förekommer en finkornig, nästan tät, någon gång grofkristallinisk kalksten, som till följd af inblandade organiska och bituminösa ämnen (högst 5 proc.) har svart, stundom gråaktig färg. Den kallas bituminös kalksten, orstenskalk l. orsten, äfven stinkkalk, på grund af den egendomliga, oangenämt stinkande lukt den utvecklar vid slag eller rifning mot ett hårdt föremål eller vid uppvärmning. Orstenskalk träffas i Västergötland, Närke, Skåne och på Öland i Sverige samt inom Kristianiatrakten i Norge äfvensom i flera andra länder. Italienarnas nero antico är en tät art af denna kalksten, hvilken äfven benämnes svart marmor. — En egendomlig kalkstensart är den på Gottlands sydspets förekommande s. k. oolitkalkstenen l. oolitartade kalkstenen. Den består af hopkittade små klotrunda kalkkorn eller kulor. Kalkstensarterna igenkännas utan svårighet därpå, att de mycket lätt låta repa sig af en knifspets, t. o. m. af mjukt järn, och att en fräsning eller brusning (af den bortgående kolsyran) uppstår vid pågjutning af en syra, t. ex. saltsyra, äfven i utspädt tillstånd. Är syrans mängd därvid tillräcklig, upplöses kalkstenen under fortsatt kolsyreutveckling helt och hållet. De renaste kalkstensarterna, t. ex. hvit kornig kalksten, lämna därvid nästan ingen märkbar återstod på det för upplösningen begagnade kärlets botten, hvaremot efter de siluriska kalkstenarna, t. ex. ortocerkalken, kvarstår ett grått eller brunt, lerartadt slam, hvars mängd i somliga uppgår till 20 proc. af kalkstenens vikt. När kalksten upphettas till en viss grad, släpper den likaledes kolsyran, och kaustik eller ”bränd” kalk återstår, hvilken nyttjas för beredning af murbruk. På denna egenskap grundar sig kalkbränningen. Nästan hvarje kalkstensart, som icke innehåller alltför stor mängd förorenande ämnen och mineralkorn, är duglig för framställning af bränd kalk. I Sverige nyttjas för detta ändamål såväl den korniga kalkstenen som ortoceratit- och orstenskalken samt den öfversiluriska kalkstenen äfvensom Saltholms- och Ignabergakalkstenen. Den korniga kalkstenen begagnas i naturligt tillstånd som tillsats vid metallers utsmältning ur deras malmer samt i glashyttor och vid åtskilliga andra tekniska och kemiska fabrikationer. Flera af de svenska kalkstenarna användas i finmalet tillstånd (s. k. jordbrukskalk) till åkerjordens förbättring. För öfrigt har en stor del af ofvan omnämnda kalkstensarter användning som byggnadssten m. m. Af i synnerhet den grönflammiga korniga kalkstenen, Kolmårdsmarmorn, tillverkas pelare, väggbeklädnader, fönster- och dörrinfattningar, grafmonument, bordskifvor, allehanda husgeråds- och lyxartiklar m. m. Den inre orneringen af trappuppgångarna och vestibulerna i kungliga slottet samt den yttre portalen å Nationalmuseum i Stockholm äro af polerad Kolmårdsmarmor. Hvit dolomitisk (talkrik) marmor från Närke har funnit användning till flera byggnader i Stockholm, bland andra Dramatiska teatern. Ortoceratitkalkstenen bearbetas till grafvårdar, trappsteg, golfplansten, yttre beklädnad af byggnader (t. ex. Nationalmuseum i Stockholm). De i större svenska städer så allmänna stentrapporna bestå för det mesta af denna kalkstensart; och de långdragna, åt ena änden afsmalnande figurer, som ofta synas på den jämnnötta ytan af trappstegen, äro just förstenade ortoceratiter. Om den öfversiluriska korall- och enkrinitkalken på Gottland se Gottlandsmarmor. E. E. Kalksvamp, zool. Se Svampdjur.

Blad af hassel, aftryck å kalktuff från Benestad i Skåne. (3/4 nat. storl.)

Kalktuff, petrogr., en vanligen föga sammanhållig, porös och pipig, merendels ljusfärgad (hvit, gulhvit etc.), af kolsyrad kalk bestående stenmassa, som innesluter eller är liksom sammanväfd af allehanda slags växtlämningar, såsom kvistar, grenar, blad och frukter af ännu lefvande arter, grässtrån, mossa m. m. Dessa äro antingen h. o. h. förvandlade till kalk eller ha efter sig endast kvarlämnat hålrum. Däraf kommer i viss grad den svamplika strukturen. Kalktuffen är bildad genom kemisk afsättning af kolsyrad kalk på sådana med växtlighet försedda eller af växtaffall betäckta platser på jordytan, som öfversilas eller tidtals betäckas af kalkhaltigt vatten från källsprång och bäckar e. d. Den träffas således hufvudsakligen i dalsluttningar, vid foten af kalkstensberg o. s. v. Bildningen af kalktuff fortgår på somliga ställen ännu, på andra är den längesedan afslutad. Flerstädes förefinnas rätt betydliga aflagringar. Kalktuffen innehåller stundom äfven djurlämningar, dock endast af sådana arter, som lefvat på land eller i sött vatten. Inom Sverige förekommer kalktuff vid Benestads kyrka i Skåne, på Omberg i Östergötland samt vid flera platser i Jämtland, Västergötland och möjligen äfven andra landskap. Baden vid Wien samt Weimar m. fl. ställen i Thüringen äro bekanta utländska förekomstorter. Kalktuffen begagnas till kalkbränning och någon gång som byggnadssten. — Den vid Tivoli nära Rom och flerstädes i mellersta Italien förekommande s. k. travertinen är en art kalktuff. En jordformig varietet af kalktuff kallas i Sverige bleke (se d. o.). — Strängt taget är det oegentligt att med namnet ”tuff” beteckna en bergart af den beskaffenhet och det bildningssätt som ofvan beskrifna kalkarts, hvilken oaktadt sin porösa karaktär måhända snarare borde inordnas under benämningen kalksinter (se d. o.). Jfr Tuff. E. E. Kalkull. Se Garfvarull. Kalkutta. Se Calcutta. Kalkvatten. Se Kalk 1, sp. 635. Kalkväxter, bot., sådana växter, som förekomma