med långt framskjutande vaxhud, hufvudet och halsens öfre hälft nakna, tvär stjärt och jämförelsevis låga ben. Hufvudets och halsens nakna hud är mer eller mindre röd till färgen, halsens, framryggens och undre kroppsdelarnas fjädrar svarta, med grönaktig metallglans och på öfre kroppssidan något ljusare i kanterna, stjärt- och vingpennorna svarta (armpennorna bredt kantade med ljusgrått). Kroppslängden stiger till 78 cm. Denna art förekommer öfver hela Amerika ända upp i Brittiska Nord-Amerikas sydliga delar. Till sitt lefnadssätt liknar den gallinazon (se d. o.). C. R. S.* Kalkopyrit Henckel (af grek. chalkos, koppar, och pyrites, flinta), miner. Se Kopparkis. Kalkosiderit Ullmann (af grek. chalkos, koppar, och sideros, järn), miner., ett vattenhaltigt fosfat af koppar och järn. A. Hng. Kalkosin Beudant, l. Kalkosit Dana (af grek. chalkos, koppar), miner. Se Kopparglans. Kalkosit, miner. Se Kalkosin. Kalkotrichit Glocker (af grek. chalkos, koppar, och thrix, genit. thrichos, hår), miner., kopparblomma. Se Kopparmalm. Kalkotypi (af grek. chalkos, koppar, och typos, bokstafstecken), en metod för åstadkommande af upphöjda tryckformar, hvilken består däri, att bilden öfverflyttas på en kopparskifva, hvarpå den göres upphöjd genom vanlig etsning med en syra. Ur konstnärlig synpunkt kan denna metod ej mäta sig med träsnittet, men den ger i jämförelse med detta en betydlig tidsbesparing. Ordet kalkotypi betecknar stundom det förfarande, hvarigenom en upphöjd tryckplåt på galvanisk väg erhålles af en fördjupad och etsad. (A. L. E.) Kalkoxylografi (af grek. chalkos, koppar, xylon, trä, och grafein, rista, skrifva), namn på en af Siegländer i Wien uppfunnen och 1837 offentliggjord metod att förbinda kopparstickskonsten med träsnittet på sådant sätt, att akvatintamaneret synes återgifvet med samma trohet och finhet som i stålsticket. Aftrycken togos medelst vanlig bok-tryckarpress. (A. L. R.) Kalksalpeter, landtbr., salpetersyrans kalciumsalt, Ca (NO₃)₂. Se Salpeter och Salpetersyra. Kalksandsten, petrogr. Se Grönsandsten. Kalksinter (af ty. sintern, droppa), geol., petrogr., en tät, kornig eller trådig, till färgen vanligen hvit eller gulaktig kalkspatsmassa, bildad genom afsättning på kemisk väg ur vatten, som hållit kolsyrad kalk upplöst. Kalksinter träffas dels i kalkstensgrottor som stalaktiter och stalagmiter eller plattformiga massor, dels i och invid varma kalkhaltiga källor. Sprudelstenen vid Karlsbads varma källor är också en art kalksinter. E. E. Kalkspat (Calcit, Kalcit), miner., är kristalliseradt kalciumkarbonat (kolsyrad kalk), Ca CO₃, hvilket anträffas på mineralgångar eller i håligheter i olikartade bergarter i kristaller af mycket växlande former, hvilka alla med lätthet kunna klyfvas efter tre riktningar, så att en romboeder uppstår. Romboedern är således kalkspatens grundform. Islandsspat (se Dubbelspat) är den vackraste kalkspaten. Oklara varieteter äro ganska vanliga samt förekomma i Sverige i de flesta grufvor (Utö, Hässelkulla, Dannemora m. fl.) och kalkbrott. Kalkspaten igenkännes, utom på den nyss omtalade klyfbarheten efter romboederns planer, på sin ringa hårdhet (den repas lätt af knif) och därpå, att den under fräsning af bortgående kolsyra löses i syror. Marmor och andra kristalliniska kalkstenar sammansättas af med hvarandra sammanväxta kristalliniska kalkspatsindivider, som ofta synas bildade genom en omkristallisering af de kalkstensmassorna ursprungligen bildande fragmenten af musselskal, bryozoskelett o. s. v. I många sandstensvarieteter sammankittas sandkornen af omkring desamma utkristalliserande, med hvarandra sammansmältande kalkspatmantlar. P. T. C. (A. Hng.) Kalksten, petrogr., geol., en kristalliniskt kornig till tät bergart, som till hufvudsaklig del eller h. o. h. består af kolsyrad kalk. Det finnes många olika slag af kalksten, skiljaktiga i afseende på färg, textur, sammansättning, ålder, förekomstsätt, större eller mindre uppblandning med främmande ämnen, innehåll af försteningar etc. Som egentlig typ kan anses s. k. kornig kalksten l. marmor, hvilken utgöres af en vanligen fast, grof- eller finkornig, tydligt kristallinisk kalkspatsmassa, dels nästan ren (ända till 99 proc. kolsyrad kalk) och då af hvit färg, dels blandad med kolsyrad talk, järnoxidul m. m. eller förorenad af kvarts och andra mineral, på grund af hvilkas närvaro kalkstenen erhåller en starkare eller svagare färgning, antingen helt igenom eller i ränder, ådror och flammor, gul, grön, brun eller rödaktig. Den korniga kalkstenen tillhör mestadels det arkeiska systemets bergartsgrupp (urkalksten), inom hvars hufvudsakligen öfre afdelning af gnejs, glimmerskiffer och hälleflintgnejs (eurit, granulit) den förekommer som lager och stora långdragna, linsformiga körtlar eller lagerstockar, såväl inom Sverige som i många främmande länder. Hit hör den af mineralet serpentin m. m. grönådriga eller grönflammiga Kolmårdsmarmorn (ofikalcit; fig. 1), som brytes vid norra stranden af Bråviken och på några ställen i Södermanland. En liknande serpentinhaltig kalksten förekommer äfven i Canada, Böhmen, Bajern,