Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkonsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer en finkornig, nästan tät, någon gång
grofkristallinisk kalksten, som till följd af
inblandade organiska och bituminösa ämnen (högst
5 proc.) har svart, stundom gråaktig färg. Den
kallas bituminös kalksten, orstenskalk l. orsten,
äfven stinkkalk, på grund af den egendomliga,
oangenämt stinkande lukt den utvecklar vid
slag eller rifning mot ett hårdt föremål
eller vid uppvärmning. Orstenskalk träffas
i Västergötland, Närke, Skåne och på Öland
i Sverige samt inom Kristianiatrakten i Norge
äfvensom i flera andra länder. Italienarnas nero
antico är en tät art af denna kalksten, hvilken
äfven benämnes svart marmor. — En egendomlig
kalkstensart är den på Gottlands sydspets
förekommande s. k. oolitkalkstenen l. oolitartade
kalkstenen. Den består af hopkittade små
klotrunda kalkkorn eller kulor.
Kalkstensarterna igenkännas utan svårighet
därpå, att de mycket lätt låta repa sig af
en knifspets, t. o. m. af mjukt järn, och att
en fräsning eller brusning (af den bortgående
kolsyran) uppstår vid pågjutning af en syra,
t. ex. saltsyra, äfven i utspädt tillstånd. Är
syrans mängd därvid tillräcklig, upplöses
kalkstenen under fortsatt kolsyreutveckling
helt och hållet. De renaste kalkstensarterna,
t. ex. hvit kornig kalksten, lämna därvid nästan
ingen märkbar återstod på det för upplösningen
begagnade kärlets botten, hvaremot efter de
siluriska kalkstenarna, t. ex. ortocerkalken,
kvarstår ett grått eller brunt, lerartadt slam,
hvars mängd i somliga uppgår till 20 proc. af
kalkstenens vikt. När kalksten upphettas till en
viss grad, släpper den likaledes kolsyran, och
kaustik eller ”bränd” kalk återstår, hvilken
nyttjas för beredning af murbruk. På denna
egenskap grundar sig kalkbränningen. Nästan
hvarje kalkstensart, som icke innehåller alltför
stor mängd förorenande ämnen och mineralkorn, är
duglig för framställning af bränd kalk. I Sverige
nyttjas för detta ändamål såväl den korniga
kalkstenen som ortoceratit- och orstenskalken
samt den öfversiluriska kalkstenen äfvensom
Saltholms- och Ignabergakalkstenen. Den korniga
kalkstenen begagnas i naturligt tillstånd som
tillsats vid metallers utsmältning ur deras
malmer samt i glashyttor och vid åtskilliga
andra tekniska och kemiska fabrikationer. Flera
af de svenska kalkstenarna användas i
finmalet tillstånd (s. k. jordbrukskalk)
till åkerjordens förbättring. För
öfrigt har en stor del af ofvan omnämnda
kalkstensarter användning som byggnadssten
m. m. Af i synnerhet den grönflammiga korniga
kalkstenen, Kolmårdsmarmorn, tillverkas pelare,
väggbeklädnader, fönster- och dörrinfattningar,
grafmonument, bordskifvor, allehanda husgeråds-
och lyxartiklar m. m. Den inre orneringen
af trappuppgångarna och vestibulerna i
kungliga slottet samt den yttre portalen
å Nationalmuseum i Stockholm äro af polerad
Kolmårdsmarmor. Hvit dolomitisk (talkrik) marmor
från Närke har funnit användning till flera
byggnader i Stockholm, bland andra Dramatiska
teatern. Ortoceratitkalkstenen bearbetas till
grafvårdar, trappsteg, golfplansten, yttre
beklädnad af byggnader (t. ex. Nationalmuseum
i Stockholm). De i större svenska städer så
allmänna stentrapporna bestå för det mesta af
denna kalkstensart; och de långdragna, åt ena
änden afsmalnande figurer, som ofta synas på
den jämnnötta ytan af trappstegen, äro just
förstenade ortoceratiter. Om den öfversiluriska
korall- och enkrinitkalken på Gottland se
Gottlandsmarmor.
E. E.
Kalksvamp, zool. Se Svampdjur.
 |
| Blad af hassel, aftryck å kalktuff från Benestad i Skåne. (3/4 nat. storl.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
