endast på kalkhaltig mark, t. ex. Cypripedium calceolus. Kalkyl, mat., räkning, beräkning. Ordet brukas äfven som namn på särskilda grenar af den matematiska analysen, t. ex. differentialkalkyl, residukalkyl, variationskalkyl. Ordet kommer af lat. calculus, liten (kalk-)sten. Romarna betjänade sig nämligen af små stenar vid uträkningar, omröstningar m. m. — Kalkylera, räkna, beräkna. (I. F.) Kalkylationsbok. Se Bokföring, sp. 952. Kalkylera. Se Kalkyl. Kall, teol. Se Kallelse 1. Kall, socken i Jämtlands län, Undersåkers tingslag. 2,581 kvkm. 1,928 inv. (1909). Annex till Undersåker, Härnösands stift, Jämtlands västra kontrakt. I socknen finnas vid Kallströmmens utlopp ur sjön Jufveln lämningar af Kallströms skans, hvilken uppfördes 1659 på föranstaltande af guvernören Kl. Stiernskiöld och ånyo iståndsattes 1700 och 1710, men under frihetstiden lämnades att förfalla. Ännu finnas dock vackra lämningar af skansen. L. W:son M. Kall, Abraham, dansk historiker, f. 1743, d. 1821, var universitetsbibliotekarie 1765—80 och därefter professor i historia till sin död; han blef etatsråd 1811. K. deltog i stiftandet af Selskabet for borgerdyd (1785) och Borgerdydskolen på Kristianshavn (1795). Han var en utomordentligt lärd man och hade ett mycket stort bibliotek, men författade endast mindre afhandlingar. Hans Verdenshistorie (1776) var under många år en mycket använd skolbok. K. utgaf 8:e och 9:e delarna af Suhms ”Danmarks historie” (1806—12) och lämnade andra vetenskapsmän god hjälp vid deras arbeten. E. Ebg. Kalla (Calla), bot., namn på Zantedeschia æthiopica. Kallait (af lat. callais, hvarmed Plinius betecknade stenarten), miner., det mineralogiska namnet på turkos (se d. o.). Kallaninna, estn. Se Dagerort. Kalla omslag, med. Se Omslag. Kalla vallen. Se Atlantiska hafvet, »p. 339. Kallavesi, en större, långsmal insjö i Finland, Kuopio län, hör till Saima vattensystem. Genom Haukivesi m. fl. sjöar och ett par kanaliserade forsar står K. i förening med Saima. (A. G. F.) Kállay, Benjamin von, österrikisk-ungersk statsman af ungersk börd, f. 22 dec. 1839 i Budapest, d. 13 juli 1903 i Wien, var 1869—75 generalkonsul i Belgrad och förvärfvade sig därunder genom omfattande resor och språkstudier grundlig kännedom om Balkanhalföns länder och folk. 1875—78 var K. medlem af ungerska deputeradekammaren och uppträdde där för en energisk österrikisk-slavisk Balkanpolitik. Han utgaf i samma syfte Geschichte der serben och Die orientpolitik Russlands (1878). K. var 1878 delegerad i östrumeliska kommissionen, blef 1879 afdelningschef i österrikisk-ungerska utrikesministeriet under Haymerle med uppdrag att företräda ministeriet inför den ungerska delegationen, förestod efter Haymerles död en kortare tid 1881 utrikesministeriet och blef 4 juni 1882 riksfinansminister samt administratör i de ockuperade turkiska provinserna Bosnien och Hercegovina. Med hänsynslös kraft utöfvade han där en upplyst despotisk styrelse till sin död och utförde därunder ett civilisatoriskt jättearbete för dessa under den turkiska tiden vanstyrda länders särskildt materiella och ekonomiska utveckling. V. S—g. Kalla åskslag. Se Blixt 1, sp. 701. Kallblodiga hästraser, zool. Se Hästen, sp. 180 och 183. Kallblodiga ryggradsdjur, zool. Se Vertebrater. Kallbrand. 1. Patol. Se Brand 3. — 2. Trädg., en i trädgårdslitteraturen rätt ofta använd beteckning för elakartade, svårläkta skador i barken och närmast därunder liggande ved hos träd, vare sig dessa skador uppstått genom frost, angrepp af vissa svampar eller andra orsaker. Kallbrand är således icke någon speciell sjukdom. 2. C. G. D. Kallbräcka, metall., kallas den sprödhet, som vid smidbart järn med hög fosforhalt gör sig gällande vid vanlig temperatur. Sprödheten sammanhänger delvis därmed, att järnets elasticitetsgräns och hållfasthet aftaga vid höga fosforhalter, men beror framför allt därpå, att tänjbarheten minskas, så att järnet lätt brister för slag, om elasticitetsgränsen öfverskrides. Kallbräckan gör sig mera gällande, ju lägre temperaturen är och är en mycket farlig egenskap hos allt järn, som är utsatt för stötar och vibrationer. Fosforn anses af denna orsak som järnets svåraste förorening. Samtidigt med kallbräckan uppträder hos järnet en grofkristallinisk struktur, som delvis förklarar den nämnda skörheten; en grofkristallinisk textur förlänar nämligen i regel järnet skörhet. Ehuru man t. ex. genom smidning af det fosforhaltiga järnet kan bibringa detta en finkornig textur, försvinner dock härigenom kallbräckan endast delvis. Dessutom blir ett dylikt järn genom skakningar åter grofkristalliniskt, hvarigenom kallbräckan framträder i samma grad som förut. Ju högre kolhalten är, dess mera kallbräckt blir järnet vid en viss fosforhalt. Man kan därför hos kolfattigt järn tolerera högre fosforhalt än hos stål. Välljärn, som håller en del slagg mekaniskt inneslutet, är icke så känsligt för en viss fosforhalt som götjärn (se Järn, sp. 384). Samtidigt med att järnet är kallbräckt, är det äfven lättare att smida i värme och mera vällbart, och för vissa mindre noggranna ändamål öfverser man därför med en viss kallbräcka. För verktygsstål däremot skulle kallbräckan vara synnerligen menlig, och af denna orsak har det svenska fosforrena järnet fått vidsträckt användning vid framställning af dylika stålsorter. Att angifva någon viss fosforhalt, då järnet blir kallbräckt, låter sig icke göra, dels emedan kallbräckan gradvis framträder vid ökning af fosforhalten, dels emedan, som ofvan visats, ett flertal faktorer inverkar. I de i handeln gångbara järnsorterna växlar fosforhalten från omkr. 0,01 proc. i det renaste svenska materialet till omkr. 0,1 proc. i vissa sorter af utländskt handelsjärn för mindre noggranna ändamål. I. O. Kallbänkar, trädg. Se Drifbänk, sp. 857. Kalldygn, bergsv. Se Fridygn. Kallehave (eg. Kalvehage), socken i sydöstra delen af Själland, vid Ulvsundet. 3,058 inv. (1906). Där är färjförbindelse med Koster på Möen och daglig ångbåtstrafik till Stege. Sedan 1897 har K. järnvägsförbindelse med Vordingborg. E. Ebg. Kallelse. 1. Teol., ett begrepp, som i den protestantiska teologien användes i två olika betydelser.