Fig. 1. Polerad skifva af Kolmårdsmarmor. (1/4 nat. storl.)

Fig. 2. Polerad skifva af öfversilurisk kalksten (med enkrinitstjälkar), från Stora Karlsön, Gottland. (1/3 nat. storl.)

Pyrenéerna, Irland och Finland. Den berömda statymarmorn från Carrara uti Italien (se Carraramarmor) samt den från Paros och Pentelikon i Grekland är en hvit och särdeles ren kornig kalksten, som tillhör det jämförelsevis unga triassystemet. Fullkomligt kristallinisk kornighet ha äfven vissa af de på Gottland förekommande, till öfversiluriska systemet hörande kalkstenarna. Bland de korniga kalkstenarna kunna också räknas italienarnas verde antico, marmo Cipollino, marmo Bardiglio och verde d’Egitto. — Tät kalksten är en till de rent sedimentära formationerna hörande, vanligen mindre ren kalkstensmassa af tätt gry samt grå, gröngrå, gulaktig, rödbrun eller annan mörk färg. Bergarten är vanligen mycket tydligt skiktad, delad i tjockare eller tunnare hvarf. Den består af kalkslam, uppblandadt med mer eller mindre lerartade beståndsdelar (stundom ända till 20 proc.), innehåller ofta försteningar och är flerstädes till icke ringa del bildad af söndergrusade och ofta fint fördelade lämningar efter snäckor, koraller och andra kalkskaliga djurs skal. Genom mikroskopet visar sig bergarten innehålla äfven en mängd små kristalliniska korn af kalkspat och således ega en i viss grad kristalliniskt kornig struktur (mikrokristallinisk). Tät kalksten förekommer som lager, stundom mera än hundra m. mäktiga, tillsammans med sandsten, lerskiffer, alunskiffer o. s. v. i de flesta geologiska system inom såväl Sverige som flertalet andra länder. Man talar därför om silurisk kalksten, devonisk kalksten, kolkalksten (stenkolssystemets), jurakalksten, kritkalk, tertiär kalksten o. s. v. Inom Sverige (och Norge) anträffas tät kalksten hufvudsakligen endast inom silursystemet, s. k. öfversilurisk och undersilurisk kalksten. I de s. k. Västgötabergen, på flera ställen i Närke, Östergötland och Skåne, i Dalarna och Jämtland samt på Öland förekomma nästan vågräta lager af sistnämnda kalkstensart (rödbrun och grå), där alltid liggande ofvanpå alunskiffern och ofta inneslutande en mängd försteningar af fornvärldens kräftdjur (trilobiter) och af molluskskal samt ett slags långa smala blötdjur, s. k. ortoceratiter, efter hvilka bergarten i allmänhet kallas ortoceratitkalksten l. ortocerkalk. De på Gottland och vid Bjersjölagård i Skåne förekommande kalkstensvarieteterna (af öfversilurisk ålder) innehålla ej sällan trilobiter och musslor, stundom äfven koraller samt enkrinitstjälkar och kallas därför ofta korallkalksten och enkrinitkalksten (fig. 2). I likhet härmed har en till jurasystemets lägsta del hörande kalksten benämnts gryfitkalk (ej förekommande i Sverige), emedan den innehåller i stor mängd skalen af en ostronmussla, Gryphæa arcuata. Ett till kritsystemet hörande, af musslan Hippurites till hufvudsaklig del bestående kalkstenslager kallas hippuritkalksten (kusterna kring Medelhafvet), och vidsträckta, under tertiärtiden bildade kalkstensbäddar ha erhållit namnet nummulitkalksten efter de egendomliga, myntformade djurskal, nummuliter, af hvilka de till stor del äro sammansatta. En icke ringa del af de egyptiska pyramiderna är uppförd af nummulitkalksten. Samtidig är den vid Paris i stor skala brutna s. k. grofkalken (se d. o.). Engelsmännens magnesian limestone (tyskarnas zechstein) är en till permiska systemet hörande talkhaltig kalksten. Under krittiden aflagrade äro den på Saltholmen (mellan Malmö och Köpenhamn) samt vid Limhamn m. fl. ställen i sydvästra Skåne förekommande hvita, nästan täta och tämligen fasta s. k. Saltholmskalken, den porösa, delvis lätt söndersmulbara, af söndergrusade snäckskal, bryozoer och koraller m. m. bestående, gulhvita s. k. gruskalken eller Ignabergakalkstenen (se d. o.), utbredd i nordöstra Skåne och angränsande delar af Blekinge, äfvensom den i trakterna kring Ystad förekommande, ljust grågula, glaukonit-(grönsand-)förande, sandstensartade kalksten, som kallas Köpingesandsten, kalksandsten, grönsandskalk, sandkalk (se Grönsandsten). — Inom flera af de rent sedimentära formationernas aflagringar, men i synnerhet inom det kambriska systemets alunskiffer,